Veckan som gått med prao har varit körigare än vanligt, dock
inte orsakat enbart av den tjej som klev in på måndag morgon och fick mina hundrasjuttio
centimeter att kännas pygmélikt. Det har blivit mycket stängsel. Flertalet
djurflyttar och den ena kogruppen drev vi ungefär en halvkilometer genom
skogen. Den dagen stod stegräknaren dessutom på över tjugoniotusen sten och ett
saftigt skoskav uppstod. Tur det var en lugnare onsdag med enkom sextontusen… Slåttergubben dök upp igen!

Några fattade vitsen och gick, några fastnade i en rotvälta så jag personligen fick bogsera ut dem, eller henne, 1742, den bruna mitt i bild. Hon kunde väl låtsats vara lite rädd för mig i alla fall… Det krävdes, till praoens förvåning, inte så mycket betänketid innan merparten började klättra brant uppåt. Det var nog värt det när det öppnade upp sig.Tisdagen varvades stängsel och skogsdrivning med
strängläggning som variation. Sen jag blivit ensam på eftermiddagen hämtades
pressen, middag intogs och sedan ut för nästa pass och mata ut balar i sena kvällen. Mormor hade tittat förbi, då hon haft lust att baka ”lite grann”! (Tack ängel!) Och när jag väl kom hem hittade jag maken på detta vis:

Lämpligt nog skulle praoen på begravning på onsdagen, och
jag, maken och sonen styrde nosen norrut till Länssjukhuset;

Efter nästan tre och ett halvt års krig har de gått med på
att påbörja en allergivaccination på pojken så han kanske klarar sommaren
bättre med allt vad pollen och gräs säger. Dummaste kommentaren hittills var
när en läkare rekommenderade att vi flyttade till ett bättre lämpat ställe –
stan. Passande nog hade vi även fått kallelse till en annan tid några timmar
senare, så det var lagom att ta en lunch och proviantera nya glas på Ikea. (Allvarligt,
sex glas för tolv kronor?!! Knappt värt att kosta på dem disk ju!) Sköterskorna
beklagade att vi fick en ”heldag” hos dem, själva jublade vi då det
inte kunde varit bättre. En timmes väg enkel resa så är det ju lika bra att ta
allt på en gång!

När telefonen startades upp på eftermiddagen (ett
informationsmöte beräknades ta ca två timmar, vi var ute efter fyrtiofem
minuter!) plingade meddelandena friskt.

Ett från en halmförsäljare som meddelade att åkeriet var på
väg! Ett från en lärare på gymnasieskolan som ville stämma av läget.

Insåg att vi nästan skulle klara tiden för dagishämtning, så
avbokade drängens fru på det. Hon hade även middag nästan klar till oss alla
när vi kom hem. (Fy vad bortskämda vi är!) Precis lagt upp mat på tallriken så
stod läraren på gårdsplan. In med honom på en stol jämte bordet och äta under
tiden. Make och son iväg på simskola. Jag till lagården. Drängen ut med
flickorna. Sonen avsläppt hemma och maken direkt iväg på klipptid. Jag ställde
i ordning balspjutet med ytterligare två spjut för att kunna lasta av de
beställda fyrkantsbalarna. In och natta barnen för att på väg nerför trappan
inse att lastbilen rullar in på gården. Ja, det var väl typ onsdagen det. Frågor?! Dansen skippade jag och även det innefix jag hade planerat för kvällen.

I hallen på dagis i torsdags ramlade den minsta lite från en
pall och vägrade därefter att släppa mig. Som en igel satt hon och skrek i
högan sky när hon lossnade en centimeter. Tillsist fick hon snällt flyttas över
i en annan famn och jag gick. En ny upplevelse för samtliga! Skönt att hon saknar mig lite på dagarna!

Hämtning av spån har varit i behov länge, och nu tog vi itu
med det. Hemska göra! Hatar att trampa spån nästan lika mycket som jag hatar
gaffel-/jordbruksdrag. Men så skönt när
det är gjort. Grisarna fick extra ombonat och projekt hönshus började vara
aktuellt.

Drängen gick på sitt projekt – stuva undan fyrtioåtta
halmbalar! Han hade att göra kan jag meddela! Men han hann precis klart innan
regnet drog in! Och endast en bale brast, den som jag råkade rulla ner från
lastbilen… Det heter väl ”foderhäck” Är detta ”slemmigt men mättande”, eller blir man en sån där kul filur om man smakar?!

Igår städades drivgången bakom tjurarna varpå ett antal
vägdes. Vädret var bättre än planerat, så det fick även bli rivning av
stängslet hos grannen medan det var torrt. Hönorna fick nystädat och på mitten
där öppnade himlen sig med några rejäla knallar och blixtar. Då vi sprang lite
fram och tillbaka med skottkärror och spånbackar, blev vi rätt rejält blöta –
det rann längs benen under byxorna och ner i stövlarna… Och de stackars
hönorna som knappt vågade sig in i den ljusa spånen kom slutligen under tak som
dränkta ruggugglor! Stackarna!

Idag då så åkte maken iväg på hajk. Av alla tillfällen! Det
där livet lockar mig inte det minsta, men att sova under en presenning i åtta
plus, med ganska blåsigt väder och ösregn, övertygar mig än mer! Jag ser inte
tjusningen i det! Fick nyss meddelande om att de har det varmt och gott vid lägerelden. Jag har det varmt och gott med en katt jämte mig, en på mig och datorn i knät!Bara en knäckt imorse! (Och det var inte jag!)

Och så ska jag, ensam, både sköta lagård, laga mat, diska
och vara barnvakt samtidigt! Får se om jag reder ut det eller om det blir ett fall för soc på måndag. (Det lite komiska i det hela är att maken hade varit bjuden på middag innan jag hunnit lämna gården, men en man är det ju också lite
synd om;)) Ett och ett halvt dygn ensam med tre ligister. Tur svägerskan tittade förbi och hann rädda en unge som kissat i syrrans säng medan jag pratade med drängen!Ytterdörren öppen och lillungen försvunnen. Ute i storasysters skor och brorsans mössa. Vad är problemet?! Moment 22 då man dagligdags piskar ungarna i att strumporna ska paras ihop och så hittar man de dyngsura strumporna hängandes på tork… Hoptussade. (Det är i ett sånt tillfälle jag citerar Ratata; ”Vad gör jag nu?! Jag har order att sitta men det är ju en Kaaaaaatt!!”)

Men men, vi tog itu
med den årliga helsaneringen av badrummet. Flugsäsongen är någorlunda över så
det kan vara lönt att skrubba kakel… Slutar aldrig förvånas över hur äcklig
en dusch kan vara. Tycker det spolar mycket där jämt, men det fastnar minst
lika mycket! Skönt att man inte har större badrum när man ligger på knä och
skrubbar fogar med diskborste! Check!

Sen har det tvättats typ tretton maskiner – nåväl, det kanske
bara känns så… – och ungefär lika mycket är omhändertaget (”Tvättar du
allt som fanns i våra garderober eller?!!!” – Nä, en veckas eftersatt tvättstuga är under framgrävning!)

På väg till lagården snubblade jag nästan nerför trappan
över katten Abbe som återvänt från brukssamhället och vrålar här på nätterna. Husse har varit här
flertalet gånger för att locka fram honom, varför katten slängdes upp under
armen och låstes in i hundburen – i hönshuset – i väntan på hemfärd. Rena rama zoo! Nydammsugat och sonens skor tömda ute!

Sedan det mesta började se acceptabelt ut blev det, som
vanligt, sen middag där sonen var med. ”Klabbunge” kom det från
lillhönan och repliken?! – ”Även mästerkockar kladdar ibland, vet du inte
det!” Man undrar ju var de får allt ifrån.

Jag fick ett känsla av ”åldersnoja” tidigare i
veckan då jag kom på mig själv över att muttra över ”dagens ungdom”.
Generellt, absolut, men extra aktuellt med en prao. I min värld är det givet
att man hälsar när man kommer, säger hejdå när man går och tackar för sig. Jag inser
mer och mer att det inte alls är självklart, och det retar mig. Det kostar
ingenting, varken pengar eller energi, och gör så mycket för rena trivseln. Måtte
jag lyckas fostra mina ungar bättre än så! (Så gick där iväg en känga i etern!)

Till veckan känner jag för semester. Lär inte ske. Ska ju
iväg!! Så bara att fixa innan dess. Stängsel och stängsel. Ett par djurflyttar
och stängel. Nja, och så eventuellt kanske måste nåt stängsel fixas.

En annan sak som jag grunnat på flera gånger är vilken fasad
jag håller utåt. Jag får ”ofta” höra att jag skriver så underhållande
(var då?!), är ett energiknippe (totalt sket slut jämt och börjar undra om jag behöver utredas för kroniskt trötthetssyndrom!) och att jag är så optimistisk (jag ser mig
som pessimismen personifierad! Så sent som i veckan fick jag ett sms ”Med
den positiva energi du synes ha… Optimism vinner över motsatsen… Men så är jag både godtrogen och lättlurad…” Eh
VA!? Jaja, jag tackar. Antar jag. Läsarbild; Så här beter de flesta av mina djur sig när ”främlingar” passerar hagen.

Har i veckan också fått flertalet ”klagomål” på mina
djur. ”Jagar de alltid dig på detta viset?!” ”De tycker
verkligen inte om mig! De går efter mig hela tiden” ”De är sååå
klåddiga, de där små tjurarna” ”Skulle ta en bild men de slickade på kameralinsen”.
Nästa projekt får väl bli nån stiftelse som finansierar en ko-offerjour eller
dylikt.

Får man en bit morot ska den så klart intagas sittandes. På favvoplatsen!

Nu ska jag ta itu med ett mer nutida problem – längtat hela
dagen efter att få sätta mig i soffan med några chips, men nu är jag alldeles
för mätt sen maten…

Ha en fortsatt trevlig helg