Dessa bilder tog jag i torsdags, tills idag har ytterligare mark försvunnit.

När drängen körde ut ur hagen en morgon tog han hela
syndafloden med sig ut så lera, dyer och vatten spolades ut över hela vägen. När
jag följde väggrusets väg ner i siket på den andra sidan, kände jag
vägföreningen flåsa mig i nacken. Beställde hem ett lass 150-grus illa kvickt och
drängen ägnade en dag att grusa upp infarten till korna. Problemet löstes men i vanlig
ordning uppstod ett nytt.
Den där stenen drängen grävde upp men inte fick i skopan sen, den har lurats mer än en gång redan…

Det är enorma mängder vatten här. Enorma mängder. Överallt!
Även där det inte ska finnas. Så även om infarten blev väldigt hård och fin och
hela alltet, började vattnet samlas i diket på ovansidan om infarten. Där har
inte stått vatten på mina snart tio år här. Inte ens lite. Inte ens vid vårfloden efter de snörika vintrarna 09-10-11. Så det blev att fixa
fram en vägtrumma ännu mer illa kvickt när vattnet började tugga i sig landsvägen
på heltid istället för bara vid utfodring. Tyvärr kommer man inte alltför långt
med sexmetersrör, så vi fick invänta vår “leverantör” tills han var
på hemmaplan för att få fram ett till att skarva med. Lagom romantisk sysselsättning
en fredagskväll med maken att kånka iväg tio meter vägtrumma från gården. I
synnerhet som den låg i diket tjugo över fem och vi var bortbjudna halv sex. Har
aaaaldrig hänt nåt liknande. Men vi kunde ju inte heller lämna vägen stympad,
kändes det som. Illa om någon drattat ner där!

Förmiddagen däremot, bjöd på en blandad kompott med
grannsamverkan, sjukbesök, kvalitetstid med en vän och en vandring till
rötterna:

I många år har jag och en annan pratat om att gå ut till en
gård, långt ut i ingenstans. Att omständigheterna sedan gjort att fler känner
till stället som mer än att min morfars farfar växte upp där – Det har blivit
Farmen-gården på TV4. Ett program jag totalt vägrar av principskäl, men känner
att jag måste titta en gnutta på i år, bara för att se vad de gjort med
stället. En sanslös irritation har följt mig i över ett dygn nu, sedan den
gamla klockstapeln för storgårdens vällingklocka var bortriven och hivad till
skogs. Får man göra så med ett kulturarv?!! Hade någon sagt till Petter eller sonen August att deras hem skulle utgöra bas för en såpa… De hade sagt att vi var lika stora idioter som såpadeltagarna… (sorry, my opinion) Vattnet har nog stigit där också sen sist….

Kantareller! 5 januari!??

Vi valde att mötas upp hos Mormor och Morfar och utgå
därifrån. Morfar hade träffat gift – barnbarnsbarnen – och fått baciller så han
var ganska illa däran.
Och när vi var mitt ute i skogen, där jag inte trodde det fanns mottagning,
fick vi prova grannsamverkan när den är som bäst. Eller ja, jag fick mms från
en granne som undrade om jag ville kännas vid den grupp djur som stod i
utkanten av kyrkbyn. De djur som försvann några kilometer därifrån tre dagar
tidigare och åter hade försvunnit när jag väl fått tag i ägaren. Dock var de
inte så långt borta utan fångades in och sattes inom hägn och bom. Tur jag inte
ignorerade plingandet i telefonen som jag tänkt, eller lämnat den i bilen som
första tanken var. Alltid olustigt när kreatur är på vift, så skönt för alla
att det just var någon som brydde sig som fick syn rymmarna! Sen att jag höll på
att trilla dit för det, det är ju en petitess i sammanhanget!

Nää, jag gör inget…! Lägger bara i ‘naturdiskmedel'”

“…Och bark var inget vidare gott alternativ till frukost…”
Titta! Plats för en bil till för första gången sen i maj! God natt