Sonen tolkat God morgon!Naturens konstverk är fantastiskt! Att en skitig lucka på en Navara kan bli så fin!
När tjälen går i backen får hönan gå neråt för sitt sandbad!

Ha en bra kommande vecka, avslutade jag med sist. Det blev
visst nästan två! Men ni vet vad man brukar säga; Tiden går fort när man har
roligt – annars också. Och jag är såå trött!

Vad har ni hittat på? Delade av Sven från kvigorna vilket gick jättebra. Han var dock inte lika övertygad.

Förra veckans aha-upplevelse blev nog måndagen; På lördag
middag ringde slaktbilen om att komma måndag vid tolv-ett. “Ringer
innan!”

Bra. Jag har endast ett alternativ på att göra av slaktkorna
om jag skulle ta hem dem – binda in. Dessa elaka kärringar skulle göra allt för
att ha ihjäl varandra om de stängs in och annars skulle de riva stället.

För att minimera skadorna beslutade vi att hämta hem korna
måndag förmiddag. Maken gick hem från jobbet vid frukosten för att hjälpa till
med grindarna. Och det gick hur smidigt som helst. Både delningen av kor och
kvigor och ihopsamlandet. Även lastningen. Kruxet blev väl att en av ungkorna
kom i vägen för några gamla kor och kröp under eltråden i sin flykt. Hem med
första lasset på nio och hiva av dem i uteboxen. Rejält turbulent blev det
direkt och jag parkerade därför ena traktorn utanför, för att det skulle hjälpa
upp fångstgrindarna lite. Precis släppt in drängen i hagen för nästa lass, när
slaktbilen ringde. “Är 15-20 minuter bort!”

Tack för den förvarningen! Ingen tid att spilla. Fösa med
ett gäng, peta bort kvigorna och de lite mindre korna och upp med de andra. Hem med
bilen, ingen lastbil på gården. Drängen kom och körde ner bakom lagården, slog
av traktorn och Där hördes en lastbil som saktade in och svängde i byn, 500 meter bort. Timing!
Djuren som stod på kärran lastades direkt på bilen och precis när det är klart
hör jag drängen säga NEJNEJNEJ! Traktorn var flyttad, och en stackars ko som
“kämpade för livet” där inne i uteboxen såg sin chans och seglade
över, tätt följd av två andra. Hejda resterande sex! En ko stack över vägen mot
kvigorna, en norröver och den tredje hann vi få stopp på och fösa ner mot
tjurarna (hoppades bara att de skulle hålla sig inne…) Jag efter en ko och
maken efter den andra. Ner med de tre i kogatan, sätta drängen som vakt och
lasta upp de sex, fösa in de tre sista och lasta upp dem. “Rekord
här”, sa chauffören. “Tjurarna brukar inte gå på så smidigt!” Och så stod vi
och pratade ytterligare tjugo minuter innan han styrde iväg.

Jag brukar säga att det ska kännas när slaktbilen kommer.
Känns det inget är det något fel. Då anser jag att man är på fel plats.

Det där med horn på korna splittrar bönderna i två läger.
Jag tillhör dem som tycker att kor med avbrända horn är fruktansvärt fula. Själv
har jag aldrig haft ont av just hornen. Sen det lades om till kött här har det
på sistone endast använts tjurar som är hornlösa. Smidigt nog är även denna gen
den dominanta, så hornen blir färre och färre för varje år. I våras beslutade
jag att göra mig av med alla hornade kor, har haft grupper med horn för sig och
icke hornat för sig (i stort sett). Och! ska jag säga. Vilken otrolig harmoni
det har varit i de hornlösa grupperna. Och så smidigt det varit att lasta dem
utan nåt storhorn som ställt sig i vägen och domderat.
Till exempel hade en hornad, eller blandad, grupp aldrig stått på detta vis kring en bale! Jag har fattat rätt beslut!
“Vad sjutton var det jag hittade bland soppåsarna?” frågade sonen. Jag frågar nog mer varför en rektalhandske hamnat där… “Spring inte runt med det här inne! Gå ut med det i hallen där det ska vara!” – hon tog mig på orden… Seg som tusan när klockan ringer. När det väl är dags att verkligen tvinga sig upp och inser att man har en meter katt längs ryggen… En fredag på studiebesök i ett nytt fårstall. Lite maffigt att bestämma sig för att satsa från 20 till 430 tackor!

Enligt gammal utsago ska man hålla sig väl med gårdstomten för att få hjälp… Typ om-i-fall-att-det-skulle-råka-rinna-rakt-igenom?!
Efter slaktbravaderna styrde vi norrut och gjorde ett nytt
försök att samla ihop de där sexton korna. Utan isgata. En och en släpptes de
av kärran och bands in. Jag och drängen åkte efter det sista lasset och de
ställde upp sig så fint, så fint. Synd bara att de vägrade gå på kärran. Kanske fick
de smak på att vandra i skogen som vid förra flytten. Men till sist klev de
upp. Jag tror mig kunna gissa var i backen drängen fick byta gruppväxel. Varför har ingen nämnt hur väldigt stora korna är när de kommer in?!?! Exakt fyra år sedan mjölkkorna gick på slakt (idag, den sjunde!) och sedan dess har fnuttiga årskvigor stått på minst en sida! Och som synes på bilden kom vi tillbaka med lass nummer två och hittar 03:an på promenad. Och alla dörrar står öppna då maken som var sist ut inte stängt efter sig… Tillbaka med damen i buren och dra åt halsbandet ett hack till!Dags att dra på med alla fodermedel: Hö till tjurarna. Halm till korna. Grovfoderersättare till samtliga. Lite extra koncentrat till tjurarna så det tar slut någon gång och så mineraler till hela ligan. Och så lite olika prövningar för att se vilken strategi som funkar bäst. (Min arbetsterapeut lär jubla vid återbesöket – jag har ju helt andra arbetsuppgifter nästa gång jag ska dit! Men handleden har blivit i stort sett helt bra, och ländryggen likaså, sen jag började vara försökskanin på akupressur!)

Det där med att “gräset är grönare på andra sidan”
kan nog inte vara mer rätt än nu! Tjurarna får hö och korna får halm. Halm som
de äter av hjärtats lust, så jag är evigt tacksam att jag inte lagt pengar på
att ammoniakbehandla den, som så många andra har gjort. Blir de bara
tillräckligt hungriga så…! Och det ska alla veta att jag har feta kor. “Det
finns inga magra köttkor i Sverige” sa en föreläsande veterinär en gång, och det ska
gudarna veta! Inte hos mig i alla fall.

Mer då? Vi hostar och snorar ikapp ungefär varannan dag. Lagom
tills man tror att man ska slås ut totalt vaknar man pigg och vise versa.

Lillskrutt fick sin första klippning en kväll, luggen drog
iväg långt för henne, och båda flickorna firade med ett dopp i badbaljan, den
som skurats ur efter att ha stått ute i ett halvår… Ibland, nån stund mellan varven, byts det lite gardiner också. Är fortfarande helt nerkärad i dessa underbara domherrar! Sent ute i snöblask och sen på klockan. Fick dock inse rätt snabbt att jag inte skulle köra ut på allmänna vägen på en stund…! När man kommer till lagården nästan 2,5 timme tidigare än en vanlig onsdag, är det väldigt lugnt där. Inte lika lugnt när jag kom ungefär lika mycket för sent på eftermiddagen… Iväg till gamla skolan för APL-träff. Där jag går och mushar i lagården, sen som tusan. maken iväg och barnen ska iväg. Klockan på hjärnkontoret plingade till. Shit! Djurvakt hos Jirka ju! Iväg med de stora barnen, den lilla fick följa med till Bä, och sedan hämta barnen igen i stort sett. Konstaterade att den där utfodringstimmen i lagården går att göra på tjugofem minuter. Kanske inte optimalt, men det funkar. Vissa dagar är bara “underbara”.

Fötterna på kudden, bok under filten och gosen inom räckhåll, då sover man ganska bra om man får det för hostan. Lite chock att behöva stanna för bommarna!

Sista stänget för året är satt och mycket är rivet.
Idag gav
jag mig på evighetsarbetet med att klippa kor. Denna ull alltså… Och innan
jag fick spännskruven på klippmaskinen i lagom läge. Det gick bra. Sjukt med
päls. Även lite förvånad över lugnet på korna faktiskt. Ett par steppade väl lite, men
man ska också komma ihåg att detta är kor där de flesta varit inne för flera år
sedan sist och kanske heller aldrig sett och hört den vinande klipparen. Plus att de inte
är vana vid att jag ska klättra runt på dem. Nio avklarade och fler finns
kvar…

Det är ju oroliga djur som står och äter när saxen går.

I veckan som gick släcktes telenätet ner även här. Kluven känsla. – Även om vi inte använt hemtelefonen på flera månader, har den ändå funnits. Går strömmen här innebär det döden för det mobila då även masterna påverkas…
Ja, just det. Några dagar efter min korta karriär som cowgirl fick jag ett sms med frågan om hur jag kunnat leda en häst som vägrar bli ledd. (Blev jag lugnare då?!) Mitt svar: Skit du i det! – Fast egentligen tyckte nog hästen mest synd om det där asplövet som stod jämte. Eller så visste inte jag hur hästen fungerade…

Klockan har visst blivit mycket igen, men som ni ser så lever de flesta av oss i alla fall. Trevlig helg!