Jag har två ganska stora ”allvarliga” funderingar
för tillfället. Den första:

– Varför utgås det alltid ifrån att karlen är en toffel? Skulle
en man sitta i ett samtal och få frågor som: ”Finns det någon möjlighet
att frun kan avlasta dig lite med barnen, så du kan få lite tid för dig själv? Var
finns frun i sammanhanget? Tror du frun kunde ta lite hushållsarbete om du ber
henne?!” SHIT vad det retar mig! Nästa:

– Hur lång är ”en stund”? Mycket handlar om just ”en
stund”. Pratar vi minuter, kvartar eller timmar?! Är ”en stund”
jämförbart med en ”strax”?

Maken är lika envis
som jag när han sätter den sidan till. Projektet pågick till tiotiden igår
igen, han umgås mer med sin pannlampa än mig vissa dagar, lika lugnt det
kanske. Men duktig är han och bra blir det! Nu ska bara sista kransen på,
hallen ska lyftas på plats och halmas, sen får det börja kalva! Och till den brain-twistade-icke-bonden – det funkar perfekt som tillhåll när man behöver smita undan! Välkommen!

Jag har sovit illa i natt. Riktigt illa. Vågor av värk har
väckt mig många, många gånger och det har varit svårt att komma till ro igen. Har
därför mått därefter idag. Förkylningsrond 2 ligger och pyr, det blir inget
riktigt av det, men det finns där som störning. Planen idag var lagård, samhället
för bokad tid, lämna in mina däck och handla lite smått. Det gick bra enda
tills jag vaknade och insåg att ”just det, jag skulle satt klockan
tidigare idag så jag hann äta frukost innan barnen väcktes….!” Aja,
fixade frukosten medan barnen klädde sig, så jag snabbt kunde slänga i mig den
efter dagislämningen men före lagården. Ut till djuren där faktiskt ingenting
strulade! Till och med tjurarnas vatten har tinat upp på eget bevåg och funkar
nu klanderfritt! Sen var det balkörning, MEN väl där kom en störtskur regn. Samtidigt
som termometern visade på -3. Nån som är bra på matte?! Snorhalt. Svarthalka!
Och är det blankis på en skrovlig grusväg – hur ser det då ut på asfalt?

In och byta om för att pysa neråt med god marginal. Resan på
vanligtvis ca tolv minuter tog tjugo, och jag är inte säker på att kontrollen
fanns där hela tiden ändå. Fick köra in på verkstaden för att lasta av de två
däcken – innehavaren ville inte gå ut!

Kom i tid till min bokade tid, för att där få huvudbry med
den där ”stunden”, ja och så toffeln till karl jag tydligen har… Ringde hem
till drängen och bad honom blåsa av spånhämtningen i halkan, men på väg hem så
var det bra väglag upp till kyrkbyn! Svängde hemåt och insåg ganska snabbt att
det var lite (?!!) sämre den biten. Strax utanför byn gick en gammal tant på
vägen, eller – hon kom som vanligt i knapp styrfart med sina stavar, och jag
tänkte i mitt stilla sinne att det var modigt att ge sig ut på stora vägen när
bilar inte får stopp på sig… Och en knapp kilometer längre fram stod en bil
snyggt nerbackad i diket. Och av spåren på vägen att döma hade resan dit
inneburit minst två piruetter på vägen. ”Jag skrek på Jesus när det
släppte!” sa hon när jag stannade. Och så kom jag! Vilken besvikelse! Kan
väl uttrycka det milt och säga att hon var ganska skärrad. Befogat, alla
gånger. Men tillräckligt för att jag erbjöd min bärgningshjälp med traktor och
fick den för tillfället briljanta kommentaren ”Men jag känner inte
dig!”. Nähä, sa jag. Jag känner inte dig heller! (Tänkte nästan tillägga
att ”Kom bara med in i min bil så ska den fula gubben visa dig något…”
Men det var inte läge denna gången! Och med tanke på att hon inte alls kände
mig så kände hon till väldigt mycket om mig. Så är det att vara legend!;)) Lokaliserade
bogseröglan på hennes lilla röda Peugeot och insåg under tiden att jag inte kan
lämna henne, så ringde efter drängen med traktor. Han kom och drog upp henne
och hon fortsatte hem till sig, och vi hem till oss. Drägen är inte lika
fjompig som jag, så han riggade för att sticka efter spån. Jag nekade honom
till att köra själv, halt och inget ljus på kärran känns inte som en bra kombo,
med vänstersvängar på länsvägar! In med glassen i frysen, kvickt bre en macka
att ta med på vägen som lunch och körde följebil till mannens jobb där han
väntade i spånsilon. Bara att vända hemåt, plocka upp barnen på vägen,
förbereda middagen då mannen skulle iväg tidigt, och sedan till lagården! Samtidigt som drängen kom hem med mannen som följe.

”Man kan mjölka
denna!” konstaterade barnen om sin hoppboll de fick av faster i
födelsedagspresent. ”Men vi får nog ha det som get, för den har bara två
spenar!” Miljöskadade? Definitivt! Men getter har vi inga och inte blir
det heller!

Köket är röjt, några muffins är precis ur ugnen, de där
frallorna jag köpte med hem till lunch får väl sitta som kvällsfika istället,
och strax ska yoggin ympas och in i den avsvalnande ugnen. SEN ska jag slänga
mig i soffan som jag skulle gjort kring halv tolv. Jaja, jag är till viss del
ordinerad vila, men det hinns inte alltid med! Deal with it! Jag känner att jag/vi
gjort en god gärning idag, och spån har vi för några månader framöver, så för
det ska jag nog kunna sova i alla fall!