Alla som är förvånade över att dagsplaneringen sprack räcker
upp en hand…! Helt tomt i luften!??

Barnen fick dispans, då det gått 42 av de 48 timmar som bör
gå på småbarn efter magsjuka, för att vara med på fotograferingen på dagis. Mannen
blev inringd och jobbade på egna villkor på tidiga morgonen och hade gjort en
knapp halvdag när han kom hem för att vara med barnen på fotograferingen och
sedan ta hem dem igen.

Nytt experiment med att få upp eldvärmen från bottenvåningen

Lite småpill inne och sedan drog jag på mig hela munderingen
för en dags utejobb; fleeceunderställ, t-shirt, tjocktröja, fiberpäls,
raggsockar, termobyxor, varseljacka, fodrade handskar, mössa, sjal och halsduk.

Brandman och klädd på 90 sekunder? Tja, kanske, men då måste det nog vara något speciellt…!

Åkte ner till andra gården för att ge mig på sjöstängena. Detta
i grevens tid. Har sett att det fyllt på i sjön, men trodde inte att det hunnit
bli så mycket. Dessutom har den lagt sig med is i natt, så det var inte alls
smidigt! Det är illa nog att vada ut med risk för stövelskaften, men när det
var till att tassa på is som inte bar överallt höjs spänningen ytterligare! Klarade
mig bra länge, termobyxorna höll förvånansvärt tätt mot stövlarna, ”tur” att jag
städat undan mina arbetstermosar, de hade inte suttit lika tight kring skaften… Sen
plötsligt så brast isen rejält och då blev jag varse vattenståndet; på en
tiondels millisekund flyttades jag från ”barmark” till ståendes på en
dyig sjöbotten. Med vatten upp till knäna och det sipprade så fint in i
stövlarna. Ja vad gör man? Skadan är ju skedd och det kan ju knappast bli
mycket värre, så bara att braka på – det klafsade ju redan isvatten om
strumporna! Gjorde klart det jag höll på med, fick snällt hacka loss tråden på
ett ställe, dock bara en halvmeter, och brakade igenom ännu en gång, tacksam
att jag höll mig ståendes. Isblocken följer ju liksom med ner, och där det inte
är dyer är det sten att snava på. Fortsatte i den andra hagen där jag dock
fegade ur och lämnade en stolpe – lite svinn får man räkna med…

Hejhopp! Mitt i sjökanten uppenbarade sig bäcken! Och vilken tur! Jag har letat efter den hela sommaren!

Isfiske…

Stadig, trygg och säker arbetsplats. Perfekt för min, för tillfället, känsliga rygg och bäcken…

Undrar vem som ska ta upp båtarna…

Lite svinn får man som sagt räkna med. Stolparna är en meter höga…

Hem för klädbyte och lunch med familjen, innan jag och
drängen gav oss iväg för att försöka få med tjurarna en bit mot
vinterförvaring. Lämna aldrig tre trögtjurar utan en upplivande ko, säger jag.
Tre stora tjurar, alla utvecklade individer, så inget flockbeteende där inte,
och ingen som tar kommandot. Shit vad jag har vrålat – ursäkta hemvarande
grannar för störningen – för totalt noll respons. Det slutade till och med med
att drängen tog sats och körde över det nu vattenfyllda diket för att sätta
balen på tjurarnas sida, och jag bar foder och la ut ”spår” till dem.
De gick en bit, men stannade vid ett mindre skogsdike. Vi satte balen och gav
upp, de fick äta sig dit själva med foderspåret jag lagt. Den största
tröggöken, dumbomen, hade lagt sig igen vid deras ”gamla
samlingsplats” medan de ”små” mumsade sig närmre balen. Drängen
började lasta ett gäng balar på vagnen, jag vände nosen hemåt. Och
tvärstannade. Ringde drängen precis innan jag kom in i brukssamhället, och han
tyckte nog också att vi borde fösa iväg den store tjuren så att han åtminstone
kom i rörelse mot de andra två. Vände skutan och tog med traktorn in i hagen.
Och tog oss fram till tjuren. Med en tjock vänsterbakfot och en total illvilja
av att stödja på benet. Och innan vi fick upp honom i ståendes! Han är ju Mr.
Tröggök himself i vanliga fall! Drängen satte klon under rumpan på tjuren och
puttade på. Halt, öm och totalt tom – den vanligtvis sprängfyllda buken hängde
slappt in kring höftbenen. Jäkla tur att vi fick för oss att jaga upp honom,
imorgon kanske han varit så nerkyld att han inte kommit upp! Ja, det är tyvärr bara att erkänna att man inte jagar
iväg alla djur varje dag – man tittar mer på beteendet och/eller om något
avviker. Igår eftermiddag var alla tre tjurar långt in i skogen, idag på
förmiddagen stod alla tre och rotade i sin ickebefintliga foderhög innan de
fick nytt. Inget fog för oro där, och
skadan kan ju dessutom hänt under dagen – det är snorhalt på isfläckarna under
snön!

Ringde på mannen (som jag efter noggrann övertalning fått till
att halka iväg med släp till Reftele efter en pall värpfoder – jag skulle bara
fösa iväg tjurarna först, innan han åkte). Drängen hem efter kreaturskärran,
jag hem efter mannen och barnen lämpades över på drängens fru.

Ner till andra gården, kärran nedanför slänten för att få så
rak upplastningsramp som möjligt, och självklart hade de två små återvänt utan
att bry sig om mitt fortsatta spår till balen. Hade räknat med att få sätta grindar
kring storetjuren (därav mannens medverkan) och sakta och försiktigt pressa
honom (tjuren) in i kärran. Därför förvånande att han fått igång sig tillräckligt under
vår hemmastund att han kom linkandes självmant mot kärran. En grind fick mannen
fram, sen var tjuren inne. Hem med honom och beslutade att lasta upp de andra
två och köra bort till vinterhagen, så den huvudvärken försvinner. Medan mannen
och drängen stängde in den store och packade ihop kärran la jag i räserväxeln
och utfodrade inne i lagården – drängarna som sköter det annars, nu när det är
så lite djur inne, när de ändå är där och mjölkar, det tar inte två mans tid,
men den ena kan ju inte stanna inne. Rallyfodrade i alla fall, och slängde till
sista kossan ensilage när mannen kom och letade efter mig. Ner igen i skumrasket
och fick in den ena tjuren på nolltid. Den andra stirrade dock upp sig, så den
första låstes in i framändan av kärran och den andra fick vi vänta ut. Lastas
upp eller lämnas kvar… Av två onda ting… Efter en evighet som kanske var
fem minuter rasslade det till och även den andra var uppe, drängen körde iväg
och tog en bale på vägen, jag drog före och kopplade ström och rättade till
efter några vilda djur som rivit ner tråden. Släppte av tjurarna i mörker,
vilket aldrig är bra, men de hittade sin bale (tre meter bakom kärran), en fin
gran att ligga under och snö att äta i väntan på vatten, och nu håller vi
tummarna att de stannar inne tills imorgon, då de kan ta sin morgonpromenad i
ljus och spana in gränserna, och vattenkoppen. I denna hage, som ligger på egen
mark är det ståltråd – inget snöpåhäng.

Hem och fixade middag. Övertalade drängen till att sätta
ekipaget mitt på gården och gå in och äta.

Nattade barnen, ut igen och halma rejält hos tjuren som lagt
sig, så jag och mannen bäddade ner honom istället. Nu håller vi alla fingrar
och tår över att han snabbt repar sig – han är för fin för att skicka på
kadaver, men jag vill f*n inte behöva hemslakta en tjur på 1500kg! Eller som
mannen sa; vi har inte knivar till att kunna skära i en sån… Och hissa upp
honom i frontlastaren…Det vill till att traktorn inte ramlar på näsan!

Visst har storleken betydelse! Repar han sig inte hade jag mer än gärna haft en tjur på 400kg mindre att ta hand om…!

En snabbdusch nu, sen tina upp med en kopp te och mannens
nybakade kvällskakor innan sängen kallar!

Ursäkta längden!