En ung bondes vardag

Ungefär som barnens febertoppar som försvann lika fort som
de kom, så har våra förkylningar släppt rätt bra! Mannen piggnade på sig under
gårdagen. Mitt bultande ansikte har försvunnit över natten. Hostan är väl i
stort sett borta på oss bägge! Så skönt det, varför känns det som att det
kommer att komma bakslag?!

Skurade mina fönster och krukor och har försökt placera ut
kvarvarande växter så det inte är helt kalt i fönsterkarmarna, förvisso
uppskattade Kissen att han fick första parkett utan störningsmoment när han
spanade in Dagen Lunch vid fågelbordet!

Börjat förbereda så smått inför helgens kalas. Det vill
säga, det jag satte fram på bordet för att få med till andra gården (platsbrist
hemma), var snyggt undanplockat av mannen när jag kom in från lagården. Det är
inte lätt att vara snäll i detta hus! (På pin kiv så växte nubbarna lite i pannan på mig igår kväll och mannens matlåda stuvades undan till sin plats i skåpet, då han ställt den på köksbordet när ”han ändå skulle ha den snart”:)

Nånting hände imorse. Tog mig ur sängen med en sån enorm
värk i magen och ena ljumsken (vänster, så klart), att det var en total kamp
att ta mig nerför trappan. Insåg att jag inte skulle kunna ta mig ur bilen om
jag kom i den, så övervägde att ringa drängarna och be dem köra ner barnen till
dagis! Men tjurigheten vann igen och efter en stund i lagården släppte det och
jag rör mig åter obehindrat. Passar bra när jag ska fortsätta med
kalasförberedelserna. Får väl gömma undan det som ska med, eller sätta en stor
lapp på det, så det inte försvinner i skåpen igen! Eller bara skriva listan!

De är verklige stora,
tjurarna, när de står vid knäskålarna. Dags att ta itu med projekt att kolla
vattenbaljan. Nån dag… Väntar också på att kossorna ska tina upp så det går att lusa av dem. Tror inte det gör så mycket nytta att hälla medel på snön som smälter bort…!

Jag är inne i en drömperiod nu! Guinnies Rekordbok för
Konstiga Drömmar, here I come! Kvalar in, lätt! Det ena konstigare än det
andra, ändå är det väl inget som riktigt bryter vardagen nu, det kan vara
känsligt annars! Igår natt fick vi till exempel en dotter! Spännande att hon
plötsligt bara låg där, helt nyfödd. Fråga inte hur det gick till. Insåg väl
någonstans att vi behövde ta med denna tingest till sjukhuset, så bara att rota
fram lite småkläder och bylta på för bilfärd. (Ja, varför ambulans? Det var ju redan avklarat och gick bra!) Sen kom ju följdfrågan – är man välkommen på
BB om man hoppat över förlossningsavdelningen?! Troligen var hon det (varför går jag hemma?!), för
varken jag eller mannen har hittat henne någonstans här. Undrar hur stor hon
var…?!

Drängen har under årens lopp fått ta del av många av mina
nattliga konstigheter, så berättade även denna för honom under lagårdspasset. Han
tittade på mig en stund för att sedan kommentera: ”Jaha, men det syns då
inte på dig!” Tack för den, tycker du jag är tjock eller?!

Såg i min tioårsdagbok att det idag är sex år sedan vi kom
hem från BB med vår lilla pojksudd. Sex år sedan det började på allvar! Och
faktiskt tre år sedan vi, samma dag, åkte in för att ta emot vår nästa,
flickan. Det lite ironiska är att DeLaval var och servade mjölkanläggningen den
dagen också… Är det de som har någon konstig dragningskraft eller vad? ”Funkar mjölkeriet så funkar resten?!”

Nä, dags att sätta fart på mig! Trevlig helg!

Lite firande av sonen ja. Det bästa sonen fick tror jag var frontredskap till sin Brüder-traktor, med en vinsch, så nu går det för fullt med stockar över golvet och sedan upp i skogskärran. Det var vi, grannarna på gården
uppvaktade, och min moster och man fick middag och sonens egendekorerade tårta
då den ingifta morbrodern hjälpte mannen att resa stommen till min ligghall – börjar
ju snart vara läge att få upp den inför kalvningen, och jag känner min
begränsning där!

Lika nyfikna bägge

En tidigare hämtning på dagis inför dotterns treårskontroll
med läkare på bvc genomfördes. Trodde aldrig det skulle gå, då hon på sin
2,5-årskontroll vägrade både att mätas och vägas. Direkt in då vi blivit några
minuter sena, börja med att läxa upp läkaren som bad henne ta av stövlarna
(”Det är gympakängor!”) Och sedan direkt in under måttstocken (96,5cm)
och på vågen (15,7kg). Inga bekymmer med att läkaren lyssnade på hjärta och
lungor, och det var så kul att bli klämd/kittlad på magen att hon bad om en
gång till. Lite märkligt, kan jag tycka, att det inte kom någon ”sak”
efteråt, vilket det alltid annars verkar göra. Och mycket riktigt sa hon sen i
bilen: ”Jag fick ingen tandborste!” En rallyrunda genom affären då
det beställts ”godistårta” av födelsedagsgrisen, men han kunde inte
bestämma sig för vad, utan fick följa med och välja själv.

Det där som brände i gommen häromkvällen har självklart
utvecklats till en sån där underbar förkylning med varierande dropp och täthet
i nosen, ret och slem i halsen. Perfekt! Låt det gå alla turer nu då, så är det
undan i nästa månad! Då hinner vi inte! Det bästa är väl att även maken börjar
svullna kring ögon och hals. The man cold is here! Men barnen är pigga, och det
hoppas vi andra vara till helgens kalas också!

Tog foderprover igår, inför ett foderrådgivningsbesök om ett
par veckor. Ska det göras om vill jag att någon vänlig själ påminner mig om att
göra det under skörd när gräset ligger i sträng! Det var inte smidigt att borra
i balarna, särskilt inte som jag inte har något att trycka på med längre! Lägg
då till, en igår, icke-fungerade kropp där det var en kamp bara att gå uppför
trappan för värken i mellangärdet och en mer eller mindre kronisk, strålande
kramp i bägge benen med vänster i fokus. Shit, vad trött jag börjar bli på det
nu! Men men, jag försöker se ljuset inför en behändigare framtid, där min
strulande kropp är ett minne blott! Det räcker snart liksom! Det måste vända!

Eurofins är bra! Dit
skickar man allt från ensilage till jord till döda djur. Är det samma som
eurofin-ans tro’s?!

En sväng till verkstaden med bilen idag för lite småfix.
Tanken var att jag skulle invänta den, men de var försenade på verkstan, så det
beräknades ta en timme… Fick låna en bil och stack då iväg för att storhandla
inför helgen, det jag tänkte göra efter besöket. (Och jag som brukar ha problem
med att hitta min egen bil på en parkering…) Tillbaka ett par minuter efter
tolv, fick skriva på ett par papper och sedan byta till egen bil och åka hem. Till
sängen!

Vilken fnuttig liten automatspak i Aurisen!

En sån där ljuvlig dag där det är kallt och blåser ännu
kallare. (Den vinden i en söndersnuten näsa, de ni) Eldat hela dagen i båda spisar med båda
fläktar på och ändå precis lyckats hålla det på 20 grader nere. Uppe har det
stigit enda till 13! Det kyler fortare än det värmer… Perfekt när man är
frusen sedan tidigare. Not!

Idag drog jag det sista plåstret också! Jag har inte längre
en enda Saint Paulia i huset! Min kärlek och stolthet som fick ohyra i somras
och jag kämpat mot sedan dess. Varit på väg några gånger att ge upp men tänkt
att fan heller! Har jag bråkat så länge kan jag inte ge mig nu! Men Mormor erbjöd mitt ett gäng nya när hon planterar om sina,
så lika bra att sanera fönster och hus innan dess. Nu orkar jag inte mer! Sen
får jag väl svälja stoltheten i att jag korsat fram/tagit sticklingar av alla
färger själv, sedan jag fått den enda, mörklila innan tonåren. Men det har rykt
iväg tjugofyra krukor från fönsterna, så de gapar tomma ett tag framöver. Imorgon
hoppas jag på lite mer energi så jag kan skura ur karmarna, och krukorna (som
stått ute i -10 ett par dagar, så tror inget lever i dem längre) såpabehandla
alla växter jag har kvar för säkerhetsskull och få nånting gjort. Efter
sovtimmarna i eftermiddag känns det som att förkylningen har vänt i kroppen,
måtte den funka imorgon.

Självklart vattenstrul
i vindkylan. Tack och lov bara hos pojkarna

För sex år sedan blev vi föräldrar för första gången! Gick
hela lördagen den femte februari med värkar var fjärde minut. Mannen var iväg
och jagade hare och kom hem på eftermiddagen som först.

Ringde vid sjutiden till förlossningen och ifrågasatte vad jag
skulle göra. ”Vänta tills det är tre minuter mellan värkarna, om du kan
hantera det!” var svaret. Och jodå, inga större bekymmer för min del!
Kring 22-tiden så avtog det hela. Varför åka in då? Det var inte regelbundet
med tre minuter som dealen var! Det busades för fullt hela tiden, så jag kände
väl ingen oro för bebisen heller.

Söndagen sedan var det allt eller inget. Som om någon lekte
med en strömbrytare. Frampå tidig måndag morgon började kroppen dock bli
sliten, så kring tio ringde jag åter in och halvtomhalvt tjatade mig till en
koll. ”Kan ni vänta med att komma till kl 13? Vi har mycket att
göra!”, sa de. Och jodå, nån timme till och från är väl inga problem,
tyckte jag.

DeLaval var och servade mjölkanläggingen. Jag hade
”tagit ledigt” denna måndag pga värkarna (jobbade hela fredagen).
Drängen, på den tiden Chefen, och fru började skruva in spannmål
(början-av-februari-syssla!)

Minns att jag i bilen sa till mannen ”Jag kommer få en
klapp på axeln, de kommer lova det hela många resor värre och vi får åka hem
igen!” Väl inne fick jag faktiskt en klapp på axeln, men den var nog lika
mycket som cred. (”Du lät så lugn så vi bedömde det inte som så akut. Vilket arbete du gjort hemma!” – 5 cm) Vi blev inte hemskickade i alla fall. Snarare inskrivna kl 14,
lite lustgas vid vattenavgången kring 16 och efter 16 minuters krystvärkar var
klockan halv sex på kvällen och vi hade vår lille gosse i famnen.

Det har hänt mycket på de här åren. Till hösten gör vi oss
redo för skolstart, trots att vi nyss skolade in honom på dagiset… Han är så
fruktansvärt ordentlig, håller järnkoll på allt och har ett minne som en
elefant. Den går det inte att lura! Även om han var liten, just som liten, är
han nu stor för sin ålder och klart jag är tacksam att jag slapp få ut en klump
på 124 cm och 24 kilo!

Börjar förstå vad min Morfar sa på guldbröllopsdagen – 50 år
framåt ör oöverskådligt. 50 år bakåt är inte så länge… Sex år bakåt är
ingenting! Sex år framåt, så fyller han 12! Galna tanke!

Här kommer en bild från vart och ett av hans år! Från bebis, till kålrot till människa:

Gårdagen var faktiskt inte så illa som jag trodde. Eller så
var det för att jag ställt in mig ”på det värsta”. Visst, lite öm
både här och där och på mitten, men inte värre än som en rejäl träningsvärk,
och det ska alla veta att med mitt nuvarande latmansliv riktigt känner man hur
kroppen förtvinar! Men, snart vår, då vänder vi blad och börjar på ny kula!

Under gårdagskvällen bestämdes en förmiddagsfika med några
av tjejerna från samhället. De skulle komma upp lagom till frukost.

Vaknade vid fyra i natt av en konstig dröm, och där med en
konstig känsla i kroppen. Hade svårt att komma till ro efter det, vilket också
förstärktes av sms:et som kom tjugo över fyra, då Prästabonnen kommit på det
han skulle skicka direkt när han kom hem kvällen innan. Gick direkt i spinn då
jag fick för mig att jag hade djur ute, tills jag kom på att alla mina djur är
hemma, det är inte sommar än (och nej, jag är inte övertygad om stressen det
blev i somras när en del fick för sig att sms:a om förrymda djur. Vågade ju
aldrig lägga ifrån mig telefonen. Men de diskussionerna får vi ta till
sommaren).

Flyttade på katterna och kröp intill mannen när jag hade
samvete nog att väcka honom ett par minuter innan hans klocka ringde. Inget han
bör vänja sig vid dock, även om jag tror han uppskattade en morgonpuss och ett
God morgon! istället för det där sura mumlandet och min telefon slängd i
ansiktet när han snoozat sin för länge… Runt sex kanske jag somnade om, och
när min klocka ringde en timme senare sov jag självklart som en död. Har
således räknat med att bli rejält trött idag, men ju längre dagen gått har
istället nosen droppat mer och mer, ena örat och samma sida av halsen känns
tjockt… Och jo, jag har blivit tröttare!

Efter dagis och lagård blev det som vanligt läge för
balkörningen och lagom tills jag stod där mitt i skocken och nätade av en bale
så ringde ett okänt nummer. DHL. Han kom en kvart senare med lusmedel till
utekorna. En kille i min egen ålder, kanske till och med något yngre, med
kopparröd skepparkrans och stora mörka glasögon, och ett bemötande som om jag
var den mest efterlängtade i hela världen! (Tja varför inte?!)

Brukar säga att det finns två sorters folk som kör lastbil
eller skogsmaskin – antingen är de så enormt buttra att det är lika bra att de
sitter utom folkhåll i en hytt hela dagarna, eller så är de så extremt trevliga
och sällskapstörstande! Jag föredrar den senare sorten, och killen idag var
inget undantag!

Precis inkommen ringde jag foderrådgivaren för att få hjälp
med vilka analyser som ska göras på fodret, nästan klar så trillade tjejerna
in.

Står där med luren i örat, faktiskt snott om håret som inte
borstats på en vecka, hoppat i ett par halvskitiga jeans och det första jag får
höra: ”Du ser strålande ut!” (Du glömde verkligen glasögonen hemma,
bruden! Jag är bara speedad på adrenalin. Vänta tills jag fått frukost och
suttit en stund…)

Mannen iväg på nåt möte. Barnen nattade. Jag pyjamiserad.
Teet i kannan.

Imorgon ska vi fira sexåringen med en treårskontroll (inte
på honom, alltså, utan lillan) och tårtbotten står nu i ugnen.

Ska tänka mig tillbaka till den där helgen för just sex år
sedan, där tjurigheten ännu en gång fanns med. Mer om det imorgon! Natti!

Jodå, jag jobbar på det. Har dock inte hunnit dit riktigt än…

Det sägs ju att gos
med djur, och i synnerhet katter, är bra för oxytocinet. Det ser ut att stämma – på katten i alla fall

Vabruari kom, såg och försvann, märkte vi imorse när
lillhönan rasslade till i trappan med ropet: MAMMA! DET ÄR MOJJON! JAG ÄR PIGG!…
Sen kom sonen. Jahapp. Hans tur idag, med öppen kran och blanka ögon.

Mor undrade hur jag
kunnat ta en sån närbild på min gråa 78 tidigare i veckan. Försökte övertyga
henne om att det inte behövde zoomas, så idag ställde 1791 upp…

Balrundan ute gav påminnelse om att kalvningen snart drar
igång! Några börjar ”lafsa” till sig i baken, ett par kor sätter rätt
bra juver nu. Inom några veckor springer här kalvar!

Mötte mannen i dörren efter lagården, han en sväng till
skogen. Fick ett lass halm under förmiddagen som lastades av, följt av ett lass
spannmål under eftermiddagen. Detta skruvades in och det är så gott att ha
fullt i bingen igen! Sen kanske det inte var fullt begåvat att köra
paddeltekniken i bondegymmet, men det sura kommer inte förrän i natt eller
imorgon! Jag hatar att vara i beroendeställning, även om det leder till en
morgondag med vetevärmare, spikmatta, kemikalier och varmvatten (tror jag
nyttjat mer värme i duschen hittills i år mot hela förra…) Men men, är
huvudet dumt får kroppen lida, som bekant. Och precis som Mormor skulle sagt,
så ”vet jag vad jag gjort i alla fall”. Jag har också hellre befogat ont i kroppen för att jag gjort något, än när jag gjort absolut ingenting. (Och ja, jag är dum i huvudet, och onödigt provokativ, så ingen behöver berätta det)

Och jag måste erkänna att jag inte trodde jag skulle ta mig
i tippkärran med mitt icke-fungerade vänsterben! Självklart utan stege, det behövs ju aldrig annars! Men skam den som ger sig. Det
kommer väl också i efterhand, dock. Ingen mus i kärran denna gången!

Fick fram symaskinen
en sväng också, den är väl en årsmodell från de hederliga trampade varianterna
på gjutjärnsstativ, men den är trogen och erbjuder vad vi behöver. Synd att
motivationen försvann lika fort som den kom

Härlig mustasch mannens bil lagt till med i natt!

Så himla söt kviga.
Fin i teckningen, och fantastiskt busig lugg!

Igår var djuren inte
kloka, några sekunder tidigare var jag mitt i högen och stred mot dem…

Igår fixade faktiskt jag och drängen i lagården! Två
genomgående gängstavar och en franskbult i halsbandsgrinden, en franskbult i en
annan grind, två genomgående stavar och nya brickor i en vattenkopp, och nya
nipplar (där korna trycker för att det ska komma vatten) i ett par koppar. Inga
jätteprojekt egentligen, men oerhört gott när det som släpat efter så länge
blivit gjort! I början av nästa vecka möblerar vi om i lagården igen.

Halsbandet har suttit
ett tag, när det behåller sin fyrkantsform…

Fick en fin present i
veckan! Tror jag är ganska ensam om denna!

Drängen körde
löshö i balklon sedan korna rivit sönder en bale

Idag fick även vi Vabruari till gården! Lillhönan vaknade
med feber, så tyckte båda barnen kunde stanna hemma, då det var fredag och bara
halvdag ändå. Sällan har jag blivit så utskälld! Sonen var minsann inte sjuk,
varför skulle inte han behöva vara hemma en hel dag extra?! Så vi körde ner
honom, tankade i tjejen Alvedon och gick ut i lagården. Äntligen fick hon
”köra balar” med drängen! Men hon var lika sugen på frukost för att
sedan krypa ner under den stora pläden i soffan (i ungefär två minuter innan
hon kom på nåt annat att göra!)

Elektrikersläktingen kom idag igen för att (äntligen) byta
elcentralen i lagården. Kan väl säga som så att den som suttit där inte varit
bra på mina nio år här… För ungefär ett år sedan när vi hade enorma
strömproblem i lagården beställde elektrikergrannen hem ett skåp, vilket nu
alltså legat i drygt ett år på deras lagerhylla. Skönt att det också blivit
gjort, brandrisken (Gud förbjude) lättade något! Sen att han missat att koppla
in utgödslingen, han var smart nog att kolla innan han åkte i alla fall (”Jaså,
gick den stora sladden till den, trodde det var till ett extra uttag
någonstans…”)

Då vi hade en elektriker, kom även en annan från samma firma
förbi med vår nya spis som de två bar in! Och den funkade faktiskt! Har väl
inte hunnit kolla om över/undervärme samverkar i ugnen, men det kan vi ju
hoppas. Luckorna är hela och plattorna funkade! Tummen upp!

När dottern lite senare på förmiddagen klädde sig för att gå
in till drängen och fru (i mockasiner, prinsessklänning, pälsmössa och tiara)
frågade jag om hon kunde vara där en halvtimme tills far och son kom hem, så
smet jag en rallyrunda ner till samhället.

Hemma och ätit lunch så slockande lillhönan i soffan, och
jag smet en trappa upp för att räta ut den ömma ryggen och läsa en stund. Har
en superkonstig bok för tillfället, så det tog inte lång stund innan fröken
Selma tröttnade på mitt snurrande (kroppen tillåter inte samma ställning så
länge i taget) och ständigt återkommande mobilsignal, så hon löste det allt på
sitt sätt; Parkering på kudden, utom räckhåll för viftade armar och ben, och en
nästan kvävd matte som både fick tyst på signalen och pallrade sig upp så
sängen blev varm och tom.

En sväng i lagården, en i duschen sen middag och nattade
barn. Fredag i soffan för min del, undrar när maken ska lägga ner
biramstillverkningen framför öppna spisen…?!

Katterna brukar hålla
sig till mig, men en kväll i veckan blev både jag och mannen med katt!

Trevlig helg!

Maken gav sig själv kvällsjobb och bytte sidan på spaltboxen!

Fick papper från grannbyn igår och tänkte idag ringa
Länsstyrelsen (via utskicket från Hushållningssällskapet) för att föra över den
nya marken på mig, om det gick, och den mark jag inte ska ha till de berörda. Slog
numret ett par gånger och fick samma svar varje gång: ”Det nummer du
önskar nå är inte i bruk…” Super med X antal utskick i omlopp och
felaktigt nummer. Jag sket på det hela och gick in till drängarna för att ,ombedd, lösa
deras mysterier istället. Blev kvar där tills det var dags för lunch och sedan
stan.

Jag hade en återbesökstid på sjukhuset idag. Var där i god
tid, hade tid halv tre. Blev inkallad 40 minuter efter utsatt tid, fick ungefär
en och en halv minut med läkaren, där det konstaterades att inget var fel, och inget
fog för oro fanns, med hänvisning till vårdcentralen på hemmaplan. Samma
hemmaplan som hänvisade mig till sjukhuset för vidare bedömning… Satt i bilen
kort där efter och det var en bedrift att jag kom ända dit innan jag bröt ihop.

Det var mycket som kom då. Tydligen mycket uppdämt.
”Här kommer alla känslorna på en och samma gång, vissel vissel”. Ilska
över bemötandet, lättnad, ångest som kom, ångest som släppte, glädje över ett
problem mindre, frustration över samma problem, irritation över att alltid
skickas vidare/tillbaka… Men allt det ”sitter väl i huvudet”. Tog en
rätt bra stund innan jag fick igång bilen och rullade hemåt. Tyckte jag fick
hyfsad ordning på mig lagom till byn långt upp på höjden, och var nästan nere i
brukssamhället. Då ringde mamma… (Gissa en gång)

Men samtidigt. Efter ännu en rent ut sagt överjävlig dag
igår, har jag nu ”papper på” att det inte finns några fel. Med risk
att låta som Mormor (vilket moster morrade om, tills hon själv konstaterade att
hon också bar samma blod), så är det ju nu inget som hämmar mig! Rent tekniskt.
Praktiskt är väl en annan sak. Sen att jag/kroppen mår som jag/den gör emellanåt… När det är som sämst spelar det ju ingen roll om
jag sitter, står, ligger eller går. Ska bli spännande att se om det är kroppen
eller psyket som rasar först. Kroppen går ju upp och ner i olika dagar i alla
fall. Psyket på god väg mot kanten.

The Brain Twisted Reader skrev till mig för en stund sedan ”listen to the magkänsla”. Mitt allra största problem är just magkänslan, hur ska jag kunna lita på den?!

En sak är säker! Jag lär bli en jävel på att ignorera varningssignaler…

Har frågat den ena elektrikern (släkting dessutom) om han är MFF:are. Fattar inte hur han kan blåneka!

Och eftersom elektrikerna var i lagården när jag kom hem, blev det tjurflytt allteftersom och nu finns det ljus (!) i hela lagården. (På tal om annat liksom, nu ska jag sluta gnälla, det finns ju inga fel!)