Fler än jag som var
ovillig att vakna.

Stängsel var det ja. Men inte i den omfattningen som var
tänkt. Men ändå! Förmiddagen lades till att ställa i ordning inför
spånhämtning. Drängen tog kärran och mötte upp maken vid hans jobb,
träindustrin, när han slutade för dagen.

Bebisen följde med mig och var så snäll att hon somnade i
bilen på väg till betet. Satt där medan jag satte stolpar och kliade mig i
huvudet för bästa sträckning och om/hur vatten kunde lösas på bästa sätt. Mycket
smidigare på ”gammal” invand mark. Slutade med att jag studsade över
bäcken i bortre kanten så kan kossorna dricka där. Slipper vattenkörning på så
vis. En torva höll visst inte på vägen tillbaka, men stöveln räckte till. Inte
med en centimeter, tror jag. Det räckte denna gången! Stressade hem för att
möta upp sonen. Mötte hans busskamrater på vägen hem… Hoppas jag hinner ikapp
honom innan han är hemma på en öde gård. Ingen buss kom jag ikapp. Ingen unge.
Tittade in. Heldött. Får kolla med sömmerskegrannen som visst var hemma. På väg
över trädgården kom jag dock på det: Tisdag. Tisdagskul i församlingshemmet
efter skolan. Så! Dags att blåsa faran över. Inte en kotte hade en tanke på att
det var tisdag! Vilken lycka att se denna insådd!

Tillbaka och gjorde klart med tråden också. När jag kom
tillbaka till bilen satt lillan och lekte med nåt. Klockan var dagishämtning
sen hem igen för fika.

Drängen kom hem med lasset som skulle täckas och maken
plockade sonen på vägen hem.

Nu kommer garderobsdörrarna på plats! Imorgon ska jag
försöka få iväg några kor till det nya betet. Först en natt med sömn,
förhoppningsvis. Natten som gick var av oklar anledning bristfällig. Får hoppas att bebisen inte blev helt traumatiserad av att hon fastnade i kökshörnet. Man ska inte måla in sig i ett hörn, inte heller backa in i ett om man inte har fattat att vända! Film på instagram @bondeniskarvhult.

Blåmärkena börjar
blekna. Nu ska bara foten läka också. Den som måste fått sig en ovetandes törn.
När jag vaknade i torsdags var det knappt att jag kunde stå på den. Fortfarande
är jag mer än tacksam över att vi flyttat ner en våning – hade inte funnits en
chans att ta mig ner med bebis på armen. Möjligen med bärsele då. Känns ungefär som den
gången jag trodde jag var nere från överslafen och hade ett steg kvar. Blev ett
långt kliv ner och akuten efter det. När jag inte kunde gå efter en månad var
jag inne igen ”Oj, du har visst en spricka på ett par centimeter mellan
lilltån och nästa, fast rakt in i foten. Men nu har det ju börjat läka!…”
Efter den första vakna halvtimmen har jag le’at igång det hela och är helt
rörlig utan något konstigt, så det går nog över tills jag gifter (om?) mig…