Vabbandet fortsatte två dagar till. Och för min del gällde
stängsel.

I onsdags tog maken med sig flickorna till lagården och jag
tog sonen till länssjukhuset för veckans sprutor. Med insikt väl på plats att
vi totalt glömt bort den obligatoriska allergitabletten. Shit! Och på grund av
utbildning kunde sköterskorna inte pussla ihop sina scheman och vänta ut verkan
på tabletten, så det fick bli en fika och hemfärd igen. Dyr fika, som krävde
fjorton mils resa… Surt, men väldigt vanligt att glömma minst en gång, enligt
systrarna.

Då vi plötsligt hade en stund över, och en skolklass i
badhuset som vi inte skulle hinna ansluta till, svängde vi inom di gamle en
liten sväng före avlämnandet i skolan.

Nån slarvgris körde omärkt slut på gräsfrö i såmaskinen förra året. Det syns…

Det var väldigt skönt sedan för egen del att känna “jag
är i fas med stängsel inför helgen”! Och korna som jag hade tänk flytta
stod så lugnt och stilla, så jag väntade med att flytta dem. Skriker de inte är
de inte så hungriga och då kan de gnaga där de är lite till, tänkte jag.

Lagård och middag i onsdags, följt av möte med skolans föräldraförening,
avslängning av däck på firman (i totalt kaos och en minut före stängning), en
snabbhandling och en inte lika snabb tvätt av jobbebilen. Tror jag lättade den
på 350 kilo tjänstevikt! Det tog aldrig slut, skiten. En sanering av flaket
hann jag med innan middagen, så även där någorlunda ordning och rent från gammalt
ensilage och möglig pellets. Stackars bil till å utsättas! Lättade med 3-400 stängselstolpar så då var det ju “inte så mycket kvar” på botten… Jo tjena!

Det är ju det där med att torka ur hytten ibland också…

När jag hade kört hem från stängslingen gick bilen lite
konstigt, och bromsarna tog knappt. Hemma på lagårdsbacken pumpade jag ena
framdäcket, startade på 0,6 i tryck. Två kilo för lite.När lugnet lägger sig är Selma snabbt framme.

I torsdags morse tittade jag igen, tryckmätaren gav knappt
utslag. En rätt rejäl smygpunka, med andra ord.

Kan ju inte lämna över en tjänstebil i det skicket, så bara
att byta till vinterdäcken. Fy tusan vilka däck! Tur man har traktordäck som
måttstock, men det innebär ju också att den privata Toyotan har typ
skottkärrehjul!

Gjorde en rövare och hivade in pysdäcket på flaket och körde
ner till firman för att hämta ut mina två färdiga Toyotadäck – märkta med mitt
namn och ort. Navaradäcket rök direkt i tvätten, jag snubblade över mina till
Toyotan så lastade upp dem och fick titta på när den lilla jäkla sprängstenen
lokaliserades och petades ur mitt däck. Nu har jag varit i skogen och kört
igen…

Däcket rullade mot mig och rygg mot rygg fick jag höra
“jag skickar som vanligt”. Så mycket för den
“anonymiteten”. Antingen är man lojal eller (ö)känd. Det är kul med tvättmaskin! När man faktiskt tänker sig bevisa att solen finns någonstans! Och bli kalvackerad.

Kvällen spenderade drängen som barnvakt, maken på UV och jag
lurade med mig Jirka på bonnamöte med Växa.

Torkans spår kommer inte att ta slut för att detta året gör det…

Jag har inget emot att kvigorna slickar i sig hela mig, men när de ger sig på mina lurar och i synnerhet micken, då har de passerat en gräns! Tjurarna behövde inte mycket övertalning för en bale när bonden flyr fältet. Och så flytt över vägen!

Igår var maken på jakt (“till klockan 11”. – Han
var inte hemma då!) Djur skulle ha foder, balar skulle köras, kor flyttas, barn
tas om hand, huset städas av lite lätt och väskorna packas. Vi höll inte
riktigt tidsplanen i vanlig ordning. Men vi kom iväg. Blev stillaståendes på
motorvägen i Helsingborg och ännu en gång längre söderut. Helt enkelt stopp i
systemet i rusningen. En, eller möjligtvis två, som inte bryr sig det minsta om att det stormar in en barnfamilj i det annars så tysta huset.

Hos Mor och B. Tre svårnattade barn, den minsta har strulat
flertalet gånger i natt så hoppas nästa blir bättre – alla rejält trötta! Idag
har det blivit en tur på en naturlekplats och fika i ett vindskydd. All naturell…:Brukar man skicka o-trasiga pekskärmar på reparation, undrar jag…Imorgon
väntar dop och en sen hemfärd.

Tänk vilken lättnad att kunna/få lämna över ansvaret hemma
till såna som har ens fulla förtroende! Tack ni som gör det möjligt. (En tröst
kan ju också vara att djuren skiter i vem som kommer med bil och spann, bara
någon kommer…! Åtminstone hade de kommit skuttandes mot den helt okända Jirka när bilen stannade.)

Trevlig helg,