Vissa dagar det jobbigare än andra att ta sig ur sängen!
Tisdagen spenderades som en födelsedag sig bör(?) – på
Länssjukhuset med sonen för hans första allergispruta. Inga större reaktioner,
och absolut inga allvarliga, så efter en och en halv timme där, med massa
kvalitetstid för spel utan störande småsyskon. En riktigt lyxfika på Ikea och
lite ärenden avklarade efter det.

Onsdagen sedan – Tio år med gubben. Den jag aldrig hade
drömt om att behålla. Han var inte min typ och alldeles för gammal. Men man är
ju inte sämre än att man kan ändra sig! Vi firade den dagen genom att inte
träffas!;

Direkt efter lagård och frukost kopplade jag pressen och
styrde norröver till Morfar. Lite läskigt att jag aldrig tänkt på en väg, trots
att jag bott och vistats i området i många år av mitt liv.

Jag kom in utan bekymmer. Morfar öste ut och jag matade
pressen. Tre balar på en styv timme, sen var det dags för middag hos Mormor. Och
tillbaka till ladan. Det var tyvärr som så att det blev tyngre och tyngre i
takt med att vi kom längre in – längre väg ut, mer armerat hö. Granngubben kom
och hjälpte till. Gick som hejsan. Skuttade in i traktorn och nätade balen, och
släppte ut den. Och den kom av oförklarlig anledning i det där mellanläget –
råttfällan när lyftvaggan springer före balen, faller tillbaka och klämmer fast
balen tillbaka mot kammaren. Och enda vägen därifrån (vad jag vet – vet någon
annan så meddela gärna!) är att montera ner balen i beståndsdelar. Och det är
många delar, vill jag lova. Och en bale är aldrig så välpressad som i dessa
tillfällen!

Så istället för att mata på fick vi snällt ligga där och ösa
överdjävligt hö i två timmar innan vi kom vidare. Någonstans på mitten fick jag
en fråga från granngubben; Är du tjurig?! (ohps, började jag vara så
otrevlig…?!) – Du verkar ju inte ge dig! – Klartext: Ctrl+Z funkar inte i detta läge! Inte heller shift+Delete. Jag har provat!

Nä… Men hur frestande det än är att spy på skiten och
sätta sig bakom lagårdsknuten och lipa, är det lik förbannat samma situation
att återkomma till – för det lär inte lösa sig självt. Han och jag låg där och roade oss, medan Morfar kröp in i ladan igen och öste fram – man ska ju inte ge sig! Skickade hem honom efter kaffet sen.

Men men. Sinkade i två timmar och åtta pressade balar, med
ett slutresultat på sju, hade Morfar rätt om att det var fler än tre liggandes
löst i ladan. Granngubben gick hem till sitt – fick nån allergisk reaktion (han
sa i och för sig att han var allergisk mot arbete) och fick boka om sin resa
ett dygn.

Sista minuterna var jag väldigt orolig för Morfar. Gubben är
ingen ungdom längre, fyller snarare åttio om ett par veckor. Och att ösa hö en
heldag är kanske ingen vidare syssla för dessa. (Sa både till honom och Mormor
att han hellre skulle ta en dödlig hjärtinfarkt än att veta att jag öste hö
själv, och han var benägen att hålla med “Nej, det hade ju aldrig
gått!”) Vi kom således i ett moment 22; Jag övervägde att följa med honom
hem tills Mormor kommit från sitt (Ja, orolig var jag för han mådde
sannerligen inte bra där på slutet. Munskyddet jag tvingade på slet han av
efter fem minuter så han “kunde andas” och ju längre ner på logen –
ju dammigare.) Jag vägrade i alla fall att låta honom gå på den gamla vägen de
hundra meterna ut, med färska stubbar och ojämnheter i mörkret, och han i sin
tur vägrade lämna området förrän jag tagit mig ut från samme väg med mitt stora
ekipage.

Till sist lämnade jag av honom på grusvägen och gick
tillbaka, så han, sittandes i bilen kunde se att jag kom ut i ett stycke. Jag stod ute hela dagen! Hur såg de där inne ut? Och hur såg de ut på insidan?!

Hem genom mörkret och vid sista kilometern ringde jag honom,
men då var det “ingen fara”. Då lät han dessutom som vanligt, förutom
tröttheten. För egen del var det snabbt genom duschen och sedan knallfall i
soffan. Fika och sängen. För att citera Morfar torsdag morgon (vid nästa
samtal): “Jag somnade betydligt tidigare än vanligt och vaknade betydligt
senare än vanligt!”

De till vardags ömma armbågarna och handleden var
sannerligen inte bättre än vanligt, men bara man kommer igång så brukar det gå
bra! Eller rättare sagt gjorde jag inte mycket alls den dagen. Hade krupit ner
med katten och boken när det plingade på dörren och jag (numer IT-tekniker –
oh honey, don’t make me laugh…!!) hjälpte en med mobilen. Lagom tillbaka i
position med Selma på magen ringde mobilen. Sen var det liksom bara att pallra
sig upp.

När lugnet lagt sig en torsdagskväll.Igår kördes de två korna från norr ut till campingbyn och
sinkogänget där. Nytt bete serverades och det var säkerligen uppskattat. Vidare
styrde vi nosen långt iväg och hämtade hem tolv djur. Kor och kalvar.

Någon verkar haft goda vänner…

Detta gav upphov till en märklig känsla; Jag kör iväg djur
varje vår. Till folk som har mitt fulla förtroende. Dessa fixar stängsel,
tillsyn och vatten. Från maj till oktober. Skulle något tillstöta eller avvika
kommer ett samtal. Ett antal gånger per säsong brukar jag checka av läget lite.
Åka och prata med djuren och så. Detta hände väl ett par gånger i maj… Var
tog sommaren vägen?! Som jag skäms! MEN det är också ganska fascinerande att
jag kommer dit. Vet att djuren är långt bort i tjottahejti – många hektar att
vara på. Jag ropar på dem, en gång, två gånger och Där kommer svaret. Och inom
ett par minuter kommer korna i full speta, tätt följt av kalvarna.

Att korna kommer och känner igen en, är en sak. Att kalvarna
kommer och står med korna, totalt coola, är en helt annan! Alltså, när vi hade
fått upp dem på kärran stod fanskapen och diade! Elva djur gick upp på en
femöring, och även om det var knökafullt i kärran kunde vi inte åka hela vägen
en gång till för en ko, så hon fick snällt gå på! Och när hon kom, knuffades
di-kossan undan, varpå kalven fick en annan spene att få tag i. En snäll ko
står ju som ett ljus när hon mjölkas, så varför skulle de flytta på sig och ge
plats?! Och om både kalven och kon är okej med det, känns det som ett ganska bra betyg på deras lynne.

Och oddsen att det tvunget skulle komma en timmerbil den
halvtimme det stod en rad bilar på den lilla grusvägen!? Jaja, han tog först
kafferast och kom sedan ut för att putta upp det sista djuret.

“Det är skittråkigt att hämta djur!”

Hemma delades gänget av. Korna ut och kalvarna
“in”. Tutiluren med andra ord. Idag har de fått sällskap från ännu
ett gäng. Eller två, för när det första gick så bra så kändes det synd att
spara på ångestgruppen – den där det plötsligt dök upp två kvigor efter en
veckas vistelse i skogen och som sprungit all världens väg så fort en flytt
varit på gång. Inte skytt några stängsel. Men varför mådde jag så dåligt i
bilen på väg dit?! Djuren reste sig knappt när vi stängde in dem på liten yta.
Och de var uppe på kärran innan vi hunnit stänga fångstgrindarna bakom dem! Dessutom
skulle korna ut, kalvarna till de andra och kvigorna som bränt sina broar
skulle bindas in. Kvigorna gick snällt av kärran, rakt in i behandlingsburen
där de fick ett halsband och sedan marsch över ränngaller och allt, helt utan
konstigheter, och började äta. Ingen notis om att jag dök in jämte och klickade
i bindsle och ur rep. Helmysko. Har dessa stackare haft hemlängtan sen i början
av maj!?? (Förvisso klargjorde jag ganska högt, då sommarskötaren hör dåligt, att han hade mitt ord på att få henne, via den egna älgstudsaren, om hon stack igen. Kvigan ville nog inte detta!) Nånting säger mig att lillfis varit ute olovandes.

Sandlådan. Bästa investeringen på tomten!Läggdags! Får väl se om lillskiten kommer i natt. (Inte värt att nämna att vi fått fyra lugna nätter på rad!) Två (!) gånger har maken nattat henne och lika många gånger har hon kommit
gåendes ut ur rummet. Hon verkar fila på sin klättringskunskap. Houston! We got
a problem!

God natt