Är denna text värre än vanligt, kan jag meddela att jag precis var på väg att stoppa tesilen i vällingburken… Den nivån är det på.

Vilken rent ut sagt pissig vecka det varit hittills! Har endast fått roa mig med att släcka bränder. Inget nyttigt gjort. Frustrationen är hög, gränsen till utmattning låg.

Fick ju en blodutgjutelse i långfingret i söndags, idag som först har det slutat ömma. Däremot spetsade jag ringfingern på dörrhandtaget i förrgår när jag skulle in. Ett sånt där med många krussiduller i som är sylvassa om man råkar missa yttersvängen. Samma finger tappade jag en full trådspole på igår i bilen, den gled ur näven och landande på nagelfästet. Batteriet under handen erbjöd inte mycket fjärding… Tjoho!

Idag tänkte jag riva stängsel och verkligen se till att jobba undan inför helgen. Försöker i möjligaste mån få helgerna som familjetid. Dessutom misstänker jag att han som är hemma med barnen på fredagar, inte räknar med att vara hemma. Därför blir det nog jag som får vara barnvakt denna fredag. Ännu större anledning att jobba undan idag.

Dock var plötsligt fibergubbar på plats för att trycka under landsvägen imorse. Och vem har nyfikna djur och eltråd där? Bara att lämpa av flickorna på dagis, hem och byta bil, stänga in djuren, koppla ifrån strömmen, riva stängsel så gubbarna kom åt där det inte är några djur längre… Sen hem för morgonrutinerna i lagården. Såg att drängens fru krossat lite spannmål, så tänkte skippa det där och då, utfodra och se till att själv få frukost.

Tur man har en vit i gruppen, som lyser upp den gråa morgonen!

Stod i valet och kvalet med kalvarna i uteboxen – det är ju lättare att ha dem inne när jag har plats till dem, och jag lär ju inte hinna tvätta något närmsta dagarna ändå. I synnerhet inte innan jag får igång utgödslingen ordentligt!

Så skickade in dem i en box inne i lagården istället. Så länge. Början av nästa vecka lär gå fullt till stängsel och djurflytt igen.

Hur som. Jag kom äntligen in, la ifrån mig luren på hallbyrån och tvättade händerna. Då ringde det. “Jag tror du har problem…”

Helvete. 41 kor på vift i riktning okänd… Kom på sen att jag tänkte fel; de 41 hade jag ju stängt ut från fibergrävarna, gruppen som var borta har ju bara trettio djur…

Älgadrev med älg först och hund sen genom hagen ger blandade resultat.

Först och främst försöka hitta vilken av de två grupperna som var borta. Inte ett endaste spår såg jag. Ner på Torpet och kika, inte ett djur. Ingen svarade vid rop, och det borde de gjort. Trettio alltså. Inte de andra åtta (som stod för ståndskall i tisdags. Hunden hade tydligen varit överlycklig – inte jägarna).

När jag undrade var jag skulle leta kom ett samtal: “Det sprang förbi en jäkla massa kor här! Är det dina??” – Tack, jag kommer.

Skymtade djuren vid infarten till campingen – riktning länsväg… OCH så fick jag impa lite på den som ringde, då jag stannade bilen, ropade tillbaka djuren och de vände.. Sprang in i hagen precis jämte trädgården. Jag ut och stängde. Hem För Frukost!

Men det var tur att frukosten blev så sen – eftersom jag överlevde kommande sju timmar på en halvliter vatten och en citronkola jag hittade i bilen. Nån var ju ordentlig och tömde bilen på kylväskor med mer eller mindre gammalt tillbehör tidigare på morgonen. Tänk vilken besvikelse när jag kom på att jag hade en muffins sen igår i matlådan! Och insåg att den stod i köket… Man ska inte städa bilen, tvätta kläderna eller byta traktor. Alla bra-att-ha-saker försvinner ju då.

Av denna anledning fick drängens fru komma med trossen, så drängen kunde ansluta med traktorn (och djurkärran) när jag dränkte bilen. Körde åkern ner, tänkte att jag INTE skulle köra i samma spår tillbaka. Åkern lutar lite, och vips gled bilen i sidled ner. För att citera Morfar “Lera är bedrövligt. Ett frivarv på hjulen så är de som ostar – precis släta.” (Där gick ytterligare en stund av dagen – passade på att blunda. Tills det ringde i luren igen.)

Nu saknar jag bara hornen på huven. Kanske ska surra fast skallen jag hittade på ett hygge för ett tag sedan…

Sista gänget. Vägen är för smal och åkern uppenbart för mjuk, så fick bli en fägata ner till betet. “Du vet att det är 400 meter över mossen?!” Nix, men jag vet att jag gick där tretton gånger innan dagen var över och stänget nerplockat igen. (Och ja, en kalv klev ut)

Men fullt allvarligt. Man kan ju inte annat än finna saker som lyfter även en sån här vecka. Som att hitta sex stora avelstjurar i en stillsam grupp. Eller få ett samtal som inleds typ “Behövde höra en positiv röst, då brukar du vara lämplig” (Bara JAG och POSITIV i samma mening är ju lika sällsynt som en trissvinst;P) Eller hon som erbjöd sig att ta barnen i eftermiddag när vi behövde lasta och köra tillbaka korna till sin hage. Eller drängens fru som faktiskt hämtade barnen – I TID! – och hade hand om dem. Drängen som i stort sett alltid ställer upp om man dinglar med traktornyckeln framför näsan. Jirka, som idag ställde upp och hjälpte till med återtransporten av kreatur. Korna som jag faktiskt “har en jävla pli på” (inte mitt ordval!)  – men som vänder och kommer när jag ropar. Min lilla byatomte som dels rivit en stor del stängsel som inte ska användas mer i år, och som kom med en skyffel idag då vi tvingas vara på landsvägen och lasta. Kommer inte in i dagens akuthage med det breda ekipaget, och trettio djur hinner skita ner en del på vägen. Eller instagrammaren som skickar meddelanden på olika pepp – senast en T-shirt med text “Luckiest farmer ever” som uppmuntran inför kulvertjobbet. För att inte tala om de som gör sig besväret med att snabbt slå larm när det strular. Ju tidigare ju bättre!

“Jag passade på att riva gränsen nu när jag kom hem tidigare. Har lagt stolparna vid elskåpet”

Hur kan man känna sig ensam ibland, med så oerhört många fina människor och händelser omkring sig.

Blev ett långt utlägg detta. Eller inlägg. Jag börjar se stjärnor så kudden hägrar!

Nån höna verkar fått problem med lackeringen.

God natt och må helgen bli lugn!!!!