För sex år sedan blev vi föräldrar för första gången! Gick
hela lördagen den femte februari med värkar var fjärde minut. Mannen var iväg
och jagade hare och kom hem på eftermiddagen som först.

Ringde vid sjutiden till förlossningen och ifrågasatte vad jag
skulle göra. ”Vänta tills det är tre minuter mellan värkarna, om du kan
hantera det!” var svaret. Och jodå, inga större bekymmer för min del!
Kring 22-tiden så avtog det hela. Varför åka in då? Det var inte regelbundet
med tre minuter som dealen var! Det busades för fullt hela tiden, så jag kände
väl ingen oro för bebisen heller.

Söndagen sedan var det allt eller inget. Som om någon lekte
med en strömbrytare. Frampå tidig måndag morgon började kroppen dock bli
sliten, så kring tio ringde jag åter in och halvtomhalvt tjatade mig till en
koll. ”Kan ni vänta med att komma till kl 13? Vi har mycket att
göra!”, sa de. Och jodå, nån timme till och från är väl inga problem,
tyckte jag.

DeLaval var och servade mjölkanläggingen. Jag hade
”tagit ledigt” denna måndag pga värkarna (jobbade hela fredagen).
Drängen, på den tiden Chefen, och fru började skruva in spannmål
(början-av-februari-syssla!)

Minns att jag i bilen sa till mannen ”Jag kommer få en
klapp på axeln, de kommer lova det hela många resor värre och vi får åka hem
igen!” Väl inne fick jag faktiskt en klapp på axeln, men den var nog lika
mycket som cred. (”Du lät så lugn så vi bedömde det inte som så akut. Vilket arbete du gjort hemma!” – 5 cm) Vi blev inte hemskickade i alla fall. Snarare inskrivna kl 14,
lite lustgas vid vattenavgången kring 16 och efter 16 minuters krystvärkar var
klockan halv sex på kvällen och vi hade vår lille gosse i famnen.

Det har hänt mycket på de här åren. Till hösten gör vi oss
redo för skolstart, trots att vi nyss skolade in honom på dagiset… Han är så
fruktansvärt ordentlig, håller järnkoll på allt och har ett minne som en
elefant. Den går det inte att lura! Även om han var liten, just som liten, är
han nu stor för sin ålder och klart jag är tacksam att jag slapp få ut en klump
på 124 cm och 24 kilo!

Börjar förstå vad min Morfar sa på guldbröllopsdagen – 50 år
framåt ör oöverskådligt. 50 år bakåt är inte så länge… Sex år bakåt är
ingenting! Sex år framåt, så fyller han 12! Galna tanke!

Här kommer en bild från vart och ett av hans år! Från bebis, till kålrot till människa: