Bra de facto att vi är i mitten av juni ger mig lite av stora skälvan! Börjar man dessutom kika närmre på det är det i dagarna hela femton år sedan jag lämnade slätten för tryggheten i skogarna! Hur hände detta liksom?!

Den där stackars tanden som hängt i en halv tråd i veckor, råkade följa med tandborsten ut. När första chocken lagt sig var det en mäkta stolt sexåring!

De sista djuren är äntligen iväg på bete. Svängde förbi Mormor och Morfar och nallade rabarber, tyckte de hade så många ändå! Drog dock med sig en del, och kossan i kylrummet krävde en del frysplats, om man säger så, så dags att safta!

Blir ofta utskrattad åt mitt skafferi, men jag kan erkänna att jag nu behöver fylla på! Tre sorters saft, sylt och marmelad (och dessutom lingonsylt ett par dagar tidigare!) slörpade i sig totalt tretton kilo strösocker, och tre kilo syltsocker. Nu måste jag handla alltså!! Det börjar ju eka på hyllorna! Dessutom är flaskorna slut och de flesta burkar också, så nu får det väl räcka för en stund… Och jag ska erkänna att femton kilo frukt och bär var lite väl mycket på en gång, men vis av erfarenheten – så hade jag glömt det sen förra gången jag gjorde samma misstag…

Surrad vid spisen en dag ger inte många steg, så för att uppnå målet fick det bli en kvällspromenad med maken.

En god vän till mig satte upp ett gäng mål i höstas. Den första var att gå ner i vikt. Detta tänker jag inte hoppa på, då mina piratjeans inköpta i USA 2010 gick att knäppa i år med (lite smått galet/läskigt egentligen efter tio år och tre barn…) Finns dessutom mer luft i dem nu än då, trots att jag upplever att tanthullet satt sig centralt på mitten bak!

Skulle jag dessutom hänga på hennes tåg skulle det innebära att halvera mig själv, och jag är inte så värst sugen på det! MEN jag gillar skogen! Och då det under ett samtal kröp fram att vi hade en önskan om samma vandring – varför inte göra den tillsammans!? Så vi tog en etapp att smygstarta med.

Jag menar, hur kan man INTE uppskatta sånt här?

Och denna stensättning liksom!?

Lär ta ett tag innan holken är sönderknackad när den är gjord att ett betongrör!

Nästa utmaning vännen har åtagit sig är att utmana sin höjdrädsla! Och då funkar ju faktiskt en rejält gungig hängbro rätt bra som delprov!

Dagen efter tog vi en familjetur till en annan vandringsled. Ur led är tiden när man kommer torrskodd till Amerika! Själv var jag lite orolig för spångarna som var dåliga redan för femton år sedan, men det gick fint. Lillskrutt (och de andra) älskar utmaningarna som skogen ger!

Bara lite fukt i spåren när vi passerade gränsen! Någon passkontroll var det inte tal om

Ingen mat i jordkällaren, eller i tjuvakistan. Det var således fattigt på torpet. Var det inte Amerika som skulle göra guld av vatten och sånt? Ser mest ut som…mös…

Grisarna förstör den vackra mossan även på andra ställen. En klen tröst dock. Och det där älgtornet vågar inte jag använda!

Tillbaka i Amerika efter turen till Vildmarksbyn började det gå segt för den lilla (de stora var väck sen en kilometer) Att gå på väg är inte lika kul som stigar och studsande brädor. Att turen totalt slutade på ungefär 5,5 km kanske var en bidragande orsak. Det fick bli mutor: “Uppför backen där, så svänger vägen lite, och DÅ ser du Morfars hus!” Plötsligt blev det fart i de små benen igen!

Kom tillbaka precis lagom till kvällsmaten så fick oss en macka. Det går att diskutera mycket fram och tillbaka “i dessa tider”. Men vi var friska, de var friska. De börjar bli till åren och skulle deras sista dag komma, så har väl knappast någon glädje av att man gjorde “sin samhällsplikt” i sex månader utan att träffas?! Nä, jag tänker ta vara på stunderna som ges! Och krama om dem som om det vore den sista kramen, precis som vanligt.

Nu knackar John Blund på här, så ska runda av med att tacka för 30 år med “Persson”. Plötsligt får man tummen ur och saken går igenom. Nu skriver vi nya kapitel som Familjen Skärvegård.