Snickarna kom som
utlovat (den ena direkt från en natt på lägret) och flytspacklade köksgolvet,
så nu är det bara slutgolv som gäller.

Jävlighetens dag igår. En givare på pressen bråkade med mig.
Den hävdade att det var fel på nedre lyften och vägrade därför stänga luckan,
dvs jag kunde inte köra vidare, och plastaren gick inte igång. Vid varenda bale
var det således till att invänta sekunderna för att inse att luckan inte gick
igen, bryta strömmen, ut och köra ner luckan manuellt, in igen, starta om
datorn, invänta tills den vaknade för att kunna se så allt stod rätt till och
sedan trycka igång plastaren och börja rulla på nytt. 40 balar, minst lika
många rundor ut och in och till råga på allt körde jag stopp i maskinen ett par gånger
och fick rensa inmatningen. Plötsligt hade luckan inte stängts sig ordentligt och skickade olovandes
iväg en löspressad bale.

Gör om. Gör rätt.

Bara att försöka riva ut den och pressa om. Där
återkommer den där tecknade grodtungan jag omnämnde förra året. När man ser hur
det bara suuuuuuuger in och man inte kan göra ett skit åt det, mer än att
svära, svälja och försöka rensa… De sista fyra balarna funkade dock maskinen
klockrent. (Så att servicekillen som kom ut idag inte hade något att åtgärda,
eftersom inget indikerade på fel…)

Dessutom hade jag en tid att passa – biträffen som jag sett
fram emot. MEN jag hade ju marginal på en timme. (När jag åkte…) Träffen startade klockan
sex, jag lämnade åkern halv åtta. Något tjurig. Ett par timmar innan kom mannen
ner för tankning av den lilla som då varit utan mat i fem timmar. Sen åkte de
iväg på träffen.

Hem och lämnade allt på vägkanten, in och öste upp middag
(ja, jag hade ju inte ätit nåt på sju timmar eftersom det inte skulle ta så
lång tid att pressa), mikron på tre minuter och under tiden hann jag duscha,
tvätta håret, torka mig och var i princip färdigklädd. Åkte tio minuter efter
hemkomst. Tog fika till efterrätt och hann hälsa på resterande föreningsmedlemmar
innan de bröt upp en liten stund senare. Kvar blev min familj. Lillan fick sin
sista kvällshutt och sedan åkte mannen hem med barnen. Jag och Jirka blev
sittandes sen diskmaskinen var fylld, och snackade. Eller mest var det han som
snackade, jag snarkade nog nästan istället… (Sorry) Det var trevligt så länge det
varade, men sen var det att åka hem och backa in pressen innan det blev
helmörkt.

Vill till att sikta
rätt vid inbackning

Idag har mest varit en dag att skratta åt. På riktigt!

Fick besök till förmiddagsfikat, så den blev ju lite längre
än tänkt, sen var det handling på listan. Drängen skulle pumpa ena hjulet på
stora balvagnen då det var lite lite uft i det. På väg till kompressorn krängde det
av… Typ samtidigt hade servicekillen tittat på pressen ”till ingen
nytta”.

Klart man kan använda
balklo på frontlastare som domkraft!Han skruvade av däcket och skulle ta det med sig, så får vi hem det
imorgon kväll. Medan vi står och pratar sen, tystnar han och går fram till
traktorn och konstaterar ett större läckage i navet. Stämmer, tittar man ser
man att det är rejält klabbigt på insidan av vänstra fälgen… I med mer olja
där och tid för åtgärd nästa vecka. Han åkte och drängen skulle koppla den
lilla hemmabyggda balvagnen. Som nu, en timme senare, stod på sock. Okej. Punka
på båda balvagnarna samtidigt. Skit, men inte katastrof, de plastade balarna kan ligga
kvar på åkern lite till. NU! Åker jag och handlar! Först till bygghandeln
för att köpa nät till jordgubbarna för att slippa bli ståendes där då jag
tänkte köpa glass.

”När får vi
nåt?!”

In i samhället, genom rondellen så ringde mobilen. Drängens
fru. ”Du, jag fick inte tag i min gubbe, men det strular för mig. Jag har
kört punktering…” Vafan, du skojar?!?????????????????????! ”Nä…
Det är inte så roligt. Och inte kan jag byta däck själv!” Jag är ett kvarter bort.

Så. Bara att få av hjulet, vilket inte brukar vara det
lättaste med de underdimensionerade grejor som medföljer bilen. Självklart satt
EN bult bergfast. Ringde däckfirman för eventuell assistans, när ett par i
pensionsåldern kom gåendes från fikets uteservering. Karlen skulle komma
damerna till undsättning. Fick en känsla av att han undrade vad jag höll på
med, men när det gick upp för honom vad jag gör till vardags mjuknade han. Han
lyckades lossa bulten i alla fall och satte på det lilla nödhjulet. Jag ringde
upp däckfirman igen och ursäktade att jag la på luren i örat, (och hejdade
honom då han stod på språng att komma!) Det krävdes ett nytt däck då
detta var helt uppsprättat. Skickade drängens fru raka vägen dit, och lyckades
sedan genomföra min handling på Ica utan större incidenter. Tills jag stod
i kassan och – insåg att plånboken låg hemma… Skojar bara – precis hade betalat. Däckfirman ringde. ”Du, är
du kvar i samhället? Hon får inte köra bilen härifrån…”

Lille vän, därnere ska
inte du vara!

Så bara att packa i min glass i kylväskan, köra tillbaka och
förbi bygghandeln, lasta över fruns inköp i bilen och ta med henne hem.
Fjädertallriken hade lossnat, ramlat ner och sprättat däcket. Jag kunde med
andra ord släppa irritationen över hur hon lyckats köra så länge med
ouppmärksammad punka med tanke på hur däcket såg ut…

Vi kom hem i alla fall. Men allvarligt. Sannolikheten att
det blir tre punkteringar på samma dag och samma gård? I den lilla balvagnen
satt en tretumsspik. Sen drängen tvingats köra rakt igenom en annan gårds
byggarbetsplats, tror vi. Får bara vara glad att det inte tog traktordäcken! Bilen hade
sin förklaring och står kvar med körförbud bland däcken. Bara att vara glad att fjädern utlöste punkan där och inte i någon högre hastighet. Ja, det är bara till
att skratta och vara glad att allt (denna gång) hände på en lugn dag.

Blåst rejält.
Tillräckligt för att aska från båda spisarna skulle pryda golvet…

Mormor och Morfar kom på kvällsfika med potatis mot ägg. Maken
iväg och hämtar mer ved. Det behövs nog i sandstormen lägret får utstå.

Själv hade jag som mål att vara i säng senast tio, men blev
sinkad av en man som ringde. Ringer man verkligen kvart i tio för att fråga om
jag kan tänka mig att släppa betesdjur hos honom nästa säsong?! Det stör mig
att jag svarade, men det måste man ju med kronisk jour. Nu lockar sängen i alla fall. Natti

”Skulle jag ligga
still på handduken…?!”