Var en sväng hos Jirka i söndags för att tvinga igång min 650 som frusit ihop. Måste ju bara beundra hans påhittighet för motorvärmaren. Gamla filtar och täcken på nosen, och under allt en kupévärmare:

Vad gör vi på dagarna? Inte så mycket faktiskt! Grubblar och
funderar på livet. Planerar ”framtiden”, skissar på olika alternativ,
räknar pengar och kalkylerar. Typ så. Inget vidare av värde med andra ord.

Igår var en diskussionsdag och fikadag. Vi satt inne och
kucklade. Idag har det varit lite jakt på myndigheter – är man inte knäpp innan
så blir man ju det i Krångel-sverige! Sedan en tur med drängen till Reftele för
en ny pall värpfoder och lite smått och gott.

Snacka om fyllekörning! Skulle parera med släpet mellan Navaran och mjölkrummet. Med ungefär släpets bredd plus tio centimeter på var sida… Inget buckligt, men spår därefter…!

Vred åter till bäckenet idag när jag ”skulle bara” slänga iväg en förrymd del av balen till tjurarna, rände i högaffeln med full kraft och slängde iväg, och ungefär då brände det till i vänstersidan. Det var visst tyngre och mer än det såg ut att vara (aaaaaaldrig hänt förr…). Får se om jag håller ihop imorgon, natten ska överlevas först. Blir så fruktansvärt förbannad på mig vid såna tillfällen! Det är så onödigt. Varför kan jag inte bara låta sånt vara, eller åtminstone tänka snäppet längre än till tjurarnas mule?!

Imorgon ska jag ta lillhönan till tandläkaren, de ringde på
sena eftermiddagen om en återbudstid och ville ha ner henne på
treårskontrollen. Kul att de är i fas – sonen har ännu inte varit på sin
femårskontroll! Lillungen har i alla fall berättat för alla hon träffat, samt
otaliga gånger för oss, att hon ska gapa stort och skratta hos tandläkaren. Tror
det när jag ser det… Tror nämligen inte hon är så katig när hon väl är på plats. Och
så hoppas vi i alla fall att väglaget är något så när på förmiddagen, trots
alla varningar som snurrat idag.

Jag skrev i förra inlägget att det är skönt att vi inte
snålar på fodret till djuren. Var nere i ligghallen idag och fick svaret – inte
ett endaste halmstrå finns där! De som faktiskt går in i hallen har väl hållt
sig där och mumsat gammal torrhalm… Men men, projekt morgondagen att fylla på
deras skafferi!

Först ska vi då som sagt se, om man kan skratta och gapa
stort hos tandläkaren! Fortsättning följer…