De senaste dagarna har varit betydligt mindre kaotiska än
tisdagen. (Vilket kanske inte är så svårt…)När man blir tagen med fingrarna i kakdegen!! Nam-nam i alla fall

I fredags var det studiedag i skolan. Något maken bommat
totalt, så han väckte sonen, de åt frukost och när sonen manades på att skynda
sig till bussen, protesterade pajken. Maken och stora flickan gick till
lagården och jag fick en stunds extra vila. Sen bar det iväg till skogstorpet
och stängselrivning. Lunch med familjen innan vi delades på olika håll. Jag
till andra gården för att sätta upp nytt stängsel. Gav mig den på att göra
klart, och när skymningen drog in var jag inte alls nöjd över att gå i
sjökanten sen en jägare yppat misstankar om att vildsvinen har daglega i
vassen…

Blev till att ringa några samtal och prata både hög och
länge så att eventuella skummisar i skuggorna kunde hinna förvarnas. Inte bra
för mitt klena psyke sånt här! Hemma en stund efter fem, så det var beckmörk!

Igår bjöds det på ytterligare rivning följt av flytt av
korna på andra gården, i ljus, och vidare till campingbyn för att sätta upp
stängsel. Att det kan vara så kul med betessläpp 24/11?!

Trodde inte “blå timmen” inföll 11:25!

När man är ute och kör så går det mer på automatik än
nyfikenhet att man slänger en blick på ställena. Är någon hemma, ser djuren i
hagen okej ut, eller finns det någonatt hötta med näven mot? Sorry, menar
förstås HÖJA näven mot!

Så även igår. En blick genom rutan, ett par sekunder och
huvudet kopplar bilden. I med backen och titta en gång till. “Men Pippi,
varför har du en HÄST på VERANDAN?!” Bra fråga! I synnerhet som jag visste
att gårdsägarna var rätt långt borta. Och jag har hört att detta stoet mycket
väl kan ge sig iväg långt ifrån de andra. Vad gör jag nu?! Nån att ringa?! Tassa baklänges och låtsas som det regnar? Njä, det hade jag nog inte haft samvete till… I värsta fall fick
jag väl försöka fösa ner henne mot lagården och spänna upp en tråd tvärsöver
för att hoppas på det bästa, men nej då. Så enkelt kunde jag ju inte göra det
för mig, man ska ju utmana det farliga: Hej hästen! Fiiina hästen! Du märker
inte att jag är i stort sett livrädd för dig och minst lika allergisk… Men
jodå, jag fick ta henne och vi tog en promenad runt huset, och ner mot hagen
där de andra stod. Och där stannade hon. Hos valacken som stod på andra sidan
uthuset. Vi stod där och blängde superlänge på varandra. Vem ska vinna?! Och
kampen pågick i evigheter. Säkert nästan i en minut! Så gick vi vidare mot där
jag tyckte mig se en skarv. Flytta näven längre från metallspännet på grimman
och hoppas nylonet inte leder ström, så var det till att knyta upp eltråden och
släppa in stoet. (Och en hårsmån från att släppa ut valacken, men det kapitlet
blev Tack Och Lov aldrig skrivet…! Fan vad pinsam det hade varit!)

Dags att försöka ta kontroll över puls och andning igen,
meddela mina synder och stängsla till mina kor. Vet dock inte om det var den kalla sjövinden eller hästkontakten som fick nosen att forsa hela eftermiddagen.

Välkomstkommittén! Lite grönare på det nya än där de varit. Om inte annat var det svårt att få dem längre än över diket! Hungriga stackare! Jäklar vilket stort område det var! “Det vet jag väl!
Jag slog där i somras, det tog aldrig slut!” kontrade drängen senare.

Idag har det blivit lite brödbak, skickade ut ungarna för
trädgårdsstädning, bytt till vinterdäck på bilen – vilket handleden inte alls
gillade! Nja, skottkärrehjul var väl att ta i. Men betydligt smidigare. Triggade dock både armbågar och handled, men nu är det gjort för några månader.

Ett par dagar har handleden dessutom nästan känts bra. Varför
tänker jag inte spekulera i, utan passar på att njuta så länge det varar. Precis
som den minsta som äntligen verkar fatta hur man sover nattetid igen. Det är så
värdefullt! När det grävs diken och lillhönan tävlar mot grävmaskinen om vems hög som försvinner fortast… Klart man måste tro på sina barn, men jag hade nog redan utsett en vinnare…!

Nu startar snart en ny vecka, så ha en bra sådan!

“Kom igen katten! Det svänger ju!”