En ung bondes vardag

Kanske inte läge att skämta om det nu, men ”lite svinn får man ju räkna med”, tyckte lilla 16 och tog en morgonpromenad när jag inte stängt efter mig.

Nu har jag landat lite sedan gårdagen, kontaktat
försäkringsgubben för att kolla upp möjlighet för plåster där, blev effektivt
väckt ur mitt snoozande av kadaverbilsbolaget (Är tjuren stor? En avelstjur?
7-800kg? / STOR tjur, avelstjur, dubbelt vikt… / Ouch…) Killen har inte
blivit mindre under natten i sin ”liksäck” så det känns bra att de
räknar med att hämta honom redan under dagen. – Förutom då att de tvingas leja
in en större bil då de inte kan ta ett SÅ stort djur på den lilla de brukar
köra med till obduktion… Men det är inte mina problem.

DeLaval-nissen är på intågande för att få ordning på mjölkeriet, det funkar nu hjälpligt med hjälp av huvudsäkringar… Men det är ju inte heller min lott, då jag avsagt mig allt som har med mjölkning att göra, utom att dricka den då.

Lyckades häromkvällen också med ett riktigt konststycke! Skulle ta ett steg tillbaka från kylen, snubblade över mig själv, spetsade höger häl på vänster stortå (kanske varit mer konst att lyckas göra det med tån på samma fot) för att sedan slita av en tredjedel av nageln! Det blöder, kan jag meddela! Och vilken puls man har i tårna! Ett under att jag höll mig ståendes, hade varit snyggt att dra baklänges med huvudet i köksbänken och en liter mjölk i nyllet för uppvak! Fick dessutom ett massivt sendrag i chocken i höger hålfot, så man går som en kratta med vänstertån nerkörd i skor, inte gott alls!

Man brukar säga till barn att ”det går över tills du gifter dig!” Vad hoppas man på när man redan är gift?!

Transporten av Nasse och Nöffe tog ju en del av min planerade
fredag, men hann med lagård, sno ihop tårtorna och vara hos Mormor på utsatt
tid i lördags. Därifrån åkte jag sedan direkt till årets Lussedans (linedance), är inte van vid ett
ganska intensivt danstempo under fyra timmar, och kan erkänna att det kändes i
söndags… Dock kom jag sent och gick tidigt! Hann med både julbordet, fikat och det traditionella lussetåget som en sexårsklass från en av samhällets skolor bistår med!

Mannen och barnen åkte på Tomtesmyg hos min moster och
lämnade önskelistorna till Tomten ute i skogen. De fick fantastiskt söta små godispåsar i sina paket:

Under söndagen hanns det med ett pepparkaksbak med hela
familjen och sedan en gårdsmiddag hos sömmerskan.

I måndags var det dags att hämta tillbaka grisarna i annan
skepnad, så hela kvällen gick åt till att ta hand om det. En skogshuggarkompis kom
också förbi då han blev inringd för tårtätande, så det blev en ganska sen
kväll. Men Oj vad gott det luktade på bordet under kvällen:

Och Lillhönan ska ju vara med i lagården! Och ”nälpas åt” och Klappa!

Man kan ju undra vad de säger om min kreditvärdighet nu, men förra veckan såg det ju bra ut!

Mina barn är övertygade om att man hamnar på månen när man dör. Därför var de ganska nöjda med den stora månen igår, så att tjuren säkert hittade den, när hans ”innehåll” skulle flyga upp där!

Kviga 6 bjöd på en söt rimfrostrand på nacken imorse!

Ha en bra dag!

En rent av pissdag hittills!

Strömproblem i lagården, tack och lov sedan allt var klart
av morgonbestyren, förutom diskningen av mjölksystemet vilket verkar vara roten till problemet, för det var sedan stendött. En elektriker
tillkallades, som fick igång maskinen igen, men istället inte kunde stänga av
den på något sätt. DeLaval-servicekillen är konsulterad och felsökning pågår.

Kom ut i ljusningen och såg min (igår pigga) storestore tjur
stå konstigt. Slokörad, fullt med fragda kring munnen och massa slem hängandes.
Enorma problem med andningen. (Ännu ett djur) Kontaktade veterinären och efter
konsultation där hon även fick lyssna på hans andning via telefonen och
diskussion (samma kommentar som vid lillkalven – ”med den andningen skulle
febern vara skyhög”, inte som hans 39, 38-38,5 anses som normaltemp.) Visst
kunde hon komma ut, men med största sannolikhet skulle det ge honom några
dagars respit av penicillin och lidande för att sluta med avlivning,
alternativt självdöden. Den andningen utan feber ger en oerhört dålig prognos. Jag
kräver nu remiss för obduktion, så här kan det inte hålla på – tre djur på ett
halvår med samma symptom, inga kopplingar mellan djuren och bete dock.

Så nu är
det bara att ladda för ett skott i pannan på min stora, fina tjur som varit med
så länge av en anledning. Som alltid varit så oerhört snäll, smidig att lasta, (nja, jag har svurit över honom mer än en gång då det tagit tvärstopp…)
mån om sina kor och gett så fina avkommor. Avkommor som jag nu får trösta mig
med att han lever vidare igenom.

Man ska inte fästa sig vid djuren och inte ge dem namn sägs
det, men hade jag inte tyckt om mina djur hade jag aldrig hållit på med det jag
gör! Sen har man självklart olika relationer till dem. Och det är humanare när man vet att man själv kan ta beslutet att skicka
ett djur på slakt, och få något för det, än att tvingas till detta. Där jag
förlorar, inte bara en snäll och fin avelstjur, utan även stort ekonomiskt,
förlust av djuret och får betala dyrt för att någon ska hämta och ta hand om
det.

Ibland är livet ruttet, bara att konstatera.

Men luffetjuren ska befrias från lidande, mina känslor
kommer i andra hand, och allt blir bättre bara det är överstökat. Får väl
tänkta tillbaka på alla gånger jag svurit över detta stora elände som inte gått
att rubba, om det känns bättre så, men nu ska jag sätta mig i ett hörn och
sörja min vän, för denna gången känns det ordentligt!

Tack för allt, stortjuren

Och trevlig Lucia till er andra, givetvis!

Det är en förändringarnas tid i antågande. Idag angjordes
ankarlinorna i och med att jag körde iväg med min press, en Krone RP 1250, för
sista gången någonsin, och för första gången någonsin komma hem med
”storebrorsan” Krone CP 1250. Den backades in därifrån stortjuren
blivit vräkt, och bra att veta är att när traktorn tar i takstolarna finns det
ännu en meter till för pressen bakåt!

Och nej, det kanske inte är ekonomiskt försvarbart, men med egen
press så rullas det när det är väder, när jag/vi hinner, vill och orkar. (Hoppas
jag innerligt i alla fall) Plockandet
och plastandet fasas ut, istället körs det för fullt för att sedan plockas
plastade balar direkt från fält och hem till gården. Jag slipper framkörning och passning på alla småbitar jag har. Markarealen har ju även ökat ytterligare.

En förändring i flera etapper, det är ännu långt till
skördetid. Det hinner gå fler tåg.

Precis hemkommen efter en timme i traktorn på vardera håll,
när drängen ringde – slakttid för Nasse och Nöffe. Bara att slänga i sig lite
middag (tur det fanns färdigt att värma), lasta upp griseknoene och dra iväg
ännu en timme på varje håll i traktorn. Jisses vad segt det var sista två milen
hem i mörkret! Då fanns det inte heller några medtrafikanter att svära över!
Hade jag haft skopa på traktorn när jag körde in till stan så hade jag haft en
halv bil i den! Den slängde sig in bara ett par ynkans decimeter framför mig
efter en omkörning, där jag fick tvärnita och den mötande lastbilen hängde på
både ljus och tuta! Man blir vittne till mycket i ett LGF-fordon…

Kokat chokladkrämen till tårtorna som får svalna över
natten, en laddning toppingmaränger står i ugnen och jag är sket slut! Natti och trevlig helg!

I somras någon gång uttryckte en, för mig helt okänd
följare, på mitt Instagram, en hopplöshet mot livet. I ett inlägg skrev hon att
om hon väljer att avsluta sitt liv, är det hennes beslut och ingen annan är
ansvarig för det. Efter detta har det varit tyst.

Jag kan ha väldigt svårt att släppa saker, jag har gott om
tid att grubbla och gör just det mycket, på gott och ont.

Döm min lättnad mot denna tjej, hennes tre barn och
”resten” när det nu efter nästan tre månader av tystnad dök upp ett
inlägg i flödet, från just henne, följt av en lång chatt oss emellan nu under
kvällen.

Kanske fastnar såna öden lättare än andra i huvudet, för att
jag själv suttit där på kanten till avgrunden och dinglat med benen. När
flykten från livet hann ikapp i kombination med en destruktiv pojkvän. När man
hoppades på stöd men blev än mer sviken av flera närstående. När man som mest
behövde stöttning fick höra saker som ”du fattar väl att jag inte tycker
om att höra sånt här… Och att jag tvingas ta ledigt från jobb för att…” När det varit så lätt att rikta blicken åt ett
tomt hål istället för att vända om och möta demonerna. Få vet hur illa det
verkligen var ställt…

En kompis till mig dök upp, tillät mig att förälska mig
igen, höll om mig när jag behövde. Gav mig en mental käftsmäll när jag behövde.
Matade mig i skolmatsalen bara för att förnedra mig tillräckligt för att jag
själv skulle greppa besticken och tvinga i mig tugga för tugga, när jag behövde.
Efter ett år med honom, och till viss del medikament stod vi där, i gemensam
vetskap om att han räddat mig, men att vi nu inte hade mer ihop.

Några minuter på soffan kan vara nog så ångestframkallande – det är skitjobbigt att andas med två katter på bröst/mage! Men smiter man från jobbet får man väl ta sitt straff… Tack och lov visade dagens prov att jag återigen har blod i kroppen! Idag var nämligen både rätt tid OCH dag!

Dyker det upp såna öden som tjejen på instagram kommer mitt
eget arkiv i rullning. Tillsammans med vetskapen om att den enda som kan rädda
dig är du själv, för ingen annan är stark nog att dra dig tillbaka från kanten.
Inte om du själv stretar emot. Du är själv ansvarig för hur du ska må och hur
du ska komma dit du vill.

En vetskap som lärt mig vilka de riktiga vännerna är, vilka
anhöriga som fanns där när det behövdes och inte bara när det passade dem. Att
man inte ”ska hålla till godo” utan se till att ha det som man vill
och behöver.

Jag har det över lag riktigt bra nu! Har en rörelse jag
trivs med och en underbar familj. Men på gott och ont tar jag helst några steg
tillbaka i ren osäkerhet mot att låta någon komma riktigt nära – det måste
överväga risken för svek.

En sak kommer jag trots allt aldrig att glömma – att oavsett
var mitt ex J är idag, är det till stor del hans förtjänst att jag sitter här
och skriver detta, elva år senare! Och även om detta för de flesta var rejält främmande och för mig väldigt utlämnande, känner jag när jag läste igenom det, är det viktigt att komma ihåg att vi alla är människor. Döm mig om ni vill, jag står för det och tål det. Det är en del av mig, men det är inte JAG! Bara för att man har/hade en depression betyder det inte att man är ett psykfall som ska undvikas eller tassas på tå kring. Man är inte dum i huvudet och behöver inte behandlas därefter.

Hittade dessa när jag röjde ur några skåp. Bäst före 2008. Skickade iväg skiten till Apotekets återvinning. Jag har provat det, och har lärt mig dra i bromsen för jag tänker inte hamna där igen!

Men det är rejält beklämmande när man läser om ungdomar, i
många fall tjejer, i samma ålder som jag var då, som mår riktigt skit, med självskadebeteende och dylikt. Lika
beklämmande kan det kännas över läkares snabbhet att skriva ut psykofarmaka. Det
är alltid lättare att behandla symptom än att gå till botten med ett problem,
tyvärr.

Men men, tillbaka till nutid! Sängen börjar locka. Tog precis ut sista plåtarna
med Vårgårdatårta som ska göda sextio pers på lördagens Lussedans, leve
varmluft, säger jag!

Tur det ligger ett par melittafilter i botten, men det gick åt ett gäng ägg ändå.

En omgång till. Dessa ska sedan läggas ihop och pyntas mellan lagårdspasset och Mormors födelsedagsmiddag på lördag, sen drar jag direkt iväg på heldags dans med julbord – ja, och så kvällstårta så klart!

Och så kan jag berätta att den där skutan som seglade i hamn
för några veckor sedan – jag håller nu segervisst i ankarlinan!

Att ha permanenta drängar är väldigt praktiskt! Det finns
alltid någon till hands om djuren ger sig ut på vift eller man står illa till
och behöver bli servad. Det är aldrig problem att lämna över ett eller några
lagårdspass (mot att det finns en bakjour om det skulle hända något ”allvarligare”)
och det finns alltid någon extra när det blir arbetstoppar.

Vad som inte alltid är lika positivt, är när man har drängar
som man tidigare varit dräng åt! När drängarna är såna som gått i samma lagård
dagligen i över 40 år och gör som ”de alltid gjort”. De har alltid
gått ut i lagården tidigt på morgonen, i deras fall kring sex. Sen mjölkkorna
såldes har klockan tillåtits att bli sju. Men skulle en annan vilja sova en halvtimme
längre på söndagsmorgonen eller bara ligga kvar en stund med hela familjen i
sängen för att läsa saga med barnen, så är det risk att rutinerna är klara,
till följd av lite smått muttrande för att man inte dykt upp. Ska man iväg en
eftermiddag och vill tidigarelägga utfodringen av ensilage 30-60 minuter så är
det nästan tvärt omöjligt, då det ”blir för lång natt för djuren”. Jag
tror ju kanske inte att samtliga djur svälter ihjäl över en natt, men det är
klart att man kanske inte ska börja två timmar tidigare på eftermiddagen och
inte dyka upp igen förrän framåt lunch dagen därpå!

Drängarna ser inte lagårdsjobb som ett arbete, det är deras
liv. När en annan vill prioritera familjen och lite tid med barnen, vill de få
gå i lagården, så kvällen inne blir så kort som möjligt. Något som lett till
att ”de aldrig blivit färdiga”. De har helt enkelt inget annat som
drar. Och sanningen att säga så har jag svårt att ta det ifrån dem! Inte för
att jag ser så stor anledning till det heller – de börjar vara gamla, deras tid
i att kunna arbeta/hjälpa till (kallat vad ni vill) börjar vara nere för
räkning. Och DÅ ska gudarna veta att jag kommer att sakna dem!

Men hur illa det än låter, så låter jag dem ”hållas”
i lagården. Dessa två lägger således mer än dubbelt så mycket tid på mina djur
som jag, och det är inte bara för att det måstes, utan för att de, som nämnts,
inte har något som jagar på dem. En dag ser ut på detta vis, till exempel:

– Kl 7 går drängarna ut och börjar skrapa. Drängen mjölkar
sina två kor och frun utfodrar ungdjur med lite kraftfoder.

– (En halvtimme tidigare på helgen) Lite efter åtta, när jag
lämnat barnen på dagis, kommer jag ut och det brukar då vara lagom att starta
med ensilaget. Drängen skrapar en gång till under tiden och frun strör. Därefter
kör jag och drängen dagens balar till djuren ute.

– Beroende på hur det funkar så blir det frukost på varsina
håll kring 9:30-10-tiden. Längden är helt beroende på väder, lust och att-göra.

– Ett pass ute med någonting, pappersarbete inne eller något
helt annat. Där försöker jag hålla lite helg med familjen när det är möjligt. Kan
försöka jobba undan det mesta måndag-fredag. Funkar inte vid arbetstoppar dock.

– Kl 16 (och inte en minut före eller efter!) är det dags
att gå ut i lagården igen. Drängen och fru skrapar, jag utfodrar ensilage. Det
tar 20-45 minuter, beroende på hur mycket balen bråkar.

– Middag och kväll för mig.

– Runt 18-snåret går drängarna ut för att mjölka sina två
kor. Frun ger kraftfoder till ungdjuren och de skrapar och strör tillsammans.

– Ungefär 19:30-20 är de klara med detta pass och håller
kväll.

Denna lillpiga ska med ut varje dag! Så kan hon gå sida vid sida med drängen och peka på var det finns Bajs!! Totalt oberörd av de stora korna. Kan tilläggas att hon är nästintill hysteriskt rädd för hundar i alla former och färger…

Det är svårt att lära gamla hundar sitta. Det är svårt att
köra över någon, men man kan tyvärr inte driva företag bara genom att vara
snäll heller. Att driva företag är ett helt företag! Men precis som en
husdjurslärare varnade för i skolan – i synnerhet till alla killar som skulle
”ta över där hemma”: ”Ge er ut och jobba några år. Se till att
se annat! Se till att se möjligheter och fastna inte i gamla hjulspår. Stanna
inte hemma och fortsätt som ”pappa alltid gjort”…

Jag ”trotsade” och köpte behandlingsburen förra
hösten. Det var en onödig utgift och det har alltid gått utan en… Dessa
kommentarer vill drängen inte kännas vid idag när han sett nyttan med buren!

Nästa höst sker förändringar. Lagården ska bli mer
lättarbetad, fortsätter drivet efter kalvar som nu, ska det bara behållas
rekryteringsdjur och allt annat säljas. Antalet kor ska då ökas, men antalet
vinterdjur minskas. Säkert ska det hända annat också, men det är det ingen som
vet ännu…

Ingen fara för livet att näta av balar med djuren liggandes i dimman i söndags!

Mannen har i ett par veckor sagt att han skulle på
utbildning på tisdag denna vecka. Tills igår, när han tittade på sina papper
och insåg att utbildningen låg på måndag, idag. Rätt tid, fel dag. Förvirrade
ligan här! Alltså min lott att hämta barnen. Kom ihåg!

Igår var mannen ute för vedhämtning när han kolliderade med
drängens fru som var ute för sista skrapningen när utgödslingen stannat. Han
gick dit och lokaliserade felet tillsammans med drängen till ett slangbrott. Smidigast
möjliga slang till och med. Han skruvade av den och kom in lagom tills jag gick
till sängen.

Så fort jag la mig kom en sån enorm halsbränna över mig, men
lyckades trycka tillbaka den med tillhörande illamående och somna. Och vakna
vid halv tolv av världens magknip. Ett sånt där
ligga-och-rulla-med-knäna-mot-hakan-knip. Bara att rulla ur sängen och ta sig
ner för trappan och ett par varv runt i huset med djupa andetag för att få det
att släppa. Fastnade i soffan efter en lång stund och vaknade där halv två, med
den trogna katten på benen. Tassade upp för att lägga mig ordentligt i sängen
då nacken börjat värka, katten upp som ett sträck och inväntade mig. Hann bara
lägga huvudet på kudden innan halsbrännan dök upp igen. Masade mig upp och
rotade fram ännu en kudde för att halvsitta i sängen, vilket inte är det
lättaste när man är sidosovare… Kanske att jag ätit eller kombinerat något
olämpligt, men troligast är det tennisbollen som är orsak till magreaktionen –
bättre än på länge i ryggrumpan och magen är känd för att ha reagerat på
massage och kiropraktik när rejäla låsningar släpper.

Efter den långa natten, vilket känns, drog jag och drängen
iväg genom skogarnas grusvägar under dryga tre mil för att pressa ny slang till
utgödslingen och en ny till den ena balklon som varit trasig ett tag.

Variation förnöjer… Jag har bytt färg på bilen. Besiktingsgubben gick under Toyotan och konstaterade även där att jag inte bara kör på motorväg…

Helan och Halvan…

Hemma precis lagom till en lunch. Drängen gick och monterade
slangen i kulverten och jag stack iväg för besiktning av privatbilen – blankt
papper! Sedan direkt vidare för att hämta barnen. På mitten där ringde drängen
om att skraporna inte gick trots slang och olja, så lämpade in barnen med
varsin macka, hoppade i den gamla mjölkaroverallen och ut för att fortsätta
felsöka – det ena (av två) dragoket har hängt sig! Åh, vad roligt! Efter en
stund kom barnen och ropade i lagårdsdörren. ”Vi har tröttnat på att vara
ensamma!” Tittade på klockan… Ohps, nästan två timmar sedan jag gick
ut… Duktiga ungar!

Jodå, utan oket gick kolven. Inget läckage i den med andra ord! Tur vi har oberörda djur på båda sidor om där vi rasslar och bankar…

Mannen gick ut och lyckades bräcka loss oket nu ikväll, jag
vill inte riskera att knäcka till ryggen igen när det känns ok. Så
förhoppningsvis går skraporna i detta nu, med troligtvis alla slangar utbytta
för ett tag framöver – vi tror detta var den sista orginalslangen sedan
”den nya” lagården byggdes för 17 år sedan.

Läkaren ringde med besked efter dotterns läkarbesök, för två
veckor sedan – ”vi sätter in full astmabehandling med kortison- och
bricanylinhalation flera gånger om dagen med start imorgon!” Eh, varför? undrade
jag. Hur kan du diagnostisera så efter en otrevligt rosslande halvtimme i
samband med utbrytande förkylning för två veckor sedan? När pappan har kända
besvär med luftrören i samband med förkylning?!

”Vi kanske ska starta lite försiktigt med medicin vid behov då…”

Jag känner mig mest bara upptagen sen vad jag gör för tillfället… Skylt hos slangpressaren

De gick ut med trafikvarningar för halka på radion. Det fattar jag också!

Rätt tid men fel dag. Tog mig ner i god tid till samhället,
handlade och satte mig nöjt i väntrummet. Lagom att landa lite. Men det kom
ingen och hämtade mig. Så en stund efter utsatt tid fick jag snällt luska lite
i varför, och min tid är visst på torsdag. Förväxlat med en tid den andra
november som blev inställd… Snopet, så bara att lulla hemåt!

Morgonen började med ett kopplingshaveri på traktorn – en
nippel att koppla hydraulslangen till balklon hade fått stryk och blivit skev
så det gick inte att koppla. Det kan vi tjyva från en annan koppling! Så iväg
bakom lagården för att knycka en från Fiaten ”så länge”.

Det var så gott att skruva där – lagården läade och solen sken

Men det
visade ju sig vara en annan dimension på slangen under. Och på den blåa var det
en helgjuten koppling så det gick inte att dela den och bara byta toppen… Körde
balar med Fiaten istället. Ringde lagergubben på verkstaden för att be om en ny
helgjuten koppling till traktorn. ”Inga problem! Jag har här framför mig
med invändig gängning 19 mm!” NEJ!! Utvändig gängning 16 mm, protesterade
jag. ”Nej, 19mm invändig!” Fick åter hans privata nummer som
försvunnit i ett telefonbyte och skickade en bild. ”Ahaa, en sån
specialare…! Ska titta!”. Inom tio minuter kom ett nytt meddelande
”Jag hade en hemma! Skickar det med er granne, så har du den ca kl 16 i
eftermiddag”. Tackar!

Variation på fredagsmyset – älgköttspaketering.

Idag efter lagården kördes barnen till min moster för
pepparkaksbak. Till sonens stora glädje var hennes sexmånaders barnbarn också
där, så han lekte mer med henne, medan lillasyster fick all uppmärksamhet vid
bakbordet.

Denna måste vara adopterad! Hon har då inga gener från mig….! Känner mer med sonen….:

Under tiden jag fikade hos moster hade jag fått ett sms av
mannen: ”Tar du med en fotsvamp.” Ringde honom när jag satte mig i
bilen och ifrågasatte vad han skulle med den till.. ”Fördärva huset
lite”, svarade han käckt. Mm, tyckte jag, märkligt. Var ska jag hitta en
sån? Får väl ringa runt lite och höra mig för om någon råkar ha lite över och
vill dela med sig… Mannen tyckte jag var dum. ”Det finns ju i garaget!”
Jag har aldrig sett några fotsvampar där, hävdade jag lika envist, och han blev
tyst. ”Fotsvamp? Jag skrev ju ”fogsvans”!. Kanske det baby, men
det gjorde inte din telefon!

Hem och hämtade ovan
nämnda fotsvamp för leverans till mannen på taket på andra gården, och
kreaturskärran till tjurarna. Mannen fick snällt komma ner för att hjälpa till
med ett par grindar och med två uppsatta tog det väl dryga minuten innan dessa
två var lastade. Körde hem med dem och släppte ut dem till den stora luffen som
vi släppt ut i hagen innan vi åkte. Hoppas nu de integrerar sig igen som grupp då de
två satte till den stora rätt bra, nu när de levt parliv några veckor.

Moster kom upp med två sovande barn och vi fortsatte till
brukssamhället för en snabbvisit på julmarknaden där. Herregud vad mycket folk!
Total stockning där inne! Hua, fick skynda hem igen och kolla mosterns
kontinenskapacitet då vi gick och tittade på de tre stora tjurarna. De tog ett
nyfiket steg mot oss, hon tog ett meterstort steg bakåt…!

Hon hem och jag och barnen i lagårdskläderna och ut för
utfodring. In igen för middagsfix och mannen kom hem i mörkret. Barnen nattade
och jag sitter, efter rekommendationer från flera håll, och balanserar på en
obekväm tennisboll för att provocera (den falska?!) ischiasen jag blivit
diagnostiserad med. Det känns inte gott, men det kanske gör gott…

Det brukar ta några veckor för mig att hitta mina hängslen. I år vet jag precis var de är. Synd att jag ännu inte hittat mina termobyxor… De finns inte i vårt hus, frågan är om de hamnade hos Mormor och Morfar eller på föräldragården i våras…

Trevlig kväll

Älskar den här stunden – när alla står och äter för fulla muggar!

Vi stod igårmorse tre pers i lagården – drängen, fru och jag –
och tittade på kvigan som jag hävt i våmstart i en vecka. Hon åt! Inte pillade
lite i ensilaget, utan åt. De senaste dagarna har hon till och med lämnat två
pluttar efter sig istället för en! Yes, sa vi, äntligen börjar det vända på allvar!

Två timmar senare stod samma konstellation framför samma
kviga, för att konstatera att hon inte sov djupt – hon låg död! Jaha… Bara
att koppla i rep och dra ut henne från lagården. Och anmäla det tredje djuret på
sex dagar till kadaverbilen… Ibland tappar jag suget, bara att erkänna! Så
till er som jämt ”gnäller” över min pessimism, så fort jag blir
optimist så får jag en käftsmäll! Man ska inte ropa Hej, bara hålla tummarna
att detta negativa skov snart planar ut, för så här kan det inte hålla på! Det är förvisso ”bara” två hängiga djur som dött – denna och så kalven som jag egentligen dömde ut redan när penicillinet inte bet, kallbrandskossan var ju mer av en överraskning, men nu efter 2-2,5 vecka kan det inte vara risk för mer juverinflammationer. (Hoppas jag)

Skruvade in det där spannmålslasset också. Under tiden gick
jag och samlade ihop årets vattenslangar, tömde och buntade ihop och la in på
förvaring. Hoppade i kärran för att tjoffa ut den sista säden och insåg att jag
hade livrädd sällskap. Fick hålla koll på fickorna så jag inte fick besök i dem!

Drängen körde klart gödseln också. 51 lass på cirka en
vecka, och nu klarar vi vintern i gödselbrunnen. Men att det ändå kunnat bli så
mycket gödsel på femton tjurar inne i sommar, det är nog allt regnande som
spätt på det (NOT!)…

Sonen iväg på sin Onsdagsträff och jag iväg på dans.

Ja.. Åsså to årken baura slut…

På riktigt. Så idag har det inte blivit många knop. Sena in
på frukost (halv elva, undra på att magen kurrade) på grund av strömproblem i
lagården, vilket måste hänt rätt omgående efter sista skrapningen igår kväll då
utgödslingen inte hunnit gå klart. Och fullt med djur i en stängd lagård…
Kondensen gör det inte lättare att få igång strömmen igen, så att säga! När det
rinner längs väggarna, ner i kontakter och uttag. Tur att vattnet inte går på
de säkringarna, då hade det varit riktigt synd om djuren i värmen! Men än så
länge så lever alla…(!)

Tog upp röraren ur brunnen, gick med låsolja och smorde upp
alla dörrhandtag mm så de förhoppningsvis inte fryser i vinter.

Då var kiosken stängd för i år!

Skruvade upp en
av låsgrindarna till boxarna också, en tjur med horn har glömt hur han kommer
ut på foderbordet. Alla sex skruvar är ännu kompletta med muttar och jag har
inte behövt dyka i kulvertern efter spärrskaftet!

Stjälpredor. Det känns som att jag har varit med om detta förr…

Hämtade barnen då mannen är iväg med UV på julfest med
samling redan kl 15. Honom lär jag inte se förrän imorgon eftermiddag.

Tidig middag, så skickades lillhönan ut i lagården för
eftermiddagsutfodringen med drängen. Jag och sonen åkte iväg på simskola.
Sprang där på en bekant som jag inte sett på över tre år – vi bor ju faktiskt flera
kilometer ifrån varandra. Gick på babysim ihop med våra likanamnade söner, och
nu går de tydligen i samma simgrupp!

Hem igen efter några längder i bassängen medan barnen höll
på, snabbt en kvällsmat och nattning av barnen. Gick ut och matade hönorna.
Satt på huk och plockade äggen när ett par hönor kom nerflaxande i ett moln av
kutterspån. Över mitt nytvättade och ännu blöta hår. Men men, vad är väl en bal
på slottet?!

Ikväll hade jag planer på att åka upp till storstan för en
träff med Länsstyrelsen och Förebyggande djurhälsovård-föreläsning (vilket jag kanske
behövt mer än någonsin när mina djur verkar dö som flugor) men orken sade stopp.

Jag har en hög böcker att gå igenom, funderar på om jag ids
synda med en chokladbit trots att det bara är torsdag, men jag ska nog gå och lägga
mig rakt av. Skiter i om jag är mobbad för att klockan är strax över åtta. Ibland tar det
bara stopp!

Imorgon ska jag ner och kolla om jag har något blod i
kroppen. Men till dess: Natti