Jag har sagt det innan och säger det igen: Man ska en dag inte
vara slö, för dagen efter känns man dö’…

Den där känslan när man legat i influensa med över fyrtio
graders feber i en vecka. Tänker att Äh, jag var ju feberfri igår så idag kan
jag leva som vanligt! – Den känslan har jag haft i kroppen idag. Stängslat in
ungefär två hektar, det kändes som tvåhundra!

Satt en lång stund i bilen bara för att hitta orken att lyfta
armen och öppna dörren. Sen har det ju inte varit bättre att det varit totalt
genomskärande kallt idag. Klädd som en Michelingubbe och ändå har ryggmärgen
skallrat.

Antingen var djuren
väldigt nöjda, eller har de glömt mig under grannvistelsen

Värre var det med den andra gruppen. Och ett ganska klassiskt exempel: Tråden nerriven på ena sidan vägen och delar av stänget rivet på andra sidan vägen…

Fick räkna in
hjorthägnet så ingen trillat i drickat…

En tur till Mormor och Morfar sedan sonen plockats upp vid
bussen – idag glad – och Bokbussen. En promenad med Morfar och barnvagn (hade
jag inte frusit ihjäl innan gjorde jag det då, utan underställ och mössa!) var
nyttig för oss båda tror jag. Mycket hann ventileras på de två kilometrarna. Fika
och tårta lite för tidigt för gubben – nästa år blir det storfest, sa han, men
i år får vi hålla till godo.

Min moster hade nog
lite rätt. Visst finns det likheter mellan lillan och hennes mormor?!

Hemma ganska sent så gick maken till lagården och jag kurade
inne med barn och brasa. Fortfarande kall och ruggig. Skippade träningen och
bäddat ner mig i soffan mellan filtar. Snart sängen nu när den minsta äntligen
somnat. Hon är inte helt övertygad över att ha petats ner i botten (av sängen)
och inte gör det saken bättre att stollen till fader skjuter spik i brädorna på
andra sidan väggen.

Dags att ladda om inför morgondagen. Så här hinner vi inte
ligga!