Det där med att vara “kobent” får en helt ny innebörd när man studerar 172!

För att göra en lång historia kort (det kan jag inte, så ni
behöver inte vara oroliga!) så har jag haft ett par rent av pissiga veckor. Inget har
varit kul. Inget har “varit värt nåt”. Och ingen ljusning i sikte.
Allting bara hopar sig, inget löser sig. Ingenting får någonsin bli klart utan att
något annat kommer emellan. Vet inte vilken ände att börja i och ingen
motivation alls. Pest och pina och allra mest oerhört mycket blääää!

En fysisk åkomma, eller smärta, är ju så mycket lättare att
förstå och förklara, så lite diskret sådär har jag provat på viss form av
självskadebeteende;

Igår skulle jag vara duktig och torka av kaklet i köket som
inte är gjort sen det stektes fläsk för några dagar sedan (jepp, på den nivån
ligger motivationen!) Hängde där så fint över bänken och felbedömde de
cirklande rörelserna så jag provade spetsarna på flertalet knivar som hänger
där på en magnetlist. Och jag kan lova att så vassa som eggen var mot min tumme
och hand, har de aldrig varit tidigare! Har gårdstomten varit i farten månne?!

Det la ribban för dagen, för det mesta som kunde gick fel. Öppnade
jag ett skåp så visst rasade nåt ur. En tallrik fick prova golvet när jag tömde
diskmaskinen – både tallrik och golv höll! – och det är ett smärre under att
jag fick ihop både middag OCH tårta till maken utan inblandning av plåster eller brandvarnare.

Igår rasade prylar, och idag jag, då jag “skulle bara”
och klev i mina oknutna kängor – snörena i stoppade. Lyckades på något vis
krångla i ena skons snöre i den andras hakar. Att jag är så grym på steppdans
visste jag inte!

Ni fattar själva att det slutade med en raklång hög på
uppfartsgruset. Så nu sitter jag här med effekten av nåt diskret självskadebeteende,
sönderristad tumme, öm fotled, händer prickiga som dalmatiner, öm nacke och ett
blått och blodigt knä. Tror någon det känns bättre?! Inte ett skit faktiskt!

Men jag låg där och insåg att nu får det fan i mej räcka!
Med allt!

Så nu räcker det!

Jag ska bara…

Kom faktiskt in i någorlunda vettig tid, så åt i lugn och ro
och räknade med minst en timme för slipning och spackling i rummet uppe före avfärd
mot nästa stötvågsbehandling. Precis kommit igång fick jag ett sms från Jirka,
som blivit lovad en traktor och kärra på eftermiddagen (i min värld efter
avslutat jobb) och han ville komma klockan ett.

Jahapp. Tippkärran står fortfarande uppallad sedan förra
våren då den fick nya däck – har inte behövt den! – så det var att dra på
kläderna igen och skruva fast hjulbultarna ordentligt.

“Liten och klen får gå till Frälsningsarmén på kyllingaben!” Eller så får man leva lite over kill och nyttja det lååånga röret!

Efter lite diskussion och logistikplanering slutade det med
att jag körde upp ekipaget till kyrkbyn. Första gången jag kör olovandes i
någon annans trädgård med traktor, men jag utförde bara order! Fick skjuts hem,
bytte om och körde ner för behandling.

Vem behöver lekplatser när man har en livsfarlig lagård att vistas i?!Smart tjur! Han löste trängseln genom att dia bakifrån! “Vi städar i kalvningsboxarna, så jag hämtar lite spån att strö med!”

Lillhönan skulle inte vara sämre än brorsan som fick prova
mjölkning, så idag var det hon som smet ut till drängen och provade att
“spruta mjölk”, som hon uttryckte det. Underbara ungar, tänk vad
många ni gläder!

…och jag har en känsla av att mjölkande femåringar är ganska lätträknade i dagens samhälle! Klart man blir stolt! Och vilket liv man erbjuder sina små. Tänk vad de tankar erfarenheter och bred kunskap!Vidare igår så kom en hundrastande granne förbi och poängterade en ny
kalv i hagen. Där ska inte finnas fler! Men jodå, där låg en ny kalv. Från
kviga 57. Tittade jag fel häromdagen på kärringen som rymde från hallen? Hette
hon inte 56?! Tvillingar?! Fyra kvigor är i stort sett identiska med fläckar på näsan. Och
jag fattar absolut INGENTING! Trodde vi släppte över sex djur i fredags. Hur kan jag då ha tretton i hagen och den fjortonde intagen i lagården med förlossningsdepression? Och hur kan jag ha totalt sjutton att kalva ute, med fjorton kalvningar och fyra dräktiga kor kvar? Och hur kan jag annars ha nio slaktdjur, med tre kalvande kor i samma grupp, när gruppen består av tretton?!
Kom fram till att det måste vara den där
trettiofemte kossan i flocken som fortsätter gäcka mig…

Ena halvan av mig tänker “Shit happens – det är väl
inte hela världen” och den andra halvan ska riva ut hela skåpet i jakten
på stall- och betesjournalen och säkerställa antal kor och förväntade kalvningar. Ska bli spännande
att se vem som vinner…! Så alla ni som hävdar att jag har sån koll – begrav det i glömska!

Fikadags och en vision om någorlunda vettig nattning. På
jäkelskap lär det väl kalva i lagården också. Man ser saker på olika vis. Maken kämpade med att fota bina i krokusen. Han visade mig denna bild som han var så nöjd över. Han såg biet, jag fastnade för skuggan!

God natt.