Det går att få papper på mycket. Till exempel är jag inte helt koko i huvudet!;) Måtte jag inte tappa rösten igen, för det var skitjobbigt att inte höra vad jag sa till mig själv!

En söndag nyligen vaknade jag abrupt sen vi varit ute i trädgården och insett att det smög en stor tiger nere vid stenarna vid sjön. Då barnen hade fullt upp att rädda precis allt som fanns ute, hann tigern även upp till oss, och vi hann inte in och stänga dörren ordentligt, innan tigern var inne i hallen.

Efter att ha vaknat upp där lagom adrenalinstinn, var det bara att klä på sig, och chocka drängen med en ”tidig” ankomst till lagården.

Tjugo i tre ringde mobilen natten till igår. Två signaler, men precis lagom för att man ska flyga upp av reflex med hjärtat i halsgropen. Tydligen ville inte ringaren från Malawi riskera att prata med mig, men jag var vaken, tro mig! Efter en lång stund kom jag åter i nån konstig drömslummer som omfattade läs-boken och lyssna-boken, lite gömda tankar, händelser i nutid, dåtid och med böckernas hjälp Porschar, Visby, krogar, otrohet, dråp, överfall, förbjuden kärlek, attraktion – you name it. Lika bra att grannens katt nös mig rakt i ansiktet där han satt på mitt bröst och började ulka. Också en effektiv uppväckning, må jag säga! Innan drömmarna gick helt över styr.

Nedan följer några bilder, tagna i senare delen av februari, och nu i veckan. Jag hade inte trott någon som då påstått att det inom fem veckor skulle vara körbart och plöjt på markerna, och att vi faktiskt skulle stå i en väldigt torr tillvaro. Det behövs regn nu alltså, om det ska komma igång att växa!

Drängen gödslar, jag harvar och maken vabbar. Stora lillhönan fick en febertopp från ingenstans, med den sedvanliga spyan som följd. Ett dygn i totalt sovande, och har nu inlett tredje dagen utan att äta nåt. Eller, tja, hon har väl fått i sig motsvarande ett par deciliter yoggi och ett smörgåsrån sen i torsdags kväll. Blir ingen full dagisvecka den som kommer heller.

Vilket kanske är lika bra för pappans del, då han efter sitt ras förra helgen inte kommit igång, hostar tills han spyr mellan varven och har en mage i kaos. Svårt med honom alltid då man aldrig kan vara säker på om det är nåt som smittar, eller (troligare) ett skov av den kroniska sjukdomen.

För egen del har jag nu gått in på min fjärde månad med snorighet, täta bihålor, öm hals och hosta. Jag börjar rent ut sagt bli jävligt less på det! Räknade ut att de dagar jag känt mig på 100-topp detta året uppgår i hela fem stycken. Icke sammanhängande! Livet är roligare när familjen mår bra, så enkelt är det.

Ja men si, de där har jag redan fixat! (Är skitstolt över det också!)

”Äh, ja bara hänger här o snackar lite!”

Återbördad till mamma. Vimsiga kalv som jag fick hämta i plasthögen bland balarna sen jag släppt ut henne. Det är det där med att fatta…

Men bara att bita ihop. Ännu en kalv kom i natt och innan nästa helg hoppas jag att det är nere på ensiffrigt.

Igår blev jag varse att vi firade tioåring förlovningsdag. På den tiden var det inte nåt virus som ställde till resplanerna, utan ett vulkanutbrott på Island (be mig inte stava namnet på den). Vi hade dock tur och kom iväg till staterna ett par dagar innan det skedde, och flygtrafiken var öppen igen över askmolnet ungefär samtidigt som vi skulle åka hem. Vad mycket som hänt på dessa tio år. Visst går tiden fortare än tåget, men visst händer det en del på vägen också! Man ska bara stanna upp för att hinna se det!

Precis som drängen sa när jag konstaterade att det är exakt tre år sedan som Grävlingen var här och paddade inför gjutning av grund till vårt utbygge: ”Va? Är det inte längre sen? Ni har ju haft det stort så länge!” Ja, det går fort att vänja sig! Tre år är ganska lång tid. Titta på lillskruttan så ser man det. Samtidigt var hon nyfödd alldeles nyss.

Lillskruttan var med i lagården en eftermiddag. Precis som pappa, så jag hittade dem där när jag kom hem med harven. Det är viktigt att få hjälpa till. Eller som hon brukar säga: ”Jag nälpas åt!”

Innan de tre kalvarna nosat klart på henne, och kila vidare för att kolla mjölkcentralen på annan plats, stod hon i mitten och skrattade! ”Jag är låst-in. Var ska jag nu gå?”

I torsdags kväll kom 20 ton grus. Dags att starta ännu ett projekt med andra ord.

Det pratas mycket nu om vårtecken. Sädesärlan, staren och tofsvipan är givna, men i morse kom det största och bästa av dem alla – svalan i lagården! <3<3

Ha det bra!