Igår blev det stängsel! Korna på andra gården fick ett stort
område att gå på och sedan fortsatte jag till nästa by och gick längs kanalen. Drängen
samlade balar, så han fick bistå med att bärga viltfoderhäcken som mina kor
rullat ner i diket under sin vistelse där.

Det var en lång kanal, tydligen, och materialet i bilen tog
slut, så måste riva och fortsätta en annan dag – läs i morgon. Nån har större fötter än mig!

Idag skulle det vara blött och blåsigt, och har så varit. Släppte hemmadjuren över trädgården så jag eventuellt kan vistas i närheten av fönsterna när jag är inomhus. Så länge det varar…
Ställde
i ordning och riggade kreatursvågen inför balvägning. Och när jag ändå hade
lite inspiration slängde jag på en fångstgrind på vågen också. Undra på att jag
både tycker de är tunga och att jag blir trött efter att ha hävt en sex åtta
stycken upp och ner på kärran vid djurlastning! Och att ryggen tar stryk… 48 kilo styck… Och det är de lätta grindarna. Vi har både större och tyngre!

Öste undan en del skit från tjurboxarna och stod med
högtryckstvätten i famnen när drängen ringde: ”Jag mötte ’söndagskorna’ i
fullt sken på väg mot brukssamhället!”

Jahapp. Plan B för dagen alltså. Iväg med bilen och lyckades
lokalisera djuren halvvägs nerför backen på en stickväg. En ganska lugn och relativt
social ko med sin kalv. Till vardags. De var så uppjagade att det knappt gick
att få kontakt med dem! Och precis när jag lyckades ringde dagis. Varför ringer
de mitt på dagen? Jo, akut sjuka eller skadade barn… Men inte; en från
personalen jobbade sent och hade kört om mina kor på vägen. – De står på vägen in
till nästa i personalen.

Jaha, så bra. Då är vi överens! Och precis då dök grannen
upp ur skogen på häst och korna skenade vidare.

Fick stopp på dem i en trädgård och lyckades med
hästgrannens hjälp fösa in dem i ett hörn av en hästhage, där de fick stå i väntan
på drängen och kreaturskärran. Kossan bokstavligen sprang upp på (tryggheten
i?!) kärran. Kalven fick en snabb övertalning och sen var det klart. Bara att
häva upp grindarna igen. (Och tycker jag nu att de känns tunga betyder det väl
inte bara på min klenhet!?) Låset var slut, jag håller med. Som tur var lyckades Mamma Mu inte slita sig helt där inne i lagården.

Medan vi stod där plingade det i min telefon. Igen. Och
igen. Och igen. I mitt huvud plingade ett annat mantra. Måtte rådgivaren vara sen. Måtte rådgivaren vara sen. Måtte hon inte ringa från gården…

När det var redo för hemfärd åkte luren upp och i ett sms i samlingen
stod det: ”Är hos dig 13.30”. Tack, en dryg halvtimme kvar. Hem och
dumpa kosläpet mitt på gårdplan (senare bands paret in) och skicka drängen efter ett gäng balar för
vägning. Vad väger en bale? En klassisk fråga. Jodå, den knastertorra
förstaskörden strax över 350 kilo i snitt. Den inte lika knastertorra
andraskörden ungefär 800 kilo.

Precis lyft av den sista balen från vågen, gett småpojkarna
en i häcken och rullat ut en ströbal hos dem (där det halvvägs i en balvältning
sa knick-knick-knick i ryggen – jippie!—) så rullade en okänd bil in – foderrådgivaren.

Genomgång av gården och dess förutsättningar. Fika för henne
och nån form av lunch för mig. En sväng ute i bygden för att titta på djuren. Hon
hade gott om tid på väg till Elmia och verkade nyfiken, så spanade landet runt.
Hon från marken och jag från det blå. För det var dit hon skickade mig;

Så duktig jag är! Så klok jag är som tänkt igenom
situationen som blivit efter detta året. Så fina djur. Så lugna djur! – Det är
inte ofta en främling kan stå och prata i lagården och tjurarna ligger kvar
utan ett ljud! – Så tillgivna djur som verkligen kommer fram. Och oh, vilken
fin tjur jag hade i hägnet. För att inte tala om hur bra betat det var. Och vad
bra med Hereford som verkligen klarar dessa marker. Precis lagom hull på nästan hela drösen. Och vilka bra slaktvikter
vid en bra ålder! Osv.

Ja… Jag kanske är lite duktig, trots allt.
Jag har sagt det innan och kommer säga det igen: Det är så j*******vla kul att det kommer såna kommentarer utifrån. Från såna som jobbar med det. Som ser ”allt” och som ändå berättar hur de upplever det. Som kliver ur bilen med ”Jag har världens bästa jobb som får åka runt så här och titta!” I och för sig lever ju en sån på just bönder, så de kanske inte ska såga för mycket!;P

Men vad hjälper det när man faktiskt (!!!!!) fick sova nära
åtta timmar ostört i natt? När kroppen insåg hur mycket mer den behöver och man hela
tiden kämpar mot tröttheten, stressen och illamåendet som står långt upp i
halsen? Rådgivaren, liksom så många andra – även jag, till andra – tryckte
också på de korta stundernas värdefulla vila. Och jag försöker… Blir bara
kroniskt motarbetad känns det som.

Fick ett tips om krossad tomat, så har burkar av det i ugnen
nu. Återstår bara de gröna – vad gör man med dem?

Blommig falukorv har man ju hört. Likväl som tomatblomma. Men blommig tomat?!

God natt