Ja just det… Klockan hade ju ringt. Ser det ut som om Selma bryr sig?

Fick inte ihop logistiken som tänkt med ett trasigt
traktordäck, så nöp däcket i balklon och lastade in det i Navaran. Typ
måttanpassat. Tog med mig dräng och traktordäck till stan. Drängen tog press
och traktor med sig hem och jag fick tala väl med verkstadsmekanikern för en ny
slang i däcket.

Tyckte drängens skor såg stora ut. Jag lär inte ta dem av misstag, konstaterade jag…

Hemma med det var det dags att lossa vårt gamla slitna
reservhjul – som gör att traktorn funkar på gårdsnivå – och lägga på det rätta.
Lagom sliten var det dags att sätta tillbaka det rätta hjulet på bilen också. Även
om jag svär över de stora pickup-däcken när de ska flyttas var det i detta nu
oerhört lättarbetat! Men visst saknar man tiden när man körde med trettontumsdäck… Don efter fordon. Det långa röret utom bild är dock mitt hemliga vapen.

Lite stängsel mellan varven. Överraskades av en skur en
eftermiddag då jag tänkte göra klart ändå – i värsta fall blev jag ju blöt. Det
var innan skuren blev ett skyfall som blev en grym hagelskur. Släppte det jag
hade och åkte hem för att kränga av mig de plaskblöta underkläderna och tina
upp.

Djungeln har blivit skog, så snart kanske man får skit för att man skövlar för köttproduktion…?!
Igår sken solen. Nästan hela dagen. Och då det är långt till
nästa soliga dag enligt prognosen, tog vi beslutet att riva ner de sista två
hektaren korn som skulle ensileras. Man vill inte ha gul spannmål när man ska
ensilera – och inte grön om man ska tröska – och det har tappat i grön färg de
senaste dagarna.

Helst vill jag att det ska torka till en dag innan jag
pressar, men tiden fanns ju inte. Så strängade upp det, åt lunch lite lagom
sent och rullade sedan ut med pressen. Startade kraftöverföringen och pressen
stod still. Varför? Försökte med allt möjligt med inget gick. Okej, pressen är
frikopplad, men hur i helsike kopplar jag in växellådan igen då? Kanske jag
fick en snabb visning när jag köpte den för två och ett halvt år sedan?! Och?! Ringde
kontakten på verkstaden. Inget svar. Ringde till lagerkillen som fick springa
ut med telefonen till mekanikern som fick förklara för mig. (Kontakten ringde sedan upp, men lovade honom att inte skjuta budbäraren, hade redan skjutit den skyldige) Ta-daa. Pressen
gick med alla kedjor och drivhjul. Så igång. Skickade ut första balen och satt
sedan och väntade på larm. Kom inget men i backspegeln såg jag hur plastaren
gick för fullt!? Ah, mekanikern fixade även givaren till luckan som inte funkat
de senaste 1500 balarna. Med andra ord – näta, och släpp av eventuell bal från
plastaren, kör vidare.

Hela andraskörden förra året och hela förstskörden i år:
Näta, släpp av från plastaren, invänta larm (för dessförinnan kommer jag inte
in i datorn), redigera i datorn, stänga luckan, starta plastare och kör vidare.
Det var betydligt smidigare nu, även om det tog mig typ 45 balar att fatta, och
då var det liksom bara tre kvar… Det är en del nät på en bal, inser man när man får dra loss det från valsen.

En slutsumma på nittiofem balar grönfoder. Några hektar mer förra
året gav ungefär femton. Det är en obeskrivbar känsla att veta att fodret är i
hamn!

Idag skulle det regna – och har så gjort. 24 välbehövliga
millimeter. Förmiddagen tillbringade vi på torpvandring – av en annan sort,
nämligen husvisning. Ren nyfikenhet, så de som önskar oss från gården får nog
bli besvikna ett tag till. Vidare en tidig middag hos di gamle, och sedan
helgade vi detta sjusovareväder och kröp ner allihop, förutom de två stora
barnen som spelade spel. När vi tittat upp från filtar och grejer blev det fika
och sedan åkte familjen ”förbi” vänner med honungsleverans när vi var
på hållet.

Här vare skruvat! Borta bra men hemma bäst. Hjärtat har alltid funnits i Småland. Inte mitt fel att jag är född i fel län! Så länge jag kan minnas innebar ledighet från skolan att jag skulle få åka Hem. När jag kunde åka själv i tioårsåldern gick bussen 7:30 från Malmö, på lördagen på lovet, och gick retur 14:50 dagen före skolan började. Sommarlovet började som två veckor, året efter fyra och efter det minst åtta. Hemma. En trygghet. En fristad. En kärlekshistoria. En livslång kärlek. Synd att jag inte kände så där jag bodde mestadels av tiden, men stället ovan har jag aldrig velat lämna. Ingen annanstans har jag någonsin spillt så mycket tårar, ändå är avsked bland det värsta jag vet.

Hemma sent, sen kvällsmat och sen nattning av barn. Väldigt
snart nattning av oss lite större barn också (maken har redan trillat ikull). Först ska jag sätta en nattdeg, ta knäckebrödet ur ugnen och ta en mugg te i soffan – vore ju jobbigt att behöva pinka luft om jag vaknar i natt!

Hoppas ni har en bra helg! Japp, Selma är tillbaka. Dagens cirkel är sluten!

God natt