Det var uppehåll ett par dagar, och genast drog vattnet sig undan. Det är extremt vattensjukt, men inte översvämmat. För tillfället. Mer regn är på g…
Härom kvällen insåg jag att det var första mars! Första mars. Nu är jag alltså inne på mitt sjätte år som egen. FEM hela år har gått sedan jag tog över driften här, slog runt helt till kött och närapå fördubblade arealen. Och tänk så himmelens mycket som hänt på dessa fem år! (Ändå är jag fortfarande miljonär i skulder till banken!)
Hade en riktigt mysig stund med drängen i lagården tidigare idag. Tittade på kossor, diskuterade olika saker, småpratade allmänt och bara njöt. Tänk vad jag kommer att sakna vår relation när den inte längre finns! All den tysta kommunikationen, den knappt märkbara nickningen eller lillfingervinken som kan betyda precis vad som helst när som helst. Hur många gånger vi inte skickat kor på slakt. Alla de gånger vi varit i stort sett helt överens om vilka som skulle dömas ut, och sedan obehagligt ofta passat ihop de kor som ”blev ensamma” i dubbelbåsen. Kan dock hänt mer än en gång att han flyttat kossa A till kossa B, medan mitt förslag varit att flytta kossa B till kossa A.
Och tänk så mycket skit vi hittat på ihop. Både bra och dåligt. Och relationen som inte stukades när vi svidade om rollerna chef/dräng för fem år sedan. Sanningen att säga bävar jag för den dagen då han inte längre håller koll på mig. Denna trygghet och stöttepelare som denna ”krokiga, skacka, snea gamla gubbe” är. (Hans ordval!)
Igår ringde drängen in tidigt – de var ute för att mjölka sina kor och upptäckte den nyfödda kalven i boxen. Årets första levande!
Eftermiddagen tillbringades hos di gamle med fika och Bokbuss och hjärtat i halsgropen för mig när gubben började klättra runt ovanpå sina virkesupplag med diverse annat på uppe på sina ränne… Allt för att eventuellt kunna erbjuda oss ett gammalt fönster till spegel. Lättnaden när han följt mitt och makens exempel ner på fasta marken var total!
Säkert jättepedagogiskt och EU-godkänt att leka med bruna bönor i burkar…
Och faktum är att jag i trettio år lyckats undvika just denna utsikt på torpet. Måste ju vara ett bevis på min lydighet när vi alltid fått stränga förmaningar om att inte klättra runt bland bråten!?
Barnens lycka låg i att det var mer snö där än hemma, och där finns backar! Förvisso åkte de bara ner för rännesbroarna, men ändå!
Min kära nagel lossnade helt i innerkanten, så det krävdes viss frisering från ”fel” håll för att undvika att nagelbandet skärs sönder av dessa sylvassa kanter…
Vad vill du Selma?!
– Mysa!
Nu ska sista teet ner och sen hägrar sängen. Fulla nätter är nu förbi, men har jag tur så kikar maken i lagården i natt.
Mina goa bondebarn! Som försvann från huset och återfanns i lagården. En kalvningsbox var städad och drivgången bakom tjurarna fick sig ett ryck. Läste nyligen att Lantbrukets barn är fantastiska och besitter en enorm kunskap. Det är nog så! Därför tilldelar jag mitt 2000:e instagraminlägg till dem! (Den tredje somnade inne hos grannen och fick mutas med glass för att vakna…)
God natt
