Igår fick jag prova på singellivet. Det vill säga att jag var övergiven av drängen som för ovanlighetens skull var på vift.

Tvättade klart de sista båsarna som tänkt och lastade sedan upp lite slaktdjur inifrån. Planen var ju att slaktbilen skulle kommit vecka 43, men den lyser med sin frånvaro. Och plötsligt hade jag ju ingen plats inne till mina sparade kor heller då… Slakten skulle varit väck. Så nu fick de ännu en chans att få ströva fritt på de vissnande ängarna. Föste på fyra kossor, släppte ut dem till de andra och när de rusat ett antal varv gick jag in på auto – räkna. Och hur jag än räknade fick jag bara tretton… Jag BORDE ha fjorton. Tills jag kom på att jag glömt en ko inne!? – En kossa jag sett betäckas i mitten av juni som nu stod med stor saftig mens i lagården. Skitkul… Men nån får man ju räkna med går bort. Så är det ju. Synd kanske att det var en äkta hereford och förstakalvare. Men så är det ju alltid. De man vill spara händer det nåt dumt med, och de man bara önskar livet ur överlever allt.

Det femte hjulet, förlåt, kossan.

Den där kvigan fick jag ta in i juni. Skydde inga stängsel och var stirrig som tusan. Här har jag precis klivit in jämte henne och tagit av halsbandet. Och jag hade ett smärre helsike att få henne att ställa sig upp.

De två korna som blivit ståendes i box den senaste veckan bands upp och maken har svetsat febrilt i grindar och ränngaller.

När man flyttar djur själv får man satsa på koppelträning. Att går före och tro att man kan dra dem dit de ska…. Det finns säkert såna, men jag är inte en av dem. Repet jag använder är typ tio meter långt, så det blir ett stort nystan att hålla i handen, men ALDRIG runt handen. (och bara titta på det ljusa taket!=))

Det finns tillfällen då man ska ljuga, och så finns det tillfällen då även jag inser att man inte ska försöka. När maken kommer och småroat frågar “Glömde du lyfta kreaturskärran innan du rullade iväg…?!”

Avslutade gårdagen med att plocka in en förrymd  ko från andra gården. Han vågade inte ringa – utan jag fick bara ett sms. Antagligen var jag alltså rätt otrevlig när han ringde dagen innan… (Förlåt!)

Jag startade denna fredag som friställd från lagården för förmån för tandhygienisten. Och ja. Det var ett elände, så jag är välkommen tillbaka. Om tre år! Måste vara min grönsaksrika, fikafattiga kosthållning som gör’et – – –

Hem och iväg efter djur. Och såg en kalv ensam ute på åkern. Visade sig vara ickebefintlig ström i tråden men det tänker jag banne mig inte åtgärda nu!

Faktum var att det gick så himla bra idag, att lagom till mörkrets inbrott fattade vi beslutet att hämta de sista åtta också. Så 49 djur har vi tagit hem idag, skiljt av, sorterat, hivat ut de förhoppningsvis dräktiga kvigorna och bundit in arton kor. Installning 2019 är klar! Alla djuren är hemma.

En blå hink med foder!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!! (Man ska inte äta upp barnens fredagsmys hörru!)

Och jo, jag har valt att även i år binda in mina kor. Trots årets fodertillgång. Det tar lite tid att klippa korna, men ack så smidigt det var i vintras – de bajsar där de ska – i rännan, och inte mitt på båspallen och sedan ligger i det… De äter upp det de får – ensilaget ligger inte utdraget i ovan nämnda gödsel och får skottkärras ut på gödselplattan. Och vilken djurkontakt det gav! Förvisso rätt rejält arbetssamt vid kalvningen, men samtidigt väldigt roligt. OCH JAG SKA INTE SKOTTKÄRRA UT TRE TON PELLETS I VECKAN!!!!!! Inte ens ETT TON!!!! De får leva på ensilage. Plus att jag kan ransonera lite på de fetaste damerna, för det kan behövas.

“Nu gå vi å fika mens de dra hu’et å si”. Hon fick stå där och fundera över livet medan vi hämtade nästa lass. En av få som bangat för ränngallret i år.

Fullt vare här!

Oavsett har detta varit en väldigt rolig period trots allt. Inte ett enda springsteg har jag tagit för att få stopp på smitande djur (sen att jag har fått springa undan för att de varit alldeles för närgångna behöver ju inte tas upp nu). Djuren har nämligen kommit till mig. Lätta att stängsla in och relativt smidiga att lasta. Backat intill kärran och låtit korna gå av en och en för halsband och båsplats. Två stycken småkvigor har lyft fötterna när de tyckt jag varit för hetsig mot dem. (Eller kanske när jag råkat glömma att meddela min närvaro) Ingen har träffat. Det är de lugnaste djur jag någonsin haft, stort som smått och det känns rent ut sagt jäkligt bra! Jag har lyckats med ett av mina mål. (Sen att problemet legat i att djuren inte rört sig alls är även det ett annat forum). Etthundratrettiosju djur har jag haft på bete i år. Alla har åkt kärra minst två gånger. Det Måste strula nånstans. Procenten är fortfarande extremt låg.

Tänk sedan vilken lycka att efter detta dagsverke få sätta sig direkt vid dukat bord! För drängens fru har inte bara tagit hand om flickorna hela dagen, utan även ordnat middag till oss alla. Vi är bortskämda. Bara erkänner. Men ack så tacksamma.  

Hon har en likhet med pappa – uppenbart väljer de för ointressanta böcker;P

Ikväll är det grabbkväll – de ska titta på när några dårar jagar en fläckig boll på en stor gräsplan. Med andra ord ska jag ta boken med mig till sängen och kura. Och så ska jag skicka in mitt bröd i ugnen – råkade hitta en deg i kylen. Så får se om det blir lika bra som sist – den limpan åkte iväg till en gruppfika och kommentaren var “det godaste bröd vi ätit” så jag får baka ett till och se om det var sant!

Ikväll ska jag somna ovaggad!

God natt och Trevlig helg alla!