Fick ett gäng rabarber av en vän, så fick koka upp den! (”Mamma! Har ni pimplat nåt vin sen förra sommaren? Jag behöver flaskor!”)

Det var en dag med dåligt fly igår. Började med djurvaktande hos Jirka och tvingades fånga in en höna för att avsluta lidandet på denne. Sen var det målning av andra gården och det flöt liksom inte på alls. Tidsplanen höll inte det minsta. Och så var det bara då att slänga bort penseln och hoppa i traktorn för några timmars pressning.

Denna gaveln skulle ju varit grundad! Även om vi hade hunnit med jäklig vilja och speed, var det alldeles för varmt när solen kom fram för att stanna.

Pressning med planerad körning på mossmarkerna… Sänkte inte ekipaget, men spårade rätt rejält på ena åkern då ena halva av pressen bröt igenom. Mycket stillastående för att invänta plastaren och försöka minimera barlasten innan surhålorna skulle beträdas. Två gånger körde jag stopp i maskinen, onödigt och tidskrävande.

Fick bara för ett par dagar sedan veta varför det är en bil på datorn till pressen – när servicebilen ska komma förstås!!!;)

Framåt halv nio insåg jag att lunchen vid halv två var längesedan, dieseln riskerade bli knaper, och plasten var slut. Så det blev ett samtal till servicebilen. När jag ätit klart var traktorn tankad med ett par dunkar och plastmagasinen påfyllda. Bara att fortsätta köra och knapra efterrätt.

(Och nä, jag fick ingen full bigpack!)

Kändes som en lite obehaglig rökpelare där borta…

Lite innan halv tolv hade jag ekipaget inbackat och möttes av en fin syn här hemma:

Idag gav jag mig ut på torpjakt igen. Hittade ingen skylt, men ganska nära GPS:ens önskan något som mycket väl kan vara en raserad spismur och huggen hörnsten. Det får vara tillräckligt nära för nu, med örnbräken lika höga som mig och björksly på några meter. Är SÅ tacksam att jag inte hade några barn med mig idag! När jag ändå var på hållet tog jag två torp till.

Nja… Här nånstans då… Tio meters felmarginal hit eller dit är ju inte så mycket. Ibland!

Potentiell murstock

Hööga bräken. Får göra ett nytt besök en sen höst eller tidig vår när lövet är borta.

Jaha. Precis här ska ett torp ha legat. Det märkte jag inte vid plöjningen 2018. Däremot vill jag minnas att skylten stod ungefär där, på andra sidan vägen och diket förr om åren.

Och så hälsa på grannen också.

Jag är tillräckligt införstådd med att man varken kan, bör eller ska spara och bevara allt. Men det är tyvärr bara några få år sedan som framförallt skogsbolagen fick på örat för att de var oaktsamma vid gamla rester och fornlämningar. Mycket har alltså både ha förstörts och körts sönder under tidens gång. (Vet ett ställe där skogsmaskiner kört rakt över en gammal smedja med totalt raserad grund som resultat…- Tråkigt). Torpen långt ute i skogarna har fått åkrarna igenplanterade, och torpen närmre gårdarna har täckdikats och odlats upp mer för att passa det moderna jordbruket (i många fall på 60- och 70-talen – min vilda spekulation – då traktorerna på fullt allvar trängde in i var bondes lada). Ett ställe jag var på idag hade en skylt när jag började beträda markerna för tiotalet år sedan. Dock inte där GPS:en ville ha torpet. Skylten försvann i samband med att marken dränerades och gjordes brukbar. Och det kan jag känna lite sorg för, till ingen egentlig nytta…!

Och vad ska jag ut och ränna där för egentligen?! Tja, säg det… Men jag vill gärna komma ut. Bara spankulera rätt upp och ner är inte min starka sida, och nu får jag då ett mål att sikta mot. Med en bra uppkoppling (nåväl…) hittar jag dessutom alltid ut för att inte tala om HEM – även om jag har för vana att kunna gå vilse i vardagsrummet med mitt lokalsinne! (Bara gå! Telefonen leder mig ut så småningom). Ut i skogen med alla dofter, stillheten, fågelsången. Hur kan man inte få ro i själen av det? Och ju mer jag hittar, ju roligare är det! Hittat anteckningar om att till exempel jordkällare sägs finnas, men inte hittats vid inventering, och så är den det första jag hittar! Allt beror på vilket håll och vinkel man kommer i/från. Källarna var ofta placerade en bit ifrån stugan för att vara säkrad vid en eventuell brand. Ibland är den flera hundra meter därifrån, ibland tiotalet. Och det är så olika bevarat. Jag har snart betat av en rote, så då får jag väl gå på nästa. En del ska jag besöka igen och titta på mer ordentligt bara för att det är kul. Så nog är jag lite knäpp alltid, men det står jag för.

Fikagäster från byn på eftermiddagen med jämngamla barn som härjade runt, och jag var fräck nog att smita när vandringskompisen ringde. Ut med oss. Sista etappen av Järnbärarleden. Nu skulle vi minsann klara oss utan regn då det regnat båda de andra gångerna vi varit ute. Lämnade min bil vid vårt mål och bröt trenden med att plötsligt gå leden åt ”rätt” håll.

Avsläppta vid Industrimuseet och hann väl ungefär hundra meter innan himlen öppnade sig. Så innan vi var ute ur samhället var vi blöta inpå bara skinnet! Suck… Men efter ungefär halva vägen klarnade det upp. Hann tänka att det var tur att vi hann torka till så inte bilen blir så blöt, när det återigen vid sista kilometern började vräääääka ner regn så det forsade längs vägen.

Hon har inga problem med kontinensen, konstaterade vi tacksamt:)

Det var väldigt skönt att komma hem och byta om faktiskt! (”Regn? Vad då regn? Här har det kommit kanske en blomdusch!”)

Nu ska jag lägga några minuter till på att skriva ut Morfars historia. Passerade när han körde stock över sjöarna på sena femtiotalet och byxorna frös ihop så galet att när han kom hem på kvällen hade de gått av vid knäna… Det är också en intressant berättelse!

Nån dag ska jag ta mod till mig och besöka ett torp lååångt ut, och fortsätta genom skogen till Mormor och Morfar. Den väg som Morfars far skickades som sjuåring för att gå i den ambulerande skolan i byn.

God natt