Flickorna var med faster på teater, så sonen blev ensam i lagården med skitgörat. Jag tror dock att han var rätt nöjd med egentiden ändå. Föll även för grupptrycket och åt massipantååta fössta tossdan i mass.
I fredags fick jag hjälp av maken att sortera ut de högdräktiga kvigorna från slaktkvigorna och släppa dem i egen hage. Vilket visade sig vara i grevens tid. Småflickorna stod som nyfikna ljus och bara hoppades på att få fler kompisar till sig, men tji fick de.
Visst är det fantastiskt med sol – men den är obarmhärtig mot fönstren….
Vilken lördag vi hade sen! En felprogrammerad väckarklocka och en överfylld blåsa startade dagen betydligt tidigare än nödvändigt. Solsken, öppet fönster, vajande gardin och fågelsång direkt till kudden. Lägg där till en kravlös hålla-om-stund med maken utan övertrötthet och en John Blund ilsket stampande på tröskeln, med armarna i kors och sneglande på klockan.
Maken tog lagården, och jag åkte till Jirkas. Därefter slöt vi upp hela familjen och tog oss ut i skogen igen med lunch i väskan. Efter en snabb konsultation med ett par i grannbyn lyckades vi hitta till Grottorna och åt där innan vi utforskade. (Vill bara meddela att Jag hade rätt i vart vi skulle!)
Hem och lagård igen och förbereda för sonens killkvällskalas. Och sen ut för kvällsjobb där kring tiotiden. Är man iväg på dagen kommer det surt efter.
Söndagen startade med en knepig kalvning på en kviga. Noll intresse för kalven och det blev till att tina råmjölk och hälla i den. Kalas för storflickan i samma veva givetvis.
I övrigt ska jag inte gå in på detaljer kring söndagen, det lär ta en timme för er att läsa. I stora drag blev det i alla fall morgonkalvning, kalas, akupressur, årsmöte, kilremshaveri på drängens mjölkmaskin som krävde byte lite hastigt, kalvning i lagården en halvtimme efter titt utan förvarning, tack och lov en god vän som tog med sig pizza till kvällsmat åt oss, krabb med kalven med ointresserad mamma och en sen kvällskalvning – utan intresse från modern. (Jäkla kvigor!!) Och hm… Ja, där nånstans kom maken hem igen.
Det var skönt att det var måndag sen så jag fick vila upp mig…
En herefordkviga kalvade på förmiddagen och hon visade precis lika lite intresse för sin kalv, med den lilla skillnaden att hon åtminstone lät honom dia, och nu har börjat knyta an lite smått.
Tiden har gått till att få ordning på de där som inte får äta. Ena kalven hugger en spene, duckar för en flygande fot och hugger igen. Kossan måste bindas varje gång. Kvällen tillbringades hos den första kvigans kalv, kvigan själv låg mest och stönade. Lämnade dem lite efter tio och vid nattkollen kring två låg hon död… Varför? Obduktion väntar. Kalven fick åka taxi till lagården där han direkt gick och provade från ko till ko vilken som lät honom dia. Tyvärr har jag alldeles för snälla kor, så där stod de högdräktiga med en annan kalv diande, medan de nosande nyfiket på honom. Binda upp kossa sedan söndagen och lura dit kalven. Det går ganska bra – Han har lärt sig dia när hennes egen kalv diar – då vågar hon inte sparka bort honom.
Äntligen kunde jag kroka loss kossan igår och kalven fick äta ändå!
Det tar så mycket tid och energi, till egentligen ingen nytta. Ribban är lågt lagd med tre döda kalvar, sju levande. En död ko, rätt många fler levandes än så länge.
Å andra sidan är det väl lika bra att sitta i hemkarantän, det är ju lite på modet, så att säga.
Det hjälper inte med halksockar när stöveln ändå sitter kvar i leran och foten fortsätter…
Gödning kom ena dagen, lastades upp och igår, när det var torrt och fint, skulle det rullas ut för instuvning i maskinhallen på föräldragården. Om inte däcket krängt av, vill säga. Så det blev knappast nån snabb, smidig lösning. Där rök förväntan om en gemensam hemmakväll – Maken fick åka ut och lasta av alla vattentankar från den lilla balvagnen, ta hem den och lasta två omgångar för att köra ut. Samtidigt får man vara glad att det krängde hemma (om än dumt placerat) och inte halvvägs ut i nån backe.
Maken fick en allgerisk reaktion och svullnade upp så fint i ansikte och händer, så jag blev själv om tvåjobbet på kvällen. Efter utfodring, trettio saltstenar á tio kilo och sexhundra kilo värpfoder följt av en dust med en kalvvägrande ko, så kände jag mig rätt nöjd över att skippa gymmet. Igår blev det istället till att skyffla spannmål.
Man kan ju inte kalla det annat än service, när serviceteknikern körde förbi föräldragårdens vägskäl i privat resa, och ”råkade” tappa av ett par nya kilrep till mjölkmaskinen. Ingen vet ju hur länge de begagnade vi hittade att kränga dit i söndags håller.
Idag har det verkligen varit skitväder! Regn på precis alla håll och kanter och i precis alla former. Utsädet kom mellan skurarna och kom under tak. Jag hann åka och handla och har sedan haft en bakstund hemma. Frysen börjar ju gapa tom (Nja… Sanning med modifikation kanske…) och egentligen borde det ha städats… Men det kan vi ju alltid ta imorgon. Typ.
Började vara dags att tanka med 55-literstank… Längesen jag tankade så ”billigt”! Vår vildsvinsjägare tittade förbi och hämtade lite spannmål. Skickade med honom en påse nybakta frallor i ett försök att hålla honom på gott humör, och jag tror det lyckades:)
Nu gofika och sen är det sängen!
