Räkna skruv kan man underhålla sig med länge!

Vilka dagar vi haft!

Torsdagen gick länge till att verka som att
brandskyddsinspektionen skulle varit det mest spännande men det visade sig inte
bli så;

Sent på kväll kämpade maken med att få igång den
icke-andandes nyfödda kalven. Förgäves.

Kossan fick ha sin kalv i ligghallen över natten så körde
jag och drängen ut den på morgonen.

Tanken var att jag och sonen skulle åka till Reftele och
sedan handla då han hade önskemål att få följa med. Jag skulle då möta upp
honom vid bussen. MEN. Blev varse en kalvning så vi stannade och tittade på
den. Sittandes på sonens rum, med fri sikt ut. Kalvningen tog evigheters evighet
– säkert tio låånga minuter. Kvigan var snabbt upp och började slicka
sin kalv som ruskade på sig och snabbt försökte ta sig upp.

Tänkte att hon behöver ha lite acklimatiseringstid, innan vi
började greja med kalven, just för att det var en förstagångskalvare. Åt middag
och ställde i ordning lite innan jag och maken gick ut.

Hörde direkt det speciella nykalvat-muet så rustade med
dubbla märken och knipsade först i tjuren i ligghallen innan vi gick vidare ut
till kvigan med kalv. Hon slickar fortfarande frenetiskt, men kalven?!
Stendöd!!? Vad fan händer?! Nyhalmat och fredagsfeeling!

Då börjar man leta trådar. Fyra döda kalvar. Fyra fäder.
Tre olika raser/korsningar på mödrarna. Visst, svinkallt ute, så att födas där
bör ju vara som att kastas i en vak ungefär. Sen återkommer vi till ett navelbråck
där tarmarna hängde ut – kan hända. Ett barnamord – verkar som att det
förekommer när man börjar prata om det. Fortsätter med en ko som på
fyra kalvningar har fått tre döda och två levande kalvar. Vissa är ju benägna
till dödfödslar, och är en sak som tas med i avelsvärderingar. Denna tjur föddes
dock inne i ligghallen, på den varmaste och torraste platsen vi kan erbjuda. Levde
aldrig utanför livmodern. Kvigan kalvade ute i snön. Levande och till synes
pigg kalv.

Som en annan bonde sa; Det ser jäkligt illa ut i
statistiken om det börjar med strul! – Vem vet. Jag kanske får femtio pigga,
friska kalvar framöver!? Då är dessa fyra på sextiofyra ”inte hela
världen”. Men visst tappar man sugen.

Inte blev det bättre nästan gång jag kom ut och hittade min
herefordtjurkalv liggandes död i halmen. Platt på sidan, slutna ögon och tungan
hängandes ur mungipan.

Satte stövelspetsen i nacken på honom och knuffade till. Ingen
respons. Med mycket uppgivenhet och inte långt till tårarna körde jag
knytnävarna i bröstet på honom och slängde upp huvudet, varav en liiiiten
springa öppnades i ena ögat. DU DÖR INTE! vrålade jag och slet upp denna stora
kalv i ståendes. På vingliga ben slet jag ut honom utanför hallen där mamma
stod, varpå han ruskade på huvudet och satte igång att dia. Jäkla kalv till att
luras. Men visst händer det en annan också att man sover så hårt att man inte
reagerar på nåt!

Jirka tittade in en liten sväng och på sena kvällen gick
maken ut och tittade. En ko gick lite oroligt, så när jag vaknade kring två i
natt – totalt äckelsvettig med täcke, dubbel(!)vikt sängöverkast toppat med en
meter katt, klädde jag på mig och gick ut för att dra in den nya kalven i
ligghallen.

Klockan fem när maken vaknat på soffan gick han ut och
hittade kalven längst in i den andra hallen. Oooooch God Morgon sen! En lördag där modet återvände med de sociala kalvarna!

Vid balköringen imorse gick vattnet på en ko som verkade
lika chockad som mig och drängen men hon var totalt omöjlig att flytta. Åt ”frukost” och tog sedan med mig maken ut, och två barn till traktorn med drängen,
för att fösa kossan över vägen. Istället fick vi lasta hennes kalv i skopan och
köra dem båda över vägen och in i ligghallen.

Det man oftast får höra om köttisar är att de är ilsket måna om kalven. Säker är man ju aldrig, men tror jag rensat bort den modellen för tillfället. De kan vara måna om kalven utan skötarens liv som insats!

Såg att en ko låg i hallen längst ner vid skogen, så gick
dit för att kolla läget. Ingen kalv där och kossan lommade iväg. Men i den
andra delen, där kvigorna huserar, låg en kalv. Såg ingenting konstigt där ett
par timmar tidigare.

Så även den kalven i skopa och kossa över, vilket inte var
det smidigaste. En förstagångskalvare som trodde att kalven låg kvar i hallen
trots att hon slickade den för fullt i skopan för en minut sedan… Till sist
kom även hon till rätt ställe.

Och vilka kalvar vi fått i år! De som lever alltså!; Totalt
orädda Nyfikna som skam och kontaktsökande.

Satt och kliade en matvirrig kalv som var instängd när en
liten kviga klämde sig emellan mitt huksittande och fångstgrinden.

Det är bara att utnyttja situationen! Första veckan i
djurens liv är den viktigaste för socialisering och om bara en bryter isen
brukar resten hänga på. En filmsnutt på detta finns på mitt instagram
@bondeniskarvhult. Det är då man återigen hör den som beklagade sig i somras
över dessa hemska köttdjur som man inte kan gå nära, hantera eller ens ha utan
att riskera livet… Nope, hos mig fanns inga spenar att hämta!

De problem jag tampats med nu har varit att den ko som fick en död kalv, 1699, är den jäkligaste jag har. Stor, tung, gammal och stora horn – hon lyckas ta över varenda kalv som föds. Ingen vågar ge sig på henne. Istället för att stänga in ko och kalv, stängde jag in 1699. Imorgon får hon flyttas tillbaka till hagen utan kalvar och stannar hon inte där får det göras en plats i lagården åt kärringen i väntan på slakt.

Sen är det ju en sak om kalvarna accepterar mig, som ändå är
den som rör mig mest hos dem, men även barn och make kunde vara med. De var
lika nyfikna. Och uppenbart var även korna tillfreds med det eftersom ingen kom
för att försvara eller kontrollera sina små. Förutom 1790 då, som är lika nyfiken som kalvarna!

Barnen ja, det var väl ungefär nu som vi båda började klia
oss i öronen och ifrågasätta om någon haft en tanke på den lilla i vagnen sen
väldigt många timmar… Det var ingen som tänkte på att vagn och overall hade samma mönster… Båda har tre barn på nacken nu!

Känns att nattsömnen var rubbad. Ska gå ut en gång till nu
snart före nattning. Den andra kossan som petades över imorse har smugit runt
lite misstänkt.

Och på tal om misstänkt – fick besök i hägnet imorse när
tjurarna fick foder. En som beklagade sig över hur mycket foder det går åt
denna vårvinter. Trettiofem djur. Galet vad de äter. – Jaja, tyckte väl jag. –
Du har väl närmre hundra nu, sa han då. – Hundra?! Nja, det är väl knappt. Med
kalvarna nu närmar jag mig hundrasjuttio, så var du tyst om foderåtgången på
trettiofem… (Han blev tyst!)

Sorry längden. Nu ska jag ta en sväng ute innan tandagnugg
och läggning.
Vi hörs om ni vill!