En ung bondes vardag

Den svenska jordbrukspolitiken. När blev den sån här? När
blev man som bonde lika beroende av bidrag som en arbetslös?

Om jag bara får slira lite på mina helt egna tankar precis
som de ploppar upp, så startade det i samband med EU-inträdet (även om jag inte
minns det). När allt skulle bli ”lättare”. Gemensam ekonomi, friare
handel, bättre samarbeten.

Om jag förstått det hela rätt var det i denna veva Sverige
sänkte garden för sin självförsörjning. Den skulle ”inte behövas
längre”. (Rätta mig om jag har fel)

Att vara bonde i Sverige är väldigt dyrt. Jag är en
förespråkare av bete och utevistelse, men sanningen att säga så växer djuren
sämre då. De mår garanterat sämre, men håller uppe sin dagliga tillväxt på ett
helt annat vis med samma foderstat året om. När de kommer ut äter de lite vad
de vill. Strosar runt lite och förbränner en del av det de äter. För att hålla
fina marker med fin flora ska det betas ner ordentligt, även om det innebär att
djuren får gå på ”smaldiet” några dagar vilket direkt leder till dämpad
växt.

De länder som har slopat, eller aldrig har haft, något
beteskrav kan hålla den högre tillväxten till ett liknande pris, men djuren
blir slaktfärdiga fortare vilket leder till en billigare uppfödningskostnad.
Likaså med mjölkproduktion – bete ger ”sämre” föda och mindre
mjölkmängd. Ska mängden hållas uppe behöver det kompenseras med annat foder i
högre grad. Vad jag vet är Sverige enda land med beteskrav för samtliga
nötkreatur förutom tjurar. För mjölkkorna är det minst hundra dagar om året. Hundra
dagar där kossan får ges en möjlighet att må bättre, men lägger energi på att
dels trava runt och dels leta mat istället för att ”stå still med fokus på
produktionen” och äta det toppfoder som serveras framför mulen.

I Sverige har vi ganska stora krav på utrymme för våra djur.
Åtminstone om man ser det i jämförelse med övriga västvärlden. Detta leder till
stora, dyra hallar med bra ljus, och bra luft.

Vi har krav på en minimal antibiotikaanvändning, vilket i
väldigt många andra länder används nästan som ett dopingpreparat. Undrar hur vi
kan få så mycket resistenta bakterier…!? —

Vår svenska, fantastiska djurvälfärd kostar oss bönder
enorma pengar varje år. Lägg där till att Sverige ska rädda hela världens
klimat och beskattar i synnerhet landsbygden för allt de kan komma på. Vi har
världens högsta dieselskatt i Sverige, och hur många bönder är vi? I många fall
kan det kännas som en bestraffning att hålla på i branschen, medan många andra
länder subventionerar skatterna för livsmedelsproduktion för rikets säkerhet.

Jag har nosat på det tidigare, och det är min totala
uppfattning att Sverige som land har varit alldeles för säkert alldeles för
länge. Danmark är måna om sitt livsmedel (förvisso med avklippta svansar och en
(det mesta är högre än Sverige) högre antibiotikaanvändning i förebyggande
(dopande) syfte. Finland satsar stort på växthus för att kunna öka sin
självförsörjningsgrad på ”sydeuropeisk” frukt och grönt.

Dessa våra grannländer har världskrigen i färskt minne och
väljer att ta det säkra före det osäkra. De minns hur det var att ockuperas. De
minns ransoneringen. De minns vidden av att ha det de behöver inom rikets
gränser.

Dyrare mat? Det kan vara en lösning på svenska bönders
problem. Men den inhemska maten är redan ganska dyr. Eller så är den utrikiska,
ofta långtransporterade maten grymt billig. Och billigt är gott, säger en del. Oavsett
produktionsform, eller transporternas klimatpåverkan.

Gemene man är överlag medvetna om skillnaden på svenskt och
utländskt. Sedan en tid tillbaka är det trendigt att äta efter säsong, köpa
svenskt kött och svenska mejeriprodukter. Hatten av för alla som bryr sig! Ju
mer svenskt som går åt desto högre efterfrågan, desto bättre för bonden.
Kanske. Det mest troliga är att mellanleden käkar upp förtjänsten, eller så ska
skatten beskattas lite extra.

Sen har vi ju den där delen som heter nånting, som jag nu
kallar för storkök. Kommuner. Ju billigare måltid ju bättre. För att inte tala
om restauranger. Billiga råvaror, högt pris ger högre vinst.

En del kommuner ska ta täten och vara gröna. En kommun som
väckte mycket debatt för några år sedan var den som skulle servera etthundra
procent ekologiskt kött. Åkte de och köpte från den stora gården i kommunen?
Nix, Italien var billigare! Men ekologiskt var det!

Vad som ska/kan göras då?

Ja, vad vet jag. Vi bönder skylls ju för att vara ett
gnälligt släkte, men en bra början kunde ju vara att underlätta för de som vill
bidra till den svenska livsmedelsförsörjningen. Som det är nu är det regler på
reglerna och paragrafer och klausuler på de reglerna. Och skulle du fråga någon
vad som gäller vet inte ens experterna det, för det är alldeles för krångligt
för att orka reda ut.

För egen del tror jag att det skulle behöva premieras för de
som vill ha lite mindre och ”gå tillbaka till” de mindre blandjordbruken
som fanns för femtio, sextio år sedan. Det måste bli lättare att komma igång
och få en lönsamhet. Alla som startar företag sliter röven av sig, rent ut
sagt, men väldigt få är bidragsberoende. Och de andra branscher som sliter
röven av sig med MÅL att klara sig på bidrag?!??? I min lilla värld skulle man
kunna leva på jordbruket och eventuellt få nån form av bidrag som bonus för väl
utfört arbete.

Vi som bönder behöver ges en chans att kunna trappa ner för
att hinna och orka förädla den råvara vi producerar. Och vill vi inte göra det
själva måste det löna sig att skicka iväg råvaran. För att gå tillbaka till
mjölken, så kostar en liter i affären?! Jag har inte köpt mjölk på åratal!
Elva, tolv kronor?! I bästa fall får bonden tre! Men den kostar nästan fyra
kronor att producera. Man behöver liksom inte vara nåt mattesnille för att
fatta varför mjölkgårdar klappar ihop eller lägger ner. De har halverats de
senaste åren!

Jag lever själv med kossor dagligen. Har i runda slängar
själv hundrafemtio djur på bete. Men likväl kan jag bli rörd till tårar av att
se en ren mjölkbesättning släppa ut sina kor på bete. Det börjar vara en unik
syn på vår landsbygd.

Det blir stora rubriker när ”Arla höjer priserna”
– med fem öre. Men att de sänkte med tjugofyra förra veckan berättar ingen!
(Arla som för övrigt blivit alldeles för stora för att kunna ha en empatisk
produktion) Mjölkbönder idag får sämre för mjölken än i mitten av åttiotalet.
Då fick de också 3,30. Vad kostade spannmålen då? Vad kostade dieseln då? Det
var då sannerligen inte sexton kronor litern, vill jag lova.

Med risk för att misstolkas, så tror jag att vi måste backa
bandet. Vi måste stärka vår inhemska livsmedelskedja. Vi behöver tillbaka till
”en gård med fem kor, tre grisar och en häst”. Tre fyra stycken i
varje by.

Dessa industrianläggningar vi har idag (jag har själv
hundrafemtio djur, ska jag tillägga) är inte bra för någon eller något. En
ensam människa ska inte bruka hundratals hektar när man rent krasst skulle
kunna leva på femton.

Det som jag tror är anledningen till att det blivit så här,
är dels en blåögd tro på att vi ska kunna konkurrera med utlandet ju större vi
blir. Dels de ökade priserna på precis allting runtomkring. Och dels för att vi
dårar som är kvar känner ett ansvar för att ”rädda” grannskapet när
de andra lägger av.

För egen del kör jag ut ungefär femtio djur varje år på bete
hos andra. Femtio djur som håller landskapet öppet i byar långt borta hos
människor som är tacksamma för att slippa sly och skog direkt på huset.
Människor som varje år lånar mina djur för att det ”inte finns någon
annan”. Jag brukar till vardags strax över tjugo gårdar, om man tänker
gårdarna som det såg ut på sjuttiotalet, för ”vem skulle annars göra
det?!”

Och vips, så är ekorrhjulet igång. För att kunna beta ”åt
alla” behöver jag många djur som kan hålla betestrycket som krävs för vår
vackra natur och rika fauna. För att behålla vår fantastiska natur och vackra
landsbygd. Den som turister vallfärdar hit för att få uppleva. – Men ska jag ha
så många djur måste jag ha vinterfoder. Och då krävs det lite storlek på
åkrarna. Och då krävs det lite större och lite dyrare maskiner om jag ska bli
klar någon gång, för tid är pengar. Och större maskiner kräver lite mer bränsle
och för att ha råd behöver jag lite fler kor som kan ge kalvar att sälja som
kräver mer foder som kräver… Och så vidare och så vidare.

Det kan jämföras med vårt ljuvliga samhälle generellt där
alla ska ha topptrimmade jobb, kropp, löner, hem, senaste bilen, fina
semesterresor, you name it! Men känn ingen press!

Jag kommer inte hålla på med det jag gör nu. Jag tänker inte
växa med djurantal. Jag ska på sikt ha färre, men bättre djur. En önskan om ett
eller flera ben till att stå på. Det ligger på framtiden. I höstas skulle jag
minska på djurantalet. Det sket sig med torkan. Omöjligt att bli av med djuren
nu. Så bara att hålla ut.

Oavsett hur tankarna går med köttätande och allt vad det nu är, ska man vara medveten om att svenskt klimat lämpar sig dåligt för odling av människoföda. Och det många missar är att för att kunna odla något behöver vi gödsel. Vad är mer naturligt än naturgödsel, det vill säga skit från hönor, grisar, kor och hästar?

Hela Sverige är i gungning. Gröna vågar är på gång.
Direktförsäljning är på tapeten och medvetenheten ökar. Det lilla enorma problemet
är bara att det går för sakta. Valsarna är i rörelse, och förhoppningsvis
kommer centrifugen snart igång med en hållbar förändring.

Om detta är något svar eller inte på frågan jag fick
tidigare, vet jag inte. Säkert rörigt som tusan men det är tankarna precis som
de ploppat upp. Inget tillrättalagt eller välformulerat. Totalt mina tankar,
funderingar och åsikter medan mitt vasslebröd står i ugnen. Snart dags att gå
ut till skitungarna i lagården för nattamat. Detta med vetskap om att jag
tillhör en stolt yrkesgrupp i ett föregångsland vad gäller djurvälfärd,
miljötänk och antibiotika. För att inte tala om vår fina landsbygd. Den sköter
inte sig själv. Tumma inte på detta, är mitt budskap.

Tack för alla positiva kommentarer!Tänk att vi körde djur i denna! Brant. Hög. Vinglig. Sista sju-åtta åren har den agerat ligghall, lite nergrävd, men flyttades i helgen till de stora hallarna. En skamfläck mindre i sjöutsikten.Var bortbjudna i lördags. Det var vi för två år sedan också. Hunden har krympt! ”Hål” kom lillflickan och sa. Hon hade rätt. Ett rejält hål i de fodrade stövlarna o storlek 22. Men kanske är okej när alla våra tre barn haft dem som lagårdsstövlar sedan sonen fick dem i en kasse med ärvekläder.

——————————————————-

Så dök den då plötsligt upp. Slaktbilen. Makalöst tjuriga
tjurar att lasta, så tur vi kunde runda av med ett gäng lättlastade kor.

Han ringde och anmälde ankomst kl 10. 10:01 stannade han
utanför lagården. Det tycker jag är bra gjort.

Kossorna som åkte var de sista hornade jag skulle blivit av
med i oktober. Åja, den där felsorterade kvigan rök med av bara farten. Det var rätt djur
som åkte. Beslutet om hornlöst är taget och ett mål att jobba mot. När vi
dessutom fick använda varenda kvadratmeter av hagen för att samla ihop dem och
få upp på min djurkärra kändes beslutet än mer rätt. Lite vemod dock mot min
mjölkis inifrån. Min 1113-ättling.

(1113 var en mjölkko i egen klass. Kalvade en liten pigg skit, brunstade efter fyra månader, där brunsten utmärkte sig med två försiktiga bröl när man kom. Blev dräktig. Mjölkade totalt nio månader och tvärsinade sig från en dag till en annan. En pondus som gjorde att ingen rörde henne, hon rörde heller aldrig någon. Och när hon kom in i lagården, var det tomt i hagen. Hon väntade alltid ut alla andra. Även denna kossa jag handmjölkade inför 300 scouter när de hade läger med gårdstema. Helt fel tid på dagen, utomhus i grimma, bunden i en kärra. Sexton år hann hon bli. Fick en så oerhört massiv juverinflammation vid trettonde kalvningen att vi beslutade att låta henne flytta till de evigt gröna ängarna och nu var det då hennes sista kalv som åkte iväg.)

Men för det första har hon gått från att vara världens fegis
och mjukaste ko till att vara väl medveten om sitt övertag i och med hornen
(hon var den enda med dispens!) och nyttjade dessa vid varje tillfälle. Och för
det andra har hon inte blivit dräktig i tid, vilket skulle innebära en ensam
uddakalv i oktober. Så nej. Det finns inte utrymme för alla önskemål efter
2018. En tagg i hjärtat några dagar nu, sen har jag kommit över det. (Problemet
framöver kan bli att gallra bland korna. Många är väldigt tillgivna. Men det
tar vi då! Har redan hittat en ”älg” bland kvigorna som ska väck.)

Kan nån gissa vad som hände sen?! – Jo, vi möblerade om i
lagården! Flyttade runt lite kor. Roterade i tjurboxarna och samlade ihop
herefordligan, så jag slipper in i alla boxar när de ska vägas. Tog in tjurarna
från uteboxen så den kan ställas i ordning till kalvarna – de börjar få det
trångt.

Det ska bara erkännas att det är lite slitigt med kalvningar
inne. Det måste passas på ett annat sätt när korna sitter fast. Det ska flyttas
och grejas och flyttas igen. Kalvar ska ut och in och hitta rätt mamma (och
helst ska en ko inte ha tre kalvar vid juvret där ingen är hennes!) Men jag ska
samtidigt erkänna att det är himla roligt! Det är kalvar precis över allt. De
är så grymt nyfikna, lugna på sitt egna vis och såna totala glädjespridare. Korna
har lyfts till en helt ny nivå och jag blir så oerhört nöjd/stolt när de
accepterar att jag är lika mycket överallt omkring dem som kalvarna. Någonstans
har jag lyckats, även om jag givetvis har rötägg också i förklädnad. Nån ko undrade givetvis varför jag klättrade över huvudet på dem när jag bytte ut de gamla mjölkko-nummerna mot kalvarnas, så när det var tomt tog jag tillfället i akt.”Här har vi inte haft tillgång innan!” Varken hon eller han i mitten ger sig… Kvällstvagning

Sexton kalvar på tolv dagar, varav fyra kalvar igår. Tre av
dem ”planerade”, är lite stolt över det faktiskt! Att jag hann
se/misstänka i tid. De är luriga som tusan annars och visar inget från den ena
halvtimmen till den andra när där ligger en kalv. Men så är jag lite impotent
också! Eller var det inkontinent?

Svart mamma med 50/50 mjölk/hereford. Pappa samma blandning men brun.Fast mormor var ju ganska vit. För att inte tala om mormorsmor 1113. Så jag har fortfarande ättligar i rakt nerstigande led! Mer än jag visste!

Tre små kossingar ute och en inne. Jag som trodde att jag
hade en frist på utekvigorna tills mitten av mars, men de verkar ha varit
effektiva…!

Så himla vacker liten kviga. Totalt nerkärad i den. Nästan lite pinsamt mycket faktiskt!
Tyckte inte eftermiddagskalven fick komma till, så tänkte ta
det säkra före det osäkra och hälla i den lite råmjölk. Plockade upp min
”vaniljglass” som jag varit på väg att bjuda på flera gånger tills
jag insett att den luktat konstigt. Vattenbad i vasken och när jag skulle hälla
över första tinade skvätten insåg jag att det inte var råmjölk, utan vassle! (Måste
bli bättre på att märka mina burkar – men när man (jag) lägger in det är den
ständiga tanken ”det ser man ju!”) Inte mycket att hälla i en kalv
med andra ord – får bli brödbak. Plan B:

Natta barn och gå ut med en liten spann och ödmjukt fråga
morgonkalvade kossan om jag fick provmjölka henne lite. Efter lite övertalning
fick jag i alla fall ut till en flaska, värmde på den och gick bort till min
eftermiddagskalv. Noll intresse = mätt. Tack för den! Märkte i alla fall kvigan
och ledde/släpade bort henne till ligghallen från den vindpinade kullen. Mamma Ko följde fint efter, nosade på sin kalv i hallen och sprang sedan skrikande
efter mig när jag gick. Tillbaka med kossan en gång till, och en gång till. Och
såg att en annan kviga hade två extra fötter.

Tillbaka till lagården för nattamat för kalvarna. Fånga in
alla igen (börjar vara många med elva. Hoppas de lär sig rutinerna innan de är
fyrtio!) Repa en stor kviga och flytta henne genom lagården till kalvningsbox
och sedan tog jag beslutet att värma på flaskan med råmjölk och hälla i den alldeles
nyfödda kalven. Sonens andra kviga för säsongen. Snäll kossa i alla fall. Körde
lite teamwork. Jag hällde i kalven, hon drack upp mitt värmevatten. Märkte
lilltjejen och släpa in henne i den torra hallen.

Nu är man redo alltså, när märktången följer med in i fickan – igen. Och ni som varit med ett tag kanske minns mina kroniska episoder med termobyxor vs hängsle?! Har jag tittat det ena så inte det andra?! I år har jag hittat BÅDE byxor och hängsle ganska samtidigt!

Tur man har snälla djur alltså. (Å andra sidan räcker det ju
med ett felsteg för att det kan bli den första, enda och sista smällen!) I
synnerhet som maken hade tvärdäckat på soffan efter en lång söndag. Han tittade
upp när jag satte mig jämte med mitt fika där efter elva när jag kom in, sen vet nog varken
han eller jag nåt mer…

Jo förresten. – Jag vet att klockan ringde alldeles för
tidigt mot vad min kropp ville vakna…

Verkar bli en blöt vecka. Botten upp! Förlåt, BÅTEN upp.