Ja… Det är några dagar sedan sist. Tillräckligt länge för
att ha fått bannor för det! Ajajaj…!

Och till föregående inläggs kommentar gällande grejerna i
köket – Jag lämnar det fritt åt fantasin! Syns vilka balar jag klättrade på för att ta mig upp till revan. 1716 kan konsten att slå knut på sig själv. Vilken drös hemmadjuren är när de ligger i hög!

Med början i fredags: Stängsel, stängsel, stängsel, flytt av djur och vattenvagnar och
packning. Barnen skulle till faster, jag och maken söderut på sextioårsfest.

”Irritationen” som kan uppstå är att det krävs lika mycket
pyssel och förberedelser oavsett man är borta en natt, eller fyra. Med den
lilla detaljen att det inte är hela världen om något skulle bommas. Ändå är man
programmerad – jag ska bort = alla djur ska ha nytt bete, alla batterier ska
vara nya, bilen stå redo om-i-fall-att, mjölken ska drickas upp och soporna ska
ut!

Vi tog räkmackan ner och liftade med min moster och man. Tre
bilar från tre ställen inom ett par mils radie kändes lyxigt. En picknick i
norra Skåne unnade vi oss innan vi fortsatte neråt.

Vilket brofundament!Tog ett par skor från skofacket i garderoben. Visste dock inte att dessa låg i samma fack. Tittade inte… Ett par av mors sandaler knycktes, för att slippa gå med olika hög klack. Det tog inte många minuter innan lilltårna blödde och det blev barfotakväll istället! Vill någon ha en ledtråd är ”purravälling” mannagrynsgröt på rikssvenska.

En kväll med mycket spex, baluns och hög stämning. Något som
grusades lite en stund då en av deltagarna plötsligt hittades medvetslös. Tur i
oturen att en annan gäst var brandman med jour. Med kunskap, akutväska, rutin –
och lugn.

Varför ser mitt land och ros inte ut som ovan?! Någon var lättad över att få somna i egen säng!

Sen kväll gav en seg morgon. Städning av lokal och lunch
innan nosen riktades mot norr igen. Hem till gården där Jirka stöttat
drängarna. Inte ens säsongens sista kalv kunde titta ut, hade ju varit ett
perfekt (typiskt) tillfälle annars!

Barnen kom hem och det blev en nattmacka före den tidiga
läggningen av samtliga.

I måndags blev det full rulle. På honungsslungan! Kuporna
skattade (honung urplockad), halvtaskigt väder och familjen samlad.

Det tog dock inte många ramar innan lillhönan stack sig på den
sylvassa avtäckningsgaffeln och gick iväg för att göra annat. Sonen tassade
snart iväg också och båda återfanns i källartrappen, med ritblock i knäet. Den
minsta var lagd i vagnen och fick snällt ligga där tills någon hann bry sig om
henne…

Även svärfar var yrkesskadad och höll koll! Honungen silades hemma i år.

I tisdags ringde telefonen konstant. Skojar inte. Hade nog
tjugo samtal den dagen, av olika anledningar. En pall värpfoder kom (beställde
samtidigt som gödningen som kom förra veckan, och den chauffören fick en bit överbliven tårta. Hörde senare på radion att det var ”chaufförernas dag” – Jackpot!) och under eftermiddagen kom en
annan lastbil med salt och mineraler.

Efter många stillasittande timmar, och konstig ställning i
bilen, värkte det både här och där i kroppen. Ryggen ska vi inte tala om.
Därför var det rätt befriande att ta itu med de sexhundra kilo hönsfoder som
skulle in. Jag är inte gjord för att sitta still för länge! När foder kommer utan att det gamla är slut, blir det fullt. Tom en rabarb hittade jag i bakdörren…

Under frukosten igår bokade jag besiktningstid för Navaran –
går fort till körförbudet nu i semestertider. Bara att tömma flaket efter
lagården, lägga ungen i vagnen och sticka ner till samhället. Till den
smidigaste (slarvigaste) bilkontrollen jag varit på.

En snabbtitt under huven, inte nåt rycka och klämma. En
tråkig söndag har jag uppdrag att leta reda på chassinumret! (Frågade om han menade skylten jag slipade ner och lackade över sen jag kommit över bilen billigt på svarta marknaden…!) Bromsarna ”dög”.
Inte en kommentar om vänstra baklampan som inte lyste (vilket den gör nu igen
utan åtgärd…!) Och vid avgasstationen stannade han, tittade på apparaten och
varvade upp motor några sekunder. ”Det låter bra, vi skiter i den
där!”

(Kanske var jag så extremjobbig så han bara ville bli av med
mig…!?) Det enda som var mysko var ett läckage strax bakom mitten av bilen. Med skum… Lyxade med att tvätta bilen i stationen – det rann förstås mellan hytten och flaket och tog hela vägen ner!

Iväg till mataffären och sedan inom däckfirman och tiggde
däck att sätta mineralhinkarna i. Hem och plocka upp maten i lagom stund för
att få samtal från sotare på ingång (eller skortstensfejarteknikern, om så
önskas). Ner till andra gården och släppa in honom. Sista kråkan sattes i
protokollet när drängen ringde om en vaken tjej i vagn.

Någonstans på mitten – fråga inte när – sattes de tre nattjästa
bröden in i ugnen, en omgång cookies (eller två) gjordes och en bullsurdeg fick
bakas ut för nattjäsning. Ja, och så satte maken upp de sista små brädstumparna
på huset och tillsammans rev vi sedan byggställningen. Den som stått utanför i ganska exakt tretton månader. Vad ljust det blev i köket plötsligt! Baby på vift! Skitig sådan! Var lite bekymrad för den vissna blasten – tycker det känns tidigt – men under fanns ju en liten vitlök!

Idag har det varit lite avdankat. Efter lagården sattes
bullplåtarna i ugnen. Gräv-lingen dök upp som bestämt och började bryta sten
innan han planade ut den hög han la upp förra påsken när grunden till bygget
grävdes. Och återigen – grävmaskinister har en speciell plats i mitt hjärta! De
är ju skickliga så man kan börja gråta av rörelse!

Sedan familjen kommit hem – idag komplett, sonen glömdes
igår… – drog jag på mig stövlarna och åkte till andra gården för att ta itu
med dagens projekt som inte omfattade tvättstuga. Sprang över stängslet och
flyttade över hemmakorna till sin ”sista” hage innan de ska få komma
hem igen. Allt för brevbäraren! (Hon har ifrågasatt vad vi håller på med då
alla djur försvunnit! Arbetsglädjen försvann kanske med betesdjuren?!)

Lite mer vatten behöver sandjorden för att grönska.

Vidare flyttade jag mig till andra sidan vägen och lockade
med mig kvigorna till en ny hage. Nu klarar de sig över midsommar!

I takt med att jag blir äldre, har jag ”slutat
skämmas” över min ålder. Kanske låter konstigt, men det har känts pinsamt
att berätta att jag är tjugotre eller så. Även om jag varje gång någon frågar
behöver räkna efter… Mrs. Crockodile Dundee (What year is it?!) Ålder är en siffra, jag har flertalet riktigt goda
vänner som är jämngamla med mina föräldrar. Det jag ska komma till är att jag
aldrig haft någon åldersnoja. Kan rentav tycka det är tragiskt att man ska
behöva ha det långt innan trettio. Kanske för att jag kommit rätt långt i
livet, gentemot en del jämngamla som nyss flyttat hemifrån… MEN! Jag
sms-konverserade med en mitt i tonåren nyligen, och kände mig på riktigt
stengammal!; Fick ett ord jag inte lyckades få in i sammanhanget. ”Venne”.
Venne!? = felstavning av väna?! (För det ska alla veta, att folk idag verkligen
inte kan stava! Det vågar jag säga!) Men… tonåringar använder inte ”vän”
(vet de ens vad det betyder?!). Venne?! = Ah, inga ”r” i småland =
vänner! Till sist, och då pratar vi ganska många minuter, kom jag fram till
”vet inte”. Jag kände mig rätt gammal alltså (gammal nog för att vara
sur nucka över bristande skrivhyfs!). Förvisso hade jag en kort period precis i
början av min sms-karriär då man fick ljuda sig till vad jag skrev. Lr – eller.
Nt – ente/inte. Dt – det. Men det börjar vara rätt länge sedan. Typ mitt i
livet. Mitt i mitt liv. Måtte det bli nångång-i-början-av-livet-så-småningom. Även
om jag halvhjärtat brukar skoja om att jag inte lever till trettio. Vilket tar
oss till frågan jag fick på Instagram igår (hänger ni med?!); ”Vad går du
på?” Tja, eftersom jag ”har nära två år kvar att leva” (som
någon glatt konstaterade (närmre 1,5)) satsar jag fullt ut på kött, hembakt och massa frisk
luft. Jag unnar mig att göra ingenting fast jag ibland måste. Vila är tvunget,
vilket vi är gravt oense om, min man och jag. Därav jag sällan delger vad han gör på en dag – det får mig att framstå i dålig dager värre än vanligt.Cirka tio år gammal bild. Snubblade över den i ett annat ärende.

Vi har gått in för landning, och bältena kan snart knäppas
upp. Vill avslutningsvis, i samma luddiga anda som resten och på tal om ingenting annat, meddela att jag räknat svalor. Minst tretton bo, det
vill säga, mamma, pappa och fyra ungar, bara inne i lagården. Fortsätter
räknandet i ligghall, foderlada och hus, kan det bara konstateras att katterna
inte behöver gå hungriga framöver…

Sverige i ett nötskal. Inte heller blir man särskilt glad åt ministern som uttalade sig i Aktuellt i veckan om att det är hög tid att sluta strössla pengar över bönder och börja satsa på viktiga saker. Sveriges bönder får väl helt enkelt se till att effektivisera, modernisera och stärka konkurrenskraften, lät det. Absolut. Jag tycker också det är vansinne att EU-stöden ska vara de flesta bönders årsinkomst. För egen del hade jag mer än gärna gått runt på företaget, följt av ”bonus” från EU. Nästa fråga är om vi ska stärka vår konkurrenskraft genom att tvinga upp övriga EU de femton steg vi ligger högre, eller välja att backa själva. Att åter tillåta stallar året runt utan dagsljus, injektioner av oxytocinhormon i mjölkkorna för att tvinga mjölknedsläppet att gå fortare och korta mjölkningstiden/kostnaden. Avklippta grissvansar för att slippa strökostnaden där de får utöva sitt naturliga beteende, istället för att tugga svans i tristess. Låta suggorna stå orörligt fastklämda i metallburar så att de inte kan ligga ihjäl sina små av misstag = lägre spädgrisdödlighet och därmed högre intäkter. Spä på antibiotikaresistensen så fler människor dör av ”enkla” sjukdomar genom att blanda in det i djurens foder = snabbare tillväxt = snabbare intäkt. Är det detta som menas lägger jag av. Jag står inte för det! Att sörja för landets mattillgång är ju ändå inte viktigt, enligt styrande regering. Varför underlätta för bönderna när man kan köpa maten direkt från fabrik istället?!

Trevlig midsommar! Önskar maken det samma, han kan få
problem framöver; Duckade från hans arbetsbyxor på tork som överrumplade mig på
väg in i tvättstugan, så jag reflexmässigt ryggade åt sidan. Smack, rejäl smäll
i tinningen av dörrkarmen – har plåstrat om den! Karmen alltså. Och nu ikväll
under familjens soffmys skallade den lilla mig precis under ögat, på kindbenet.
Förklara bort det, kära make. I de lugnaste vatten…

Dags för lite kvällsfika kanske!

God natt