I måndags skippade jag biträffen för ett Växa-möte med
foderleverantörer, rådgivare och LRF. Ett slags krismöte i den situation som
blivit. Egentligen var det två ”råd” som lyste starkare än resten: 1.
Ta itu med din situation och se till att lösa den. 2. Tänk utanför boxen och
gör det bästa av situationen!
Ta-daa! Mirakelreceptet! Jo, ja tackar. Jag sitter ju
fortfarande och väntar på att den goda fen med rosa trollspö ska knacka på
dörren! Nä, just det, vi bor ju på landet. Då kliver man rätt in! (Hon har inte gjort det än heller!)
Hur mår ni, små svalungar?! Lämpligt att boa i ensilagehögen?
LRF var där med en representant för Omsorgsgruppen, något
som inte annonseras ut så värst mycket, och som jag inte hört talas om förrän
ett par veckor sedan då jag såg ett reportage om att de var nerringda nu av
oroliga bönder. Representanten menade på att man behöver se om varandra – alltid
förstås – men lite extra nu, då det är lätt att gå hemma på gården, se eländet
och vara den mest ensamma i hela världen. Stämma av läget så det inte rasar
totalt. Göra en orosanmälan till Omsorgsgruppen om man ser att det barkar åt
skogen ”hos grannen”. Och inte minst, kanske börja fråga hur någon faktiskt mår.
Och i just den frågan, oavsett situation, vill jag ge en
liiiten tankeställare; För egen del får jag frågorna minst tio gånger i veckan
– Hur går det? Räcker betet? Har du fått tag i foder? Blir du av med djur på
slakt? och så vidare. MEN! Väldigt få frågar Hur är det? Och ännu färre frågar
Hur mår du? Den sista frågan är helt rak. Lämnar inga utvägar. Alla andra har
små avfarter där man kan slingra sig iväg om man inte vill följa huvudleden.
Det är ingen lätt fråga att ställa, ingen lätt fråga att
besvara och man måste vara beredd på att få ett svar man kanske inte vill höra.
Frågar någon mig hur jag mår, så kan jag inte riktigt svara,
för jag vet inte. Bekymrad, men inte för det folk tror. Jag känner lite ångest
och oro för mig själv, för att jag känner mig ganska lugn och räknar naivt med
att det löser sig, på ett eller annat sätt. Detta lugn är långt ifrån befogat
som situation är, och det skrämmer mig faktiskt. Är jag helt blåögd och dum i
huvudet?! Har det slagit totalt slint eller?
Jag känner en frustration över att det är så in i helvetes
torrt att djuren inte känner ström i tråden, och flertalet – i synnerhet kalvar
– har tappat respekten totalt för stänget. De där åtta sen i söndags gick på
promenad igen i onsdags. Var jäkligt nära att hämta bössan, men vem skulle jag
sikta på först? Djuren, mig själv eller molnen så lite fukt rasat ner?! De
djuren är inom hägn och bom nu. Det ska väl en del till innan de bryter sig ut
från hjorthägnet. Ett litet plus i kanten för dem var ändå att batteriet hade
tagit slut, så de hade ingen ström i stänget.
Jag känner mig så fruktansvärt less på alltihop. Aldrig vara
ledig, alltid ha jour, aldrig få nånting för allt arbete man lägger ner. Alltid
oroa sig för ekonomin, tidsbristen med familjen. Kaoset i hemmet då ingen
hinner eller orkar ta itu med röran. Avundsjuka mot de som bara kan ta sitt
pick och pack och dra iväg, och plötsligt komma på att de känner för att stanna
ett par dagar till och gör så!
I nästa andetag får man en bamsekram av en kelig tjur. En
kviga tuggar i sig skosnörena och några kalvar kommer och slickar en i örat och
man bara bedyrar vilka goa, snälla djur de är. Tänker hur gott man har det som
kan bo på landsbygden, med grannar som alltid ställer upp på varandra
(merparten i alla fall). Som kan låta barnen vara med och arbeta/leka och få ta
del av det riktiga livet. Och som hellre gör det än att sitta vid Ipaden eller
TV:n. Där man kan få de bästa samtal under en stunds stenplockning på åkern
eller i traktorn på väg efter en bale… Frågar ni mig hur jag mår? Jag är
trött. Alltid sket slut.
Vi har nån fläck där vi slabbar med vattenvagnar. Jag tror jag vet var… 
Blasten från den gula löken började vissna, men vad snopen jag blev över att det var vitlök!
I tisdags startade dagen extra tidigt så lagården hanns med
före barnväckning, fritids och dagisinskolning. Riktig mjukstart med tre
personal, jag och mina två flickor. Den lilla fick klämma, känna och se sig om
utan att någon drog och slet i henne för att vara först med att visa
”bebisen” allting.
Efter dagis var det dock dags att ta itu med dagens arbete,
så maken försvann iväg med vattenvagn och stängsling. Sedan barnen var nattade
åkte vi gemensamt och lastade herefordar och släppte iväg till det jättestora
område som uppenbarade sig då jag fick tillträde till mer betesmark. Lastningen
gick på två röda på båda ställen och allt var frid och fröjd. Förutom klockan då
som blev långt över (behövd) läggning.
I onsdags var maken på dagis. Själv startade jag upp med
injakt av fyra kalvar som hälsat på herefordgruppen (går i andra änden av byn
och verkar gå ohejdat som de vill…Hela tiden…) montering av ny traktordörr, petat in två
kalvar från grönsakslandet och så frukost. Jakt på åtta djur som grannarna i
byn jagat in flera gånger och slutligen hjälpte till att lasta. Hem och jaga in
en kalv från vägkanten. Lastning av kvigorna långt borta för transport upp på
Berget ännu längre bort. Fick en chock då tjuren tog täten och åtta av tolv
djur var uppe på kärran innan vi ens hann få fram grindar och tråd! Stängde
snabbt då vi var oroliga för den enormt branta backen uppåt. Av de resterande
fyra gick tre smidigt, men den fjärde hade gett sig den på att inte följa med,
så hon tog väl sisådär två timmar bara hon… Bössan igen… Hem och jaga bort en kalv från hönsgården.
Varmt som tusan, ingen mat på alldeles för många timmar gav
svarta fläckar i kanterna när det väl var dags att åka hem. Maken sprang genom lagården och så åkte vi ner på motorträff i brukssamhället. (sen vi jagat iväg en kalv från vedbacken) Mängder av fordon och mängder med folk, allt försvann på en millisekund när åskan dundrade in med en skur.
Skittråkigt, tyckte den lilla som plötsligt blev väldigt tyst och stilla…
En brunn hade tagit slut så Jirka var och lånade vattenvagn och traktor för att kunna fylla badkar till sina djur. Han kom sent tillbaka och fick då fika tills jag slängde ut honom för läggning.
Igår ringde en snickare och meddelade att en av mina kvigor
gått in i en lagård där hon inte hade att göra. När jag väl hann dit hade hon
brakat igenom det tvärkassa golvet och stod en våning ner. Tack och lov kom hon
ut för egen maskin och till synes oskadd. 
Hem för frukost och iväg till föräldragården för att hämta
djuren där. Delade av kor och kalvar och hämtade den andra halvan av gruppen. Precis
framme i hemmabyn igen ringde drängens fru då Växa-personal stod på gården, tio
minuter för tidigt, för vägning av de största herefordkalvarna. Väga dem, lasta
ur och sortera bort korna, lasta upp de två kor, kalvar och tjuren som skulle
till grannen i byn. Lite lagård, hastig middag och efter ett par julgrisar, som
råkade bli tre… En sen röjning på logen inför foderleverans resulterade i en skopa till skogen
varpå vi mötte sex kalvar långt borta på hygget… Flyttade hela hemmagruppen
lite innan elva igår, förlåt grannarna. 
Första tre tonen kompletteringsfoder av hundra… Det blir en arbetsam och väldigt dyr vinter…
Idag lämnades den lilla ensam på dagis. Kvickt in i rummet och skrattade åt mig och sonen utanför fönstret när vi vinkade. Hade gått jättebra allting! Upp till fritids med sonen.
Halvvägs genom lagårdspasset fick jag samtal från andra gården om en ko som rymt,
visade sig vara en kalv. Jag pratade i lördags om att de behövde nytt
bete… Får väl skylla mig själv som inte gjort det. Stängslade sista biten till
dem när det ringde: ”Mötte en kviga på vägen när jag kom hem, vad gör jag
nu?” Precis klar kom samtal igen om att kvigan var på plats och strömmen
åter på. Tack. (Lagårdskvigan var inte helt avskräckt…)
Drängen och fru tog en sväng till Reftele, jag kollade över ny
hage hemma (och återigen – gick över årets insådd och tänkte att detta är ju
inte så farligt, det tar sig med regn! Tolv millimeter på två dygn, det finns hopp!) 
Ut me kora på återväxten bara.
Min bromslösa traktor som åkte till verkstan i måndags var
klar. OCH det var inget inre läckage i bromssystemet utan ett bromsrör som spruckit.
Där såg jag mina ”trettiofemtusen” minskas till några tusenlappar och
jag lyfter på hatten. Körde drängen till stan så han fick hämta hem den, och
körde för att titta till kvigorna på Berget. Möttes där av hela gänget, med en
gubbe i mitten. I shorts och sandaler, sittandes hos den liggande tjuren och
kela. Lite kluven känsla. Lite ”stolthet” över de sociala, lugna
djuren. Lite oro över att utomstående går in till mina djur så där. Lite glädje
över att de som fixar fram bete och lånar djur är så glada över det och
uppskattar det så mycket att de bryr sig om djuren på det sättet. ”Tjuren
är riktigt tam, men de andra är lite reserverade” sa torpägaren. Jojo, men
du har likväl elva kvigor på typ fem kvadrat och du står i mitten… 
Det hjälper inte att fylla vatten till hönorna om spannen glöms kvar utanför hönsgården. Inne hade det tagit slut under natten…
Hem för lagård och hastig middag och sedan iväg på
fisketävling. Var inte alls sugen i dagens storm, men platsen låg i lä bakom
ett berg och så är det en gryta från början, så riktigt fin kväll blev det.
De stora barnen har krupit ner i sin stuga. Läggdags för en
annan också! God natt och trevlig helg. Önskar ro och vila. Men först ska föräldragårdens kor köras till herefordgruppen, helst ska gödningen ut om det verkar bli lite regn framöver och stängsel finns ju alltid…
Äuhm…!??!
Vilken känsla. Det regnade på oss!!
”Wow vad många ekhallon!” utbrast lillhönan.
Gammal surprise under ena fönstret…
Bänken funkar! Både med rumpstöd och fotstöd!
Gråsprayat armeringsjärn. Och femtumsspiken är uppdaterad till 90mm-skruv;)
God natt!
Senaste kommentarer