Jag är uppväxt med att i ett samkönat förhållande är det
ändå alltid en ”man” och en ”kvinna”. Det är olika roller
man har. I alla former av parrelationer. Punkt!

För ett antal år sedan, under en
missionsauktion, dristade jag mig till att fråga en berörd person om ”vem
som är vem i ert förhållande”. Inte blev svaret riktigt det jag tänkt mig:
”Vad kul att just DU frågar! Vem är vem i ert förhållande?! Mig veterligen
byter du däck på traktorn vid behov, samtidigt som din man sitter vid
symaskinen medan han lagar middag. Vilka är era roller?!”

I flera veckor hade jag detta att grubbla på, men det
flagnade så småning om. Tills häromkvällen då jag i en snabb flash flyttades
tillbaka till just den smällkalla januarikvällen. Det blev väldigt påtagligt då
jag stod och spacklade balken i kökstaket och maken vispade sockerkakssmet i
andra hörnet… ”Stämde” detta verkligen i könsrollerna?!

Hade det inte legat en
svart och en grå ko mitt i den bruna gruppen, hade jag nog varit tvungen att stämpla dem
som rasister…

I flera dagar har jag tänkt mig att lägga ut nåt här, men
plötsligt har klockan varit nytt dygn och jag har lagt det på hyllan. Igår
lovade jag mig på riktigt att inte lägga mig förrän jag publicerat ett inlägg. Men
Jirka tittade in. För första gången på åratal känns det som. Sist var vid
Kristi himmelfärd, precis då stommen rests. Men han trillade in, offrade sig
att kånka tillbaka vår lånade spis, och även vår gamla kyl/frys som stått mitt
på golvet några dagar. Min förlossningskomplikation har gett sig till känna
igen, så jag håller mig lite ”lugnare”. Det vill säga, jag håller
kilona nere till de trettiofem som nätrullarna till balpressen väger. (Tänk så
glad jag blev när jag blev varse att de fortfarande sålde dem. Ett år slet jag
med de på 45… Nu får jag byta lite oftare istället.)

Jirka och mannen var iväg med lasset, efter att Jirka lånat
en spann havre för att hämta tillbaka sina får från bruksamhället till deras
hage (tydligen har fåren blivit proffs på att öppna båda grindarna till
dagisgården, med tre olika lås på, och rymma ännu en gång). Gubbsen blev även
överraskade av en rejäl skur så det var två halvdränkta katter som kom tillbaka
för en kopp kaffe och en macka.

Sen skulle Jirka en snabbis till affären innan de stängde
klockan tio, så då följde jag med för en biltur i mörkret och en del skitsnack.
Det tog lång tid att komma tillbaka hem… (Konstigt, det brukar vara närmre
hem annars!?) och vi hann inspektera minst tre rävar och lika många älgar.

Huset sov när jag släpptes av så det var bara att släcka
lamporna och tassa upp. Utan blogginlägg (Ingen fara, mamma. Vi lever!)

”Vi kan leka där
de säljer tapeter!”

Slipade i köket idag. Bara slutspacklingen kvar av
balken i taket före målning. Tapeterna beställda och till veckan kommer Mor och
B upp en gång till inför helgens kusinträff. Tänkte sätta B på lite pilljobb,
det brukar passa honom, så flyttar vi in i köket på riktigt senast nästa helg!
JippieTjohoo!

Svalunge på g. Hon som
blivit lovad en riktig matstol att få sitta med i bara köket blir klart.

Drängen trotsade vädret i fredags och slog ett par hektar
till av det sista på föräldragården. Men även denna gång hade vädergubbarna
fel. Det kunde eventuellt dra in regn under eftermiddagen igår. Så vi skulle
pressa innan. Jo tjena! Vid tio vräkte det ner och idag har det knappt varit
bättre. Hoppas på solen och vinden som skulle komma imorgon så vi blir undan
med skiten.

I torsdags tog vi en välbehövlig familjedag. Det skulle ju
liksom ändå vara skitväder på fredagen (som det inte blev), och vi hade ju kört
undan det som låg. Barnen fick välja var vi hamnade så det blev en heldag på
High Chaparrall.

I fredags sen skulle vi ta en tur till stan för inredning
till kökslådor och sånt, så därför började jag tidigare i lagården på
eftermiddagen. Vilket var tur, då balen var riktigt rolig och inte ens gick att
flytta, så det var bara till att hämta kärran och börja ösa. Plötsligt var
foderbordet långt, men till sist så hade alla fått. De stora barnen lämnades
hos Mormor och Morfar och vi åkte vidare. Gjorde vad vi skulle, hämtade
nattafärdiga barn, åt kvällsmat hos di gamle och tog sedan ”vägen
förbi” svägerskan på hemväg för att hämta en sak maken skulle ha. Åkte
därifrån lite innan elva på kvällen så bara att knata i säng när vi väl var
hemma. (Måste sluta med dessa dumheter!)

Idag var vi nere i Gamla fabriken igen för en fika. Hemma
och satte en pizzadeg till kvällsmaten och vred på ugnen. Kom en stund senare
in i ett kök som osade bränd plast och inte gick någon fläkt i ugnen inte. Den
som var ny i onsdags. På dem igen bara. Åh, vad jag tycker sånt är kul!…

Vår skogshuggande bestman tittade in. Sist han var här hade
plattan gjutits, så han tyckte nog det ändrat sig. Och eftersom det ändå var en
stor, stark karl extra, så följde han med och hämtade tillbaka vår lånespis,
med fungerande ugn…

Vad roligt det var att få kommentarer! (Inget ont mot det fåtal som faktiskt brukar kommentera, det är tack vare er jag fortsätter!) Har ju bara en
svag susning om vilka ni som läser här är! De flesta (tror jag) är främlingar. Och Tack för
pyjamaspåse-klargörandet. Aldrig hört talas om nåt liknande, men jag är väl för
ung för det. Lillan får ha det som örngott så länge. Påse lär det inte användas
som.

Nu i dagarna var det ett år sedan en man i grannbyn drunknade.
Ett par extremt ångestladdade timmar då jag befarade att det var en närstående
som beslutat att ta sitt liv, tills jag fick tag på personen i fråga. Ett år
sedan Hans var här i mellanlandning inför ett bröllop. Ett år sedan vår kossa
som kalvade förra helgen fick sin missbildade kalv som vi knappt fick ut. Och
ett år sedan jag skyllde allt som hänt den helgen som orsak till mitt molande
illamående. Som visade sig vara klockrena hormoner.

Nu känns det som att dagarna med stilla och lugnt
morgonammande i sängen är nere för räkning, så det gäller att ta tillvara på
alla dessa stunder. De som är det bästa på hela dagen.

Tja. Lång text igen. Intalar mig att det skulle kunna kortas
om jag bara slutade att samla på mig. Vet dock att det inte stämmer – börjar
jag skriva slutar jag inte. Likadant med läsandet, därför har jag (knappt) inte
hållit i en bok på sistone. Det börjar klia i mig. Men jag har ju annat att göra för att
döva abstinensen…