”VAR ÄR MIN TUMSTOCK?? Det ska ligga en tumstock OCH ett måttband i min låda. ALLTID!!! Och nu är båda borta! VAR ÄR MIN TUMSTOCK??” – Jag vet Mamma, jag hämta!! – Ja, vad ska man säga?! Och vad skulle en möbelhandlare säga om nån kom in med en beställning på ett skåp med mått på 27 gånger 15 gånger 138 minitamponger?!…;P

”Klockan är sju och det blir nyheter…!” Det är inget jag uppskattar att höra på morgonen. Det innebär att jag legat under kudden minst en kvart för länge… Mötte sonen i trappan där hans första ord var ”Har du glömt att väcka mig idag?” – Nej, jag har glömt att väcka mig själv…

Godmorgon onsdag. Och dagen ”avslutades” med ”Hej Åsa, det gick kanske lite fort förbi, men jag är rätt säker på att du hade en ensam kalv ståendes på åkern…”

Ibland funderar jag på en sak; Hur låter jag i telefon? Jag är en sån som sparar ALLA tänkbara nummer. Det KAN ju vara bra-att-ha. Nångång. Men allra mest för att veta vem som ringer mig. De flesta okända nummer bemöts med hög grad av misstänksamhet. Garanterat nån säljare. De ger jag inte mycket för. Vill jag köpa nåt, kontaktar JAG.

Sen kanske telefonboken ser lite intressant ut, många namn är följda av ”i” eller ”på” och ett byanamn eller gårdsnamn (joodå Hans, precis så är det!) Man kan även hitta kontakter som ”Gris”, ”Foder” och ”Ruggugglan”.

Några av kontakterna används varje vecka. Några samtal inleds med ”Nej, ingen har dött, det är inte därför jag ringer…” (Då vi insåg att enda gången det ringdes oss emellan var vid dödsfall eller andra tragedier). Sen finns det ju de kontakter där samtalsämnena kan variera mellan hur man skarvar ett elstängsel med en BH, vilka kommande investeringar som ska göras, svensk byråkrati, eller frågeställningen om man ska ha dubbla tvättmaskiner – eller två hushållerskor (jag höll på det senare!)

Sen kan det ju då ringa andra, inlagda nummer, som bara och enkom ringer mig av en enda anledning – problem. (Och jag uppskattar det!! Det är inte så jag menar. Jag älskar folks engagemang och välvilja att berätta om det är djur ute eller intrasslade i nåt – jag kan ju inte vara överallt och snabba varningar brukar ge bäst resultat!) Men vad hörde denna stackaren när jag svarade igår? Uppgivenhet, irritation, normalitet? Det är ju (tyvärr) inte så att jag jublar när jag vet att det strular någonstans. SÅ, till er som är snälla och meddelar mig vid problem – ta inte min aversion personligt, för det är garanterat inte ert personliga samtal jag ogillar, utan budskapet. (Och vem skjuts oftast? – Budbäraren)

Den där nosbågen har jag haft mycket nytta av!

Kalven puttades in under stora protester. Samma kalv som varit ute flertalet gånger i sommar kring andra gården. Han ville inte och jag höll på hur länge som helst i min mörka, dimmiga ensamhet. Dock hade det tagit en kvart från det att jag lämnade av barnen i brukssamhället tills jag lämnade den andra gården med kalven på rätt sida stänget, men ändå.

I det senaste inlägget hyllade jag min vågbur/behandlingsbur. Dagen efter la jag ut en film på instagram om hur det verkligen såg ut här. Med flertalet kor som vägrade gå in, jag satte på halsband ändå och så gick vi… Jaja, men det lät bra!

Denna vecka har vi hittills hämtat hem kvigorna från skogen. Bokstavligen från skogen då två kvigor försvann från grindarna och återfanns snabbt -tack vare ett samtal.

Slaktdjuren hemma, (med bokad hämtning v 43…) där fem av tio gått kvar med sina kalvar, avskiljdes under högljudda protester. Tillräckligt för att två av dem skulle återfinnas i grannens trädgård femhundra meter bort vid åttatiden på kvällen. Satmaran som ledde tåget är inlåst i uteboxen. Uteboxen som tömdes några timmar tidigare då samtliga kvigkalvar vägts och fått svansen klippt före utsläpp i hage igen.

Idag kom flertalet kalvar och mötte mig när jag kom med spannen. Vilken fjantig lycka!

Idag ska de sista båsarna spolas rena, det ska förberedas inför morgondagen då 41 djur ska hem och lördagen då de sista åtta ska återvända till gården. Sen har jag åtskilliga kilometer stängsel att riva, men det blir en senare historia.

En tredje historia kan ju vara att köpa foderhäckar från Kellfri… Klart att de mår dåligt av att det står en tjur i den, men om bogstöden hållt hade han aldrig kommit i. Senaste veckan har tre stycken brutits av. Kul när man köper nytt.

En tidigare historia är att den minsta blivit nappfri. Ofrivilligt. Lägger man en halvtimme mitt på dagen med att gallskrika efter nappen får man två alternativ: Skärpa till sig så man kan få nappen till läggning, eller slänga nappen. Svaret? ”JA HA MIN NAPP NUUUUUUUUUUUUUUUUUU!!!!!!!!!!!!!!!!!!!” Så soptunnan fick dem.

När hon kommit till sans var det annat ljud i skällan: ”Mamma, vi kan köpa nya!” (ALDRIG), men sen kom funderingen. ”Ingen napp till Tomten… Ingen napp – inga paket?!…” Tomtebebisarna skulle få napparna, det har vi pratat om länge. Och får tomtebebisarna nappar, så får ju barnet nåt fint av Tomten?! – Lugnt, sopbilen kommer att lämna dem när han hämtar sopor hos Tomten, och den allsmäktiga Tomten vet att de kommer från dig, så du ska få nåt fint ändå som tack. (Visst får man ljuga lite för sina barn? – De lär ju ljuga i vissa åldrar de också!)

Detta har dock lett till att den lilla sover sämre än någonsin. Många uppvak och svårt att komma till ro.

Detta har i sin tur lett till orolig sömn hos en annan – för inte kan väl flertalet vrålande djur på gården bidra?! – med frossa och halsbrännan som står långt upp. Efter helgen lugnar det sig ur arbetssynpunkt.

Helgen ja. I helgen som var köpte vi vinterkängor till barnen. Skoja cykeldoja, men jag kände mig inte redo för storlekar på 27, 32 och 38. Visserligen går det fort tills de fyller 3, 6 och 9, men… men… Var är mina små barn?!

Fick igång snurran i brunnen igår. Senaste tidens regn har luckrat upp svämtäcket, så det tog en halvtimme innan brunnen var upprörd. Nytt rekord. Nåt år har det tagit flera dagar.

Detta leder också till lite åldersnoja mellan varven. Inte för min skull, men ju äldre jag blir, så inser jag att även många runtomkring mig blir äldre. Och såna ”som alltid varit gamla” är ju det nu, fast på riktigt! För hjälp vad mycket gamla människor jag har omkring mig. Som betyder så väldigt mycket. Plötsligt kommer en insikt om att de inte alltid kommer att finnas, även om de alltid funnits! – Såna funderingar kan man gå och roa sig med i brist på annat… Och försöka ta in vidden och lyckan i att ha dem och fått ha dem så länge som jag har. Ta vara på tiden!

Mycket, mycket märkligt ljus igår eftermiddag. Men på ena hållet var det vackert.

Nu ska jag tugga i mig det sista av min sena frukost – kan nog hoppa lunchen idag – och se till att ta mig ut och greja lite.

Ha det gott.

Ps. Den där snickarglädjen var inte långvarig – de kom, såg och försvann…