Morgonfrost på Navaran. Naturens eget konstverk. Ser nån ”manga-ansiktet” som maken hittade?

Igår var en konstig dag. På många plan.

Plan, var det… Jag hade en, men den gick i sedvanlig
ordning i stöpet… Jag hade tänkt göra klart till mina kor i campingbyn, men
plötsligt kom ett samtal ”Jag har stängt in dina kvigor på litet område. När
kommer du?!” – Jaha, var ska jag göra av dem då?!!

Drängen var och uppvaktade den älskade Morfarsgubben som
slog över på åttio-strecket, så kvigtidshämtning blev ”eftermiddag”.

Sen snodde det ihop sig i huvudet för mig. Tänkte att jag
nog får en blackout;

Har vid tidigare tillfällen hyllat gubbarna i bygden. Jag
gillar dem och de flesta verkar gilla mig. Eller så låtsas de bra! Så till den grad att jag sedan ett
tag tillbaka har diagnostiserat mig själv som ”Gubbsjuk”. Det är
liksom svårt att låta bli. Goa gubbar, nån hård kram ibland, eventuellt nåt
tjuvnyp ibland och en allmänt hjärtlig jargong.
Men till nästan-blackouten: Jag går och stängslar, kanske inte den mest
effektiva sådan, men kontakt och relationer är viktigt ibland, sägs det; Ringer och
pratar med Morfar. Ringer drängen. Drängen ringer. Jag instagram-chattar med en
”gubbe på 38” – en bonde jag tillbringat många och långa stunder med
på detta vis, pratat i telefon med i åtskilliga timmar och aldrig träffat! Jag
sms-chattar med en annan gubbe. Plötsligt går det in ännu ett sms från en annan
man som matat fiskarna kl 06:10 och sett att mitt elstängselaggregat blinkade
rött – Detta är livet på landet när det är som bäst! Sommarskötaren ringer
gällande kvigorna. Jag ringer drängen och mitt i allt ringer det till mig:
”Gubben här!”

Vafan vilken gubbe då???!!!?? Tornado i huvudet, jovisst
kände jag igen rösten! (Inte bara fördelar med bluetooth-kopplade hörlurar…)
Och inser att det är MIN gubbe. Min make! Ah, sorry på den. Lite disträ bara! Ge
mig några sekunder. Tyckte det gick fruktansvärt trögt att rulla upp tråden…

Ståendes hos kviggubben senare, i väntan på drängen ringde
frun. – Middag. – Hinner inte! – Middag. Nu!

Jag kunde ju bara inte motstå att hojta i luren att han står
o pratar med en flicksnärta. – Jag ska inte störa! följt av ett klick! (Ohps,
kanske får henne efter mig – också. Nya öknamnet blir Home wrecker.

Kvigorna upp och en uppmaning till gubben att gå och äta,
maten är kall. ”Ja, det är bra för då kan jag äta snabbt. ’En vän’ brukar säga att heta kvinnor och kallt kaffe har sparat mycket
tid!” (Drängen hade lite svårt att hålla masken där!)

Jag före norröver och sprang över stänget. Kvigorna släpptes
och som grädde på moset stannade jag och pratade med Prästabonnen där han gick
och stängslade. (Råkar maken vara den svartsjuka typen ligger jag illa till! Hurdan
är han, ni som levt längre med honom än mig? Jag får inget vettigt ur honom!
Tips på hur man lyckas mottages gärna?!)

Ett snabbpass i lagården och micromiddag i öde hus innan jag
åkte iväg på uppdrag. Vanligtvis träffar jag inte fruarna, då det sällan är de som
är ute på gårdarna, men en har uttryckt en önskan om att jag ska försöka öva upp
lite ”gumsjuka” också och utmaningen är antagen. Blev en
skogspromenad i skymningen före hemfärd och sagoläsning med barnen.

Mellan lagård och middag hämtade jag in posten bara för att
dimpa ner på toastolen och ha världens beslutsångest. Lipa, äta, spy? Det är
jobbigt att äta om man lipar. Det är onödigt att äta om man tänker spy upp det.
Och det är svårt att spy om man inte ätit! Orsaken?! Utmattning och lättnad.
Avräkning på tjurarna. En bra avräkning. Med en diff på nittiosju kilo på
lättast och tyngst, på arton styck, så det tycker jag är helt okej. Nästa brev:
Delutbetalning av EU-stöd för 2018 = Banklånet löst och ändå pengar över.

Ja, det var ju bara att starta en ny chatt med bonden. Har
man gråtit och spytt ihop sen i mars kan man allt glädjas lite också. Slutade
med asgarv från två håll, klubbildande och ett förslag till Gård- och
Djurhälsan; ”kurs i hur utmattade bönder håller gnistan uppe i det egna
avelsarbetet”. (ja herrgu’, man har inte roligare än man gör sig!) Han hade
också fått lite lön, så vi var nog båda rätt lätta i humöret. En flaska bubbel,
tidig nattning av barn och däcka i varsin ände av soffan, var den gemensamma
uppmaningen. Hur det gick för dem vet jag inte, men för egen del kom jag bara
till ”däckningen”.

Så lagom smidigt att ta sig upp när Kissen insåg att jag var vid medvetande och parkerade sig längs hela rygg och rumpa. Och på andra sidan låg hon som strulade vid fyra efter två fulla sovnätter! Vilka älgar jag stötte upp längst bort i skogen mot sjön! I en väldans fart fräste de bort mot hästgården innan jag masat mig uppför backarna och fick kontakt igen. Dessa har varit borta i fem månader och kärat ner sig i gubben. Klart inte jag duger då. Nu när de fattade min avsikt går det nog lättare imorgon!

Nu ska jag tindra lite åt de svarta siffrorna på kontot och
sedan gråta blod när jag betar av räkningshögen.

Men, nej, det får jag visst ta när det blir mörkt. Detta jäkla efterhängsna stängsel ska upp NU och sedan blir det strängare och press för att ta årets sista balar. Drängen är på väg ut och slå…

Ha de!