Jag tog sovmorgon i söndags. Låååång sovmorgon. Tydligen!
Vaknade och satte på TV:n till sonen vid halv nio (då maken nyss stigit upp och
gått till lagården, visade det sig!) och kröp sedan ner igen med lillan för en
mysstund med henne. Hon åt och jag tog fram boken. En stund senare blev hon
lite knorrig, så jag rättade till våra positioner, plockade upp (!?) boken och
samtidigt kom mannen in i rummet. Go’midda, sa han och jag tittade på klockan –
tjugo i tolv! Lillan hade alltså ätit klart, somnat hon med och vaknat tre
timmar senare. Jäklar anamma vad det var både skönt och välbehövligt! Men med
risk att låta som Mormor så får man inte mycket gjort på dagen när man sover
bort halva! Tur att de va sönda! Och att vi bor i Bibelbältet så det är
definitivt försvarbart!

Söndagsprojekt blev
täckbark!

Premiär i en barnstol.
Hon såg lika förvånad ut som alltid! Det är så hon ser ut!

Fullspäckad dag och på kvällen bjöd vi in oss på kvällsmat
hos min moster. Blev ännu en sen kväll, så barnen kom inte tassandes förrän
halv tio igår!

Drängen är nu i sitt esse. Han får slå! Köra slåtterkross!
Med sin Fiat 110-90! Och jag har fått övningsköra med min nya strängläggare!
Jisses vad stor den är!!!! Men effektiv! Drar ihop krossens strängar tre och
tre! Åtminstone här hemma där det är gamla, trötta vallar utan någon direkt
klöver i. Pressen måste ju klara att svälja det också. Den som har satts igång
idag ihop med en servicekille. Tjugofem balar har jag premiärat med! Med
combipress. Också där – wow. Tur det känns så på smaken, för i plånboken är det
jäkligt tufft för tillfället. Tur att jag fått brev om att lite pengar från EU
är på g – för 2015… De som ännu inte kommit…

Var lite orolig innan hur jag skulle få till det med tid att
passa med servicen för inskolning ihop med lillan och var hon skulle vara under
tiden, men det löste sonen som vaknade med feber. Pappa vabba! Kring lunch
visade det sig bli mer än feber och ikväll startade lillhönan. Jag är tacksam
för fungerande tvättmaskin och bra torkevär’. Får se om natten blir lång.

Smet iväg och pressade klart det jag fick lämna när mannen
fixat middag, då skulle sonen med så han hade blivit pigg nog för att vara
nyfiken då. Sedan hem och åter tanka lillan, byta ekipage och sticka ner för
att stränga de hektar på andra gården som drängen slog igår. Imorgon ska de
balas ihop!

Och då fortsätter vi att hoppas och hålla tummarna för att
snickarna kommer. Bygget har stått tvärstill i en och en halv vecka nu, så det
börjar kännas träligt. Tur att vi har kvar det gamla köket i alla fall, vi är
ju inte strandsatta, bara frustrerade.

Och till alla er som så kärvänligt tröstat oss med att det inte kan bli värre hos oss än vanligt i smutsen och kaoset – ni är alla hjärtligt välkomna hit, för jag kan precis lika kärvänligt bevisa att det visst är möjligt! Smaka på den ni!