fre, september 29, 2017 – En ung bondes vardag

Ja. Denna vecka…

Ingen av oss hade räknat med en massa regn på tidiga
tisdagsmorgonen! Så det var allt en överraskning! Det innebar dock att jag som
hade räknat ut planen så fint för att hinna med så mycket som möjligt med
strängaren innan bebisen vaknade, fick istället en relativt lugn morgon. Efter
lunchen var det dags för babysimmet igen. Bara att ta sig dit och varva ner en
gnutt. Kvällningen sen omfattade en flytt av sovrum! Ner i botten med oss. In i
det nya. ”Bara” garderober kvar där nu.

Sena kvällen tapetserades det sista i köket också! Det som var tvunget att vänta tills diskbänken var på plats. Check!

Efter lagård i onsdags kopplades strängaren och jag drog iväg
med den. Drängen fick den äran att underhålla bebisen när hon vaknade några
timmar senare. Efter frukost (eller var det lunch det hann bli?!) prejades den lilla ner i bilstolen och fick
följa med och pressa. Skitkul tyckte hon! Inte!! Gallskrek i tjugo minuter
medan jag bråkade igång pressen som nu stått och begat ihop ett par månader. Nätet
ville inte. Plasten ville inte. Bebis ville inte. Efter dessa nämnda tjugo
minuter drog lillan en lättnadens suck in i vilans värld och pressen hade
ljummat till sig och funkade felfritt. Maken kom förbi efter att ha hämtat den
stora lilla flickan på dagis, för att ta med den lilla lilla flickan hem.

Strumpan igen…

Precis där på mitten ringde mobilen – aldrig bra. Morfar
ringde – definitivt aldrig bra kombination. Det var inte bra! Så åter igen,
lagom tills man uppskattar att han ringer vid en ensam kväll för att prata bort
en stund, kommer det bakslag. Men vi hoppas och önskar att det bara är en
tillfällig svacka och att allt snart är så vanligt som det ska vara igen. Jag behöver verkligen inte denna oro och
ångest just nu!

Avslutad efter många och långa diskussioner med mig själv. ”Att
dansa eller inte dansa. Det är frågan”. (Det var nån storpamp på
femtonhundratalet som sa nåt sånt!) Lusten fanns inte för fem öre. Inte orken
heller, men tvånget iväg vann. Tyvärr, eller nåt.

Johoodå! Jag har sett
hur griplastare gör!

Igår strängades det sista upp medan lillan sov förmiddag. En
tidig lunch och iväg med pressen igen, både hon och jag. Samtliga på bättre
humör. Och döm min egen njutning när hon la ihop sina blå så fort jag kom ut på
åkern! Vilken lättnad! Fick täcka över med min jacka lite för den där ettriga
solen i ögonen. Bara några minuter senare var de blå igång igen. Typiskt…
Maken hämtade barnet och även mig. Slaktbilen var punktlig (Bara fyra timmar försenad efter kollergans haveri i Varberg vilket krävde djuromlastning och inkörning av dem innan mina) och vi såg honom
svänga in på vår väg precis före oss. Åtta stora tjurar gick iväg i första
omgången, sen var det för mig att pysa neråt igen.

”Babygym”…

Maken skulle iväg på kvällen. Men tro mig. Strålande sol och
frastorra strängar. Det var varken lätt eller roligt att avbryta för dagen när
man visste att det hade gått att köra minst en timme till. Men men, han måste
också få komma iväg så då är det bara att bita i det sura, visa hänsyn och
pussla.

När jag gick till lagården imorse, tog maken lillhönan med
sig till andra gården och drog upp en tråd kring en mindre åker så djuren där
håller sig i skinnet. När han sedan tog båda flickorna med sig till mataffären
och bygghandeln, tog jag med mig drängen till Morfar och hämtade lite kossor. Samtidigt
lyckades jag lite diskret få mig en hint om var han arbetar i skogen för
tillfället. Jag är väldigt nojig av mig, och jag gillar inte helt tanken på
ensamarbete i skogen vid ensamhet i hemmet. Gubben är inte purung längre
heller, även om han är pigg. Och jag har full förståelse för att han inte ”klarar av att sitta inne och glo på telefonen”. Med en stor familj blir det många repete-te-te-ringar.

Väl hemma med kossorna togs kalvarna in i lagården och korna
står utanför och vrålar – grannar kan hämta öronproppar här.

Iväg för att pressa det sista efter lunch. Startat på sista
åkern och slänger en blick över axeln. RÖTT PÅ NÄTET!!!!!!! WHAT??? Mayday! Mayday!
Detta får inte ske, hade ju massor av nät kvar och inte en meter extra hemma. Rött
på nätet innebär i bästa fall fem balar kvar… Maken hämtade hem mig till
barnen, och fortsatte till stan efter en rulle nät. Precis samtidigt kom
drängen och ville byta klo – hans hade spruckit och det rejält. Pensionen för
den nu. Svägerskan tog barnen i överlappet mellan makens avfärd på kickoff med
jobbet och att jag skulle göra klart. Väldigt sen middag och sedan en hjärtskärande
stund med räkningar som inte är alls kul nu. Kunde inte förhala det längre. Det går snart åt pipan på riktigt.

– Nästan som när jag körde hem ikväll med pressen. En gammal
gubbe skulle ut från vår väg och stod mitt på. Jag kom således inte in. Fick
därmed stanna på stora vägen och fortsätta blinka höger. Gubben blinkade
vänster. Fick mentalt hålla händerna för ögonen i frågan om gubben skulle köra
ut till vänster, eller om bilarna bakom mig skulle köra om. Eller både och…
Till sist fattade gubben att jag skulle in och att han stod i vägen, så han la
in backen och krånglade sig en meter bakåt så jag kunde mosa mig in samtidigt
som de två bilarna bakom körde om… Trafikkaos i fredagsrusningen! Fantastiskt med det i en by med färre än 40 invånare, och då är hela omnejden inräknad!

Vinterfodret till
trähästarna är räddat!

Imorgon hämtas nästa gäng från långt ut i avkroken då de
tydligen fått smak på egna initiativ av alternativa bete. Dessa två tjurkalvar
ska också in sedan får de sex slaktkorna skrika av sig innan de körs iväg på
nåt annat bete att putsa på.

Samtidigt som detta är maken iväg på älgtornskoll, sonen ska
på kalas och hemmet borde tas omhand om vi ska ha gäster på söndag.