Tänk så många timmar jag funderade på varför det hade kommit hem en orkidé. Hur kunde jag missat den dagen före? Och av vem? – Goddag yxskaft! Det var dagen efter min födelsedag. Dagen då vi blev ett par för elva år sedan. Jäkla karl till att aldrig glömma sånt. Och lika pinsamt för mig varenda gång!
Stängsel, djurflytt och rivning blev det i fredags. En kväll med jobb och slutfix, var tanken, men rätt vad det var kom ett sms med innebörd ”Vi kan inte komma imorgon. Kommer nu. Har fixat kvällsmat, ni har inte ätit än va?” Så det var bara att lyfta på hatten och ta emot. Både mat och välbehövlig paus.
Bagarhjälp på lördag morgon
Vilken lördag det blev sen! Folk kom i fint flöde och de flesta gick inte hem igen! Skämt å sido, men vilket gott betyg. Folk som stannar trivs, får man utgå ifrån.
Tur jag kokte så pass mycket risgrynsgröt som jag gjorde i fredags. ”Nån blir nog kvar” var min tanke. Men jag hade inte (alls) räknat med att ha tio pers extra till nattamaten. Inte heller att det sista paret skulle lämna tjugo över elva. Helkväll med andra ord.
Frysen full med diverse maträtter och bakverk, och för egen del kunde jag nog fö större delen av kommunen… När i helsike hann jag baka så mycket???! Aja, det har hänt förr. Behöver inte baka mer denna månaden som det ser ut nu, vilket inte vill säga lite.
Det finaste jag fått på länge! Inte bara i bildväg, utan att någon har ansett det värt att lägga X antal timmar på att måla en tavla till min dag, av mina djur. Personligare kan det inte bli. Tack ännu en gång. Texten nedan från moster med familj gjorde mig rörd till tårar också.
Så där totalt tragiskt hade ett par råkat (?) glömma kvar sina grejer, så de fick offra sig i söndags för mer fika, mer tårta, mer galna barn och dessutom släpa tillbaka lånade stolar, och vårt gamla köksbord. Detta sedan jag gjort lagård, plockat in en förrymd kviga, förmiddagsfikat hos Mor och B i nya stugan och maken varit på grävjobb.
I övrigt var det en dagen-efter.
”Jag stå här. Mamma fäll ihop balen!” Jag kanske mer slog upp den än fällde ihop, men det är väl inte så noga!
Mjölkiskalven fick flytta till storbox då han börjat vara lite väl företagsam i sina utbrytningsförsök, och direkt var sonen där och började ösa skit.
Underställ. Raggisar. Välkommen höst!
Måndagspraoen dök upp i vanlig ordning. Vi rev stänget på Ön, förfrös tårna och satte upp nytt stänge norröver medan solen värmde. Samtal kom om att djur långt borta behövde hämtas, så det blev till att skita ner den nya kärran, instruera drängen om körning av traktorn och hämta. Nyfiken i en strut, trillade Jirka förbi, när han ändå var ute och på väg hem. Blev ju bara en omväg på sisådär en och en halv mil… Men när han ändå var på plats fick han hjälpa till.
Så var den nerskiten…
Hela ligan knatade utan omsvep in i den nya kärran, tjuren lastades av hemma och korna kördes till tjurkalvsgruppen på andra gården. Och med förstärkning både med prao och Jirka, beslutade vi att även ge oss på den förvildade kviggruppen hos samme man. Inte så, men den ena kvigan står i lagården sen hon rymde kring nationaldagen och drog med sig grannens djur ut på äventyr, och en av de fyra kvarvarande har hela tiden stuckit på andra hållet när hon sett nån. Lite rassel med spannen så kom de alla fyra i galopp, in i den lilla fållan jag alltid vill få upp innan kärran anländer, och det var med knapp nöd jag hann genskjuta vildingen då hon vände och skulle sticka. Jag vann!
Flickor i vagnen och upp till norr med dem, till de tio andra slaktkvigorna.
Tagen på bar gärning med en av alla mina gubbar också! Satans paparazzi i buskarna! (”HAR DU DRÖNARE?” var första frågan i tisdags då vi återsågs. Fick titta dubbelt efter både det ena och andra, innan det blev en Tack-för-i-år-kram bakom lagården.) Bara att åka hem till den äkta maken och bikta sig.
Maken snodde ihop ett älgtorn på kvällen och Jirka kom förbi för att tugga i sig sitt fika han missade i lördags.
Roligt att komma hem och möta tomte och häst på gården<3
Sen var det tisdag. Nåt så vida pass… Hämtade sista gruppen i måndagens by och släppte här hemma. Typ det enda vettiga jag gjorde. Försökte förhala utgången å det grövsta med tvättning, middagsförberedelse och köksröjning. Är motigt att frysa. Motigt att vara helt slut. Motigt att städa lagård. Motigt att tvätta lagård.
Så plötsligt var familjen hemma, fikastunden gjord och dags för kvällspasset i lagården. DÅ flyttade jag två boxar tjurar, så har jag i alla fall förberett inför städningen… (Vem försöker jag lura?!)
Bästa torkstället. Och surdeg in da making
Måste ju bara älska att femåringen satt ”kodlås” på dörren. Men om nån behöver in, så har hon satt en lapp på själva koden också.
Och så diskuterade vi makens köpstopp på strumpor. Slutade med att vi inventerade och hittade sextio (!!!!!!) par strumpor med etiketten på. Så jodå, han har köpstopp på strumpor!
Dessutom kan han med gott samvete rensa alla lösehafsar han envisas med att ha.
Dessutom la jag en dag på att städa badrumsskåp. för att konstatera att JAG har köpstopp på barntandkräm. Vi har ju aldrig någon hemma. Och det händer att ungarna får av vår, under högljudda protester då den är staaaark.
Sen brukade jag försöka ha en hyfsad ordning i skåpet, men om någon minns det så hade vi en liten med dille på att riva ut precis allting därifrån. Och när man gör om processen för elfte gången samma dag, blir det att skita i allt vad ordning heter och sakerna trökas in. Även tandkräm… Köpstopp.
Så igår tog jag mig i kragen och åkte till det förhatliga Ullared. Enda dagen med ”chans”, sen ska maken iväg, det blir helg, det är älgjaktsvecka, och sen är det barnbidrag och löning igen.
Vilken klump i magen av att det var knökfullt på parkeringen. Och buss efter buss stod uppradat. Usch ja, de första avdelningarna var det till att sälla sig i ledet och masa efter folkmassan, för knappt man kom ur.
Mestadels kändes det som att det var 60+:are där, så förvånansvärt lugnt på barnavdelningen. Har i alla fall hittat det mesta jag sökte, bonus med vinterkängor till mig, så nu bör vi klara merparten av kommande år.
Alltid något att se fram emot. Och så har jag resan i ryggen. Alltid skönt.
Tycker utedekoren är väldigt söt i sammanhanget! Och inget ont utan något gott – hade aldrig ätit planka till lunch hemma.
Bussresor i alla ära, men för att shoppa? Hoppas de har bra märkning. Alla har ju typ likadana bagar!;) För egen del är jag glad att vagnen ”som alltid ligger i bilen” lastades av hemma.
Lite spontant, eller väldigt spontant, fick jag en sån där klassisk inbjudan ”kom förbi på en kopp kaffe”, tog den och en liten, liten omväg på hemväg; En okänd instagramföljare, månskensbonde och två flickor med samma årtal som mina egna. Man ska inte skicka iväg inbjudningar om man inte är beredd på svar!
Men vet ni?
Idag ska jag städa lagård! En stund i alla fall. Så fort jag avslutat min sena frukost, eller tidiga lunch.
Ha en fortsatt bra vecka!