”En gammal man gör så gott han kan…” På favoritplatsen, under lampan på hörnbordet, med full koll på slavarna i respektive fåtöljer. Lilla Skrutten, snart 16 år!

Som rubriken antyder; Man vet ju inte vad grejorna går för
förrän man testat dem ordentligt! Jag har den hård vägen fått lära mig att man
inte kan köra en Navara på rött lika länge som en Kangoo – typ tre veckor. Åkte
hemifrån igårkväll med mätaren precis över rött. Tänkte att det är lugnt. En
snabbis hos Mormor och Morfar ”på väg” till dansen, och efter den
blev det hemfärd. Bränslelampan tändes precis när jag lämnade samhället, och
övervägde snabbt om jag skulle gira in på macken (den sista och ända på min
hemresa), men enligt bilens färddator skulle den klara 57. Har ju knappa tre
mil hem, så då går det ju! Med marginal. Pratade sedvanligt med Mor under
hemfärden och råkade kommentera att det rullade oerhört snabbt ner på den där
mätaren (och för upplysning till Jirka: Jag är min mors dotter. Du som så
snällt kommenterade att jag utelämnade de icke publicerbara hagelsalvorna i
bloggen efter mannens dikeskörning i söndags, jag fick höra något liknande från
Skånelandet igår!)

När jag svängde av stora vägen stod mätaren på 27. Men där
är det ju mindre än en mil hem, så det är ju lugnt! Tills jag kom till
hjorthägnet på andra gården och det började blinka streck på trippen… Det går
nog, tänkte jag. (Mor kommenterade ju också flera gånger att det är en
dieselbil, och jo, jag har luftat dieselmotorer mer än en gång av olika
anledningar. De flesta nyare maskiner har elektrisk luftning, men ska man testa det så kanske det inte ska vara – 5 kl 22…). Det rullade på bra en bit till, men när jag passerat sista huset
i brukssamhället och tuggade mig uppför backen så tappade bilen ork. Då fegade
jag ur, slängde på luren i örat på Mor och ringde mannen istället. Han kom med
en dunk, men det visade sig att det inte är lika lätt att fylla en Navara som
en traktor, så det tog en stund, men sedan rullade den de sista två kilometerna
hem, uppför backen och raka vägen till dieseltanken! Så! Nu vet jag det!

”Är det nu du ska ta en bild till Instagram?” frågade mannen. Får ju inte svika honom!

Igår blev en runda till Reftele efter den där pallen med
värpfoder. Drängen var dagen till ära med, och han gaddade ihop sig med
expediten (heter det det när det är en karl? Expeditören?!) Avslutningsfrasen
från drängen blev: ”Man kan inte lita på henne!” Varvid ’han som
satte upp grejorna på kontot’ svarade: ”Nej, det kan jag tänka! Eller jo,
lita på henne kan man nog. Hon är bara lite jäklig!” Och sedan blicken på
mig: ”Men det är bara klädsamt!” *Gubbar*

Nu klarar vi oss över jul. 600 kg foder inlastat, och nej inte av mig!

Idag blev det ännu en lugn dag (mitt bäcken jublar) med en
resa till stan för lite fågelmat, proviantering av ”lite” basvaror på
det stora Kvantum, som är betydligt billigare än vårt lilla Supermarket, sedan
iväg för ett stick i axeln (vaccination, ja tack. Jag hinner inte ligga!), och
sedan förbi den ingifta morbrodern på den lokala bygghandeln för lite gängstav,
brickor, muttrar och en beställning som komma skall.

Precis när ordern ska läggas ringer telefonen; Min bankman
ska gå i pension och vill komma ut för att presentera sin ersättare. Imorgon
eller på torsdag (dagen före hela djurkarusellen?! Imorgon tack!), så det blir
nog en ganska lugn dag då med.

Undrar vad denna lillkille stod och brummade för imorse…

Testar Biltemas sparkskydd för framsäte. Det gör ju vad det kan när man kommer i blöta, megaskitiga kläder. Båda stolarna preppade!

Tjuren sen! Han linkar på. Ligger helst i sin halm, men
äter, skiter och dricker, så systemet funkar. Får ut klövverkaren på lördag
morgon, så får vi se vad han hittar, fötterna behöver en puts oavsett, sen får
vi gå vidare med lämplig åtgärd. Fortsätt hålla tummarna!