Att jag skulle drabbas av en baksmälla betvivlade jag inte. Jag hade dock inte räknat med att den skulle vara så aggressiv! Det där med något så snällt som huvudvärk existerar inte längre. Vi snackar fem storlekar för litet skallben! Övre delen av ryggen är likvärdigt med en betongvägg och vissa nätter kan jag knappt vända mig i sängen utan att gråta då det hugger till i knäna.

Det enda som hjälper någorlunda är att vara igång. Det är livsfarligt att stanna upp! Men skit i det. Det som inte dödar härdar.

Sen sist då? Tja…När var sist?!

Jisses, enligt mina bilder är det nästan en hel jordgubbssäsong sen!

“Titta, en älg” sa sexåringen. Det stämmer säkert…

Nå väl… Vi står nu i startgroparna för att se om det möjligen kan bli någon honung i år. Det verkar variera något oerhört, och vi tillhör dem som “inget” får.

Vår målning har rullat på skapligt. Extremvärmen för ett par veckor sedan löstes med målning tidig morgon och sen kväll, och så traktor med AC under de varmaste timmarna och höskörd. Denna står fortfarande bara halvvägs då vädergudarna inte har samspelat riktigt med torkväder… Jaja, jag är rätt lugn. Hade fyra månaders vinterfoder ståendes sen förra året, och har hittills fått ihop ca fyra månader till. Då är jag ungefär halvvägs arealmässigt, men mängdmässigt har jag säkerligen det dubbla kvar.

2016 – 32 balar. 2017 – 60 balar. 2018 – 5 balar. 2019 – korn så ej rättvist att jämföra. 2020 – 22 balar. Samma 3 sandiga hektar.

Luckan till plastmagasinet kom farande. Och den var tung! Gångjärnet gått mitt itu!

Skickade ner en bal i åa bara för att se om jag kunde missa dammen… Så vitt jag vet ligger den där än då jag inte tagit itu med bärgningsarbetet…

Vi löste en del restid genom att flytta ner till den andra gården några dagar. På så vis behövde ingen passa på barnen, eller åka hem för att lägga dem. Och när vi väl satte oss på kvällen fanns det inget annat att göra än att andas några minuter och sedan krypa ner. Kan även garantera att jag ALDRIG suttit på taket och målat kvart över sju en söndagsmorgon om jag utgått hemifrån!

Hittade “originalfönsterna” och släpade ut, men nä, de är för röda!

Och nån sov skönt där inne! Hon led inte särskilt över att hon också målat tidigare under dagen – på storebrorsans serie med hans akvareller… Blev en stund orolig att Soc skulle kopplas in i en mordutredning…

De gamla spikarna har rostat, så det blev till att börja med rostskyddsfärg under grundfärgen och den vill gärna lysa igenom. När jag fick frågan “Ska ni ha kvar de där gula prickarna?” kom jag otippat (?) att tänka på min gamla skolkamrat som ständigt sa “Jag är brunett med en liten blondin i mig!” – Japp! Vi ska ha ett hus som är korsning mellan golden retriver och dalmatin. Konstigt!?

Fick god skraphjälp av barnens storkusin i fredags. Utan honom hade det inte hunnit att grundas före regnet!

Har även skrapat och målat en del under presenning då det kommit väldigt lokala skyfall. Baksidan är härmed helt klar. Halva framsidan är gul och den andra halvan är grundmålad. Nu är huset på obestämd tid överlämnat för turistuthyrning. Tråkigt men sant, och lika frustrerande som skönt!

Framsidan hade varit klar om inte maken ringt måndag förmiddag från jobbet med meddelande om att permitteringen som skulle vara fram till semestern hävdes “från och med imorgon” och snuvade oss på nästan en veckas heltidsjobb med huset… Men vi får njuta av det vi gjort som blivit så fantastiskt bra. Den solgula färgen både lyser upp och värmer. “Det blir Karlstad i Mo” sa en vän, så då är det så!

Kan man ta med sig en burk larver hem tros? För hemma har vi inga! Och nedan en rovfluga med saftigt byte den gärna ville visa upp!

Den där tjejen var “mamma på låtsas” en dag (liksom många andra dagar!) Då ingen av barnen ville följa med och måla på kvällen, borstades tänderna och de fick order om att gå och lägga sig när Barnkanalen tog slut kl 20 för att orka med kommande dag på dagis och fritids. När vi kom hem strax efter 23 var det tyst och lugnt i huset. Drängens fru hade dock fått komma in och rädda den minsta med en rumptorkning. Tur vi har dem.

Vårt dagis har fått klappa igen och vi har fått hälsa på på “den nya”. Det kändes som att de uppskattade precis lika mycket (lite) som vi att ha blivit påtvingade den andre.  Och det är överfullt. Synd att det är barnen som ska bli måltavla för kommunens bristande ekonomiska kunskaper. Hade en annan drivit företag på samma sätt som många kommuner drivs hade man i bästa fall suttit i fängelse sedan länge. Men men, det kommer bli bra och det MÅSTE bli bra då det är enda alternativet.

I tisdags trotsade vi vädret och åkte till djurparken. Ganska mycket folk faktiskt, trots allt. (Sen är det alltid för mycket folk på ett sånt ställe om det innebär min familj och tio till, men det är ju en annan sak!)

Idag har vi däremot varit ute ensamma. Allergispruta för sonen och då var vi ju på sjukhuset vid utkanten av vår karta, stjälpte oss över kanten ut på den svarta fläcken (andra sidan E4:an) och återupplevde ett par favoriter. Ena stället, Rusarebo Äng, var vi på förra året, och det andra, Moen, besökte vi för tio, elva år sedan med svärföräldrarna.

Vilka spik!

Segvuxna knutabrädor!

Tre tak i ett – Skiffer. plåt och trä

Bonde på vift – kikar ju på kor! Men hejarklacken hemma är ju alltid bäst!

Hur har ni i övriga världen det? Lever ni?