En ung bondes vardag

Januari:
Planeringsstadie. Maken gör en skiss. Sonen på knappt sex år ser aldrig den, utan har snappat upp hur vi pratat, låst in sig och kommer sedan med sin syn på saken:Mars:April:
Maj:Juni:Juli:Augusti:September:Oktober:November:December:

Vad hände?! Vårt vällingvägrande barn slog runt över en natt för en vecka sedan när hoppet om mer amning var borta. Nu har hon snart fått i sig mer än de andra två ihop på samma tid!

Den 17 januari 2017 frågade en Sifo-undersökare vad jag
hade för utvecklingsplaner för mitt företag. Det jag svarade var
”överleva”. Nu har jag inte järnkoll på detta, ska jag meddela. Satt
bara och snokade på bloggen för att se vad jag hade för upplägg på förra årets årssammanfattning.
Den hittade jag inte, men omnämnandet av Sifo.

Ja. 2017. Vad säger man?! Det kommer bli ett år att minnas. Med
omvälvande händelser av alla de slag. Ett år jag kommer minnas som trötthetens
och den slitna kroppens år. Med det i sikte borde 2018 bara kunna bli bättre! Vad
som dock inte är bättre, är att året 2017 är det första av många, där jag inte
tillbringat någon tid på begravning/ar. Jag hoppas av hela mitt hjärta att
detta inte ska ”tas igen” under detta nya år.

Men ja, jag får väl börja i januari och jobba mig framåt:

En månad som inte var på min sida. Simlasapokus snubblade
jag över en oväntad kalv i ligghallen en morgon. Detta hade sällskap av en
kropp som inte samarbetade för fem öre (nej, jag borde inte gnälla!) full med
foglossning, bråkande bäcken i allmänhet och enorma mängder sammandragningar. Är
själv en premaurbebis som tredje barn (blev därför inte ett dugg tröstad när alla samtal slutade med ”har du fått två barn i vanlig tid, behöver du inte vara orolig…”), och under mellanbarnets förlossning
passerade nästan hela öppningsstadiet med just smärtfria sammandragningar. Åtminstone
de första sex centimeterna, sen gick det på knappa två timmar. Inte helbra för
psyket detta. Därför hamnade jag också på extrakontroller och CTG-kurvor redan
i vecka trettiotvå.

Även om överläkaren på sjukhus meddelade att det inte fanns
något fog för oro och att livmodertappen var helt normal, lugnades jag inte när
jag veckan senare var på barnmorskebesök, med en vikarie, som läste högt ur
journalen att tappen var kraftigt förkortad(!) – och hennes egen åsikt var att jag
inte skulle hinna komma på fler rutinkontroller. Detta var på torsdagen, på
tisdagskvällen gick vattnet och nu kom jag på att jag ännu borde befinna mig i januari.
Ursäkta parentesen!

I alla fall så passerade trettonhelgen som i alla januariar
och måndagen efter kom snickare för att prata om ett eventuellt tillbygge. Det
som enligt plan började med tillbyggnad av köket ett par meter som blev fyra
meter kök, nytt sovrum vägg i vägg och plötsligt förberedande för rum på
andravåning som sedan blev rum.

Kalasmånaden februari bjöd på just kalas. Båda våra två barn
och sömmerskegrannen på gården. Och sedan följde denna långa ovanstående
parentes. Jag tackar alla gudar, slumpar och öden som finns att vi hann
trettiosex fulla veckor och två dagar av graviditeten innan den lilla ungen
bestämde sig för att titta ut och att vi kom undan med knappt fyra dygns
sjukhusvistelse.

Ungefär samtidigt drog kalvningssäsongen igång, jag skrev på
papperna för strängläggaren en vecka efter och ett par veckor senare kom
grävmaskin och satte skopan utanför köksfönstret.

Ja, och efter har det rullat på…

Våren blev ett evigt pusslande för att få tiden att gå ihop
mellan amningarna. Tack och lov var även denna bebis snäll på nätterna så det
gick rätt bra.
Maj var dop och dopdagar och bröllopsdagar och allt möjligt.

Den nya strängaren och kombipressen har rullat på bra,
bortsett från en överkänslig givare, ett fjäderbrott på strängaren och ett kedjebrott på slutet. Förstås följt av en havererad topplockspackning på traktorn…

En jäkligt långlivad säsong för skörden. Väldigt svajigt
väder mest hela tiden så det blev liksom aldrig klart, känns det som. Men det
måste jag ju blivit eftersom pressen stått still i några veckor nu…

På rymningsfronten var det ganska lugnt. Visst har det varit
lite strul här och var, men med 150 djur på bete får man inte räkna med annat.

En oerhörd hjälp hade vi under ”semesterveckorna”
av Mor och B. Både med markservice och renovering. Det är lätt att bli
bortskämd.

Sovrummet var nästan inflyttat i i början av oktober när jag
fyllde år, däremot hölls inte målet att bottenvåningen skulle vara färdig då.

Alla djur kom hem och maken sprang på älgjakt utan att
avlossa ett enda skott. Hösten meddelade att samtliga av se femtionio djuren
var dräktiga (shit!) och sju äkta Hereford köptes in för att styrka vansinnet.

Julen var lugn i olika sjukor som sitter i än. Nyår avlöpte
också och däremellan fick jag min A-status i Paratuberkulosprogrammet. Och här
sitter jag nu. Inte särskilt utvecklande år för företaget, jag är inte alltid säker på att jag lever, men överlevt, det
har jag.