Gårdagens soluppgång.

För ett tag sedan satte jag ribban; jag behöver (i minsta
laget, men situationen borde kunna räddas) 250 balar andraskörd. Får jag 300
börjar jag vara nöjd. Vid 350 börjar jag kunna slappna av och allt däröver är
en bonus. Sällskap på åkern! ”Kör lugnt, får man ofta höra! – Ingen risk för annat när framkomsten hänger på håret!

Vi har kört på rätt bra sista veckan, sånt här väder i
oktober kommer inte igen! I runda slängar har jag pressat strax över hälften.
Vi närmar oss 200-sträcket i balantal… Bara det att jag kunde pressa 39 balar
i söndag på ren nåd. Sådant som markägaren inte skulle ha och rätt och slätt
köra av med betesputsen. Och ytterligare cirka sex hektar ska få smaka på
krossen, då arrendatorn där är nöjd med sin mängd, och inte ska bry sig om mer! Skickade in foder på analys. Fick tillbaka att de fått in för lite. Bad Mormor om ytterligare 150 gram från grannens lada – tror jag fick så det räckte! Nästa problem var att få in tre styck fyllda femliterspåsar i kuvert… En Hemköp-kasse fick erbjuda sin hjälp! Och man brukar komma längst med ärlighet. Alltid roar/retar det nån.

Det har varit en väldigt känslosam vecka; I takt med att
hektaren slås av och tas om hand har den inre stressen som man burit på sedan i
maj, börjat lätta.

Mer eller mindre frivilligt har en del mörkt bagage plockats
fram i ljuset, gamla lik har stötts och nötts och stuvats tillbaka på samma,
eller en ny, plats. Mer finns att vädra, det ska inte göras för ofta eller i
för stora doser, men det blir så fruktansvärt unket om det hålls inne för
länge.

Sen slogs jag av häpnad en dag! Det är inte var dag man
stöter på nytt folk som tar i hand och ungefär hälsar med: ”Hej, jag heter
Blablabla. Är du nöjd med din man? Är han snäll vid dig och är ni ihop för att
ni vill, eller vågar du inte annat?!” WOW! Just där och då blev jag nog
mest full i skratt, men senare när chocken mattades började ju grunnet komma;
En sån fråga bör (väl?!) ha sin förklaring i nåt iakttagelse? En känsla? En
antydan?!

Jag ifrågasatte det, och fick till svar ungefär att
”bättre att fråga än att en dag inse att det är för sent!” Sant! –
Men?! Och helt ärligt?! Hade jag slängt mig om halsen och beklagat min nöd bara
så där OM det hade varit ett helvete hemma?! Eller ja, det är det ju ibland med
inte på det sättet av de anledningarna. (Ni som känner oss/mig/maken vet mer än
väl att om någon i vår familj har ett hett temperament så är det jag. Och, även
om han aldrig skulle erkänna det, så tror jag att vi vill strypa den andre mer
än en gång i veckan!

Vederbörande frågeställare har (tror jag) aldrig givits
chansen att spana i mina bara ben – vilket ledde till en liknande fråga från en
pensionär jag gick hos den sommaren jag arbetade i hemtjänsten.

Nä, det stör mig inte egentligen. Tvärtom roar omtanken mig.
Man kanske ska gå på fest, presentera sig och ställa frågan ”för säkerhets
skull”?! Man lär ju bli ihågkommen! Tål att tänkas på.

Ibland börjar jag dock misstänka att jag har någon form av
inbyggt självskadebeteende. Eller är jag bara klumpig. Eller har otur!;
Det går inte en vecka utan att jag krockar med trappsteget in i traktorn. Ofta
mitt på smalbenet, precis där stövelskaftet slutar. Fästet till gasdämparen i
traktordörren rök en dag i helgen. Dörren som bokstavligen flyger upp lika
bokstavligen flög tillbaka när jag var halvvägs in vilket resulterade i en arm
i råttfälla… En lätt svullnad, några små skrapsår och en jäkla ömhet blev
resultatet. Vid en omträdning av nät i pressen slant foten iväg och ner på den
rullande imatningsvalsen med resultat att jag stöp neråt, inte många
centimeter, men det finns många vassa hörn halvvägs in i pressen. Om revbenen
fick sig en törn eller om det är skinnet som stramar, vet jag inte. Att det
träffade preciiiiis där maken alltid nyper till lite extra på väg ur en kram,
vet jag däremot. Det har vi provat. Antingen får vi sluta kramas, eller inte sluta
alls, så är det problemet ur världen.

Mitt högra lår, blåflammigt på tre kvadratdecimeter, kan ha
uppkommit vid Grov-utfodring. Eller så har jag krockat med nåt och jag hela
tiden stöter i kärran på just det stället…!? Osv osv. (Det måste vara lättare
att bo i stan – där ursäkterna kan begränsas till ”trappan” eller
”dörrkarmen”.)

Igår var det lagom att köra iväg med drängen, starta
slåtterkross och strängare för att få samtalet från den välsignade slaktbilen.
”Han ringer nog en timme innan” fick jag som besked, följt av chaufförrens
är-hos-dig-om-ca-tjugo-minuter.

Försökte flirta mig till att han skulle tömma lagården på
stora tjurar. Hans kommentar?! ”- Vet du hur stora dina tjurar brukar
vara?!!!!” Försökte hävda att de blir mindre och mindre längre in. Han
tittade. Tittade lite till. Tittade på mig och sa ”Är det dessa du kallar små?!” – Nä, men lite mindre! (700kg eller 650kr, det är mindre!) Kan de inte köra med ett
lager på toppen liksom? Hänga några i taket eller så!?…

Det lättade rejält i lagården i alla fall. Så till den grad att
jag kan gå plus minus noll med småkillarna jag har ute. (Perfekt, tänkte jag.
Tjurkalvarna är ur vägen! – Tills jag kom på de ytterligare tio hos Morfar…) En önskan
ligger i en tvätt och några mindre reparationer nu när det är tomt, men får väl
se om det hinns med.

Hög tid att hämta hem lite kreatur från vischan. Men de får
banne mig äta dagg till jag kört färdigt skörden! Eller tills det börjar regna.

På väg till hönorna igår slängde jag en blick mot sjön. Avslutade
hönseriet snabbt och smet omärkt ner till en sten på sjökanten. Några minuter,
fem, tio eller femton, med mig själv. Fågelkvitter, korpkrax, nån bil då och då
på vägen på andra sidan, en motorsåg likaså. Och knott! Vad fan gör de framme
sextonde oktober?!!?? Detta störande moment försvann inte, det gjorde däremot
crossåkarna i skogen så det blev lugnt.

Sen var det dags för middag. Nattning av barn och precis när
maken skulle åka efter älgkött från dagens styckning, knackade det på dörren
och utanför stod hemleverans av köttet, ”när han ändå var ute och körde”. Fem minuter senare hade maken varit på
väg utan att kunna hitta sin tilldelning i kylrummet! Kvällens planer
förflyttades från planeringen till köksbordet och samtal, sen följde lite
kvalitetstid för endast de vuxna i huset sen även den minsta äntligen gett upp
– älgköttspaketering. En av de bästa stunderna på dagen, Soffa, fika, lugn och katten i knät!

Idag är det onsdag. Maken är med sonen för sprutor och får rodda livet själv även idag. Med middag, hämtning, simskola och kvällsaktivitet. Jag erkänner att jag ibland sätter jobbet före familjen. Döm mig därefter. Lyxade till det och tvättade min keps, för första gången på… skitlänge! Den blev jättemörk på utsidan, och jätteljus på insidan! Häftigt värre! Eko i lagården imorse.

Innan jag går ut och lastar plast i magasinen på pressen
inför dagens arbete kanske jag borde tydliggöra vissa saker: Maken är ingen
hustrumisshandlare, och jag är ingen mördare!

Ha en bra dag!