Jag känner mig helt förvirrad (ja, det går tydligen att få det till mer än vanligt!) med detta nya bloggupplägg. Glömmer ju hälften (det kanske märks på textmängden…?!)

Jag brukar hävda att jag inte bjuder hit folk. De som anser det värt att komma kommer ändå. Och roligt nog hände just detta i söndags eftermiddag. Med totalt kaos på andravåning, frysboxen precis tömd och i stånd att frostas ur och flyttas in på det nya golvet ramlade en gammal bekantskap in.

Det är lite intressant detta. Hängde ihop oerhört mycket för åtta år sedan. Jämngamla bebisar som blivit halvstora barn nu. Av olika anledningar gled vi ifrån varandra, men nu efter att sönerna råkat/lyckats hamna först i samma simskolegrupp och sedemera i samma fotbollslag, har vi båda insett att vi saknat det som fanns. Aldrig att det blivit någon konstig stämning eller brist på samtalsämnen där vi stått vid sidan av planen.

Och precis som de flesta andra som varit i vårt ”gamla” hus, var reaktionen densamma när hon klev in i hallen: ”O jösses vilket kök!!!!” Sen var det full husesyn, då det ändrat sig rätt rejält här hemma på de sju år som gått utan kontakt. Ser fram emot fortsättningen och återupptagandet av både hus och vänskap. (Snart kommer bilder – jag lovar!)

Maken skulle vara snäll och hämta en vattenvagn hos korna i campingbyn på kvällningen en dag. Undrar på att det blivit tyst hemma – det är kotomt på gården. I gengäld är det nog väldigt längesen, om ens någonsin, det varit 44 kreatur i den andra byn! Tutlisor är de allihopa i alla fall. Gammalt överväxt bete är ingen hit, tycker det. Och jag anser att de får äta eller leva på hullet!

Hur som helst lyckades två kossor se sin chans till grön, saftig återväxt på åkern utanför, så livlinan Ring En Vän nyttjades. Fast det kom två. En grindvakt och en utrustad med en foderspann, och korna på släptåg in. Med andra ord kunde jag fortsätta natta barn i lugn och ro. Kanske ska börja placera ut en spann i varje by jag har djur. Denna hink var på tapeten i lördags, där resonemanget gick till ”ha den kvar, kan vara bra att ha om i fall att…”. Den följde med tom hem och jag levererade en ny med innehåll i måndags. Nu vet vi ju att det funkar!

Imorse ringde luren tjugo i sju – en kalv i en trädgård. Den goda modern gick upp, ryckte täcket av sonen och sa åt honom att masa sig upp och fixa frukost. Sen stack jag. Tänk vad glad jag var en halvtimme senare när jag kom hem och hittade sonen påklädd och halvvägs igenom frukosten! Rediga pajk!

Ett stängsel sattes upp, en grupp kvigor flyttades och sen jag fiskat upp tråden under en nedfallen gren i sjön fick jag bra mycket bättre skjuts i elen runt.

Ett lysande exempel på betesdjurens betydelse. För några veckor sedan, och idag. Om inte annat syns det väl att djuren inte betat vägkanten.

Kvittar väl med (fläckvis) fantastisk klöver när man kan käka rönnbär?!! Men svampskörden blev inte lika stor idag!

Det var dags för en spruta för sonen igen. På torsdag, men i går eftermiddag fick vi ändrad tid, så jag hämtade honom idag, direkt efter skolan. Slog mig att ungen börjat i tvåan, och det är första gången jag bevittnar ett utsläpp av ungarna efter skoldagen. Han kommer ju alltid hem med bussen bara!

En fika, och lite shopping i stan innan det var hem, in med maten i skåpen, middag i magen och iväg på föräldramöte i skolan.

Är minst lika slut idag, trots min halvtimme under täcket vid lunchtid. Snart bingen här. Maken pillar på uppe. Det är ju någon som hittat på att det ska vara en inbyggd bokhylla i gamla krypvinden mellan gamla och nya husdelen. Det tar av hans tid, men bra blir det!

God natt