Varning för brutal ärlighet, så är ni inte mogna – sluta läsa!

”Fult”.

Det är den första varningen. Fult minspel. Ful tröja. Ful bil. Ful hund. Fula naglar. Fult egentligen allting.

Då ska man vara snabb att fånga.

”Tomma ord”.

Det är den andra varningen. De säger att jag är dukig, men de menar det inte innerst inne. (Men JO, innerst inne vet jag att jag ÄR jäkligt duktig på mycket! Kan åtminstone lite om mycket!) De säger att jag har koll (Vilket jag inte har varken nu eller då!) Han säger flera gånger om dagen att han älskar mig, men det gör han inte – det är hans plikt som äkta make att ösa kärlek över mig. Sann eller ej. Mest ej.

Nu börjar det vara jäkligt brått att vända trenden!

”Huvudvärken”. Det är den tredje varningen. Den där skruvstädsklämman som inte går att värja sig mot. Där man lika gärna kan låta bli värktabletter för det räcker inte på några som helst villkor. De slår bara ut magen fortare. Och övriga kroppen där funktion efter funktion lägger av. Först rasar magen sen försvinner synen, muskelstyrkan. Ledvärken slår till.

Lyckas inte skutan vändas nu är det snart kört!

Men vet ni? Jag har inte orkat bry mig! Från djupet av mitt hjärta så har jag varit mer eller mindre totalt likgiltig. Vem fan bryr sig?

Trettioårskris eller vad? All min trygghet skakar i sina grundvalar. En av få trygghetspunkter under barndomen är på väg bort. Jag besökte den borttynande tillvaron under min Skånevistelse. Förvisso är det en skrämmande tanke att de var väldigt gamla när jag var liten – faktiskt yngre än min egen mor idag. Men nu är de gamla på riktigt. De som alltid funnits för mig. Som alltid tagit livet med en klackspark trots problem och krämpor och aldrig backat för mina högtidsdagar, trots ett avstånd på nästan trettio mil enkel väg, när många andra, yngre och friskare, valt bort det just på grund av avståndet.

Min make som är en stadig klippa (om än jäkligt irriterande ibland), bygger en oro – säkert onödig – inom mig vars skäl jag inte tänker gå in på här och nu.

Mitt älskade, tryggaste och varmaste hem jag haft under hela mitt liv ryktas om att vara på väg ”bort”. Innebär det att de ”gett upp”? (Jag orkar inte tänka förnuftigt!)

Hur många tänker dö ifrån mig egentligen? Jag orkar inte fler!

Jag behöver stabilitet. Just nu finns ingen.

Senast jag kände något liknande var för ganska exakt tre år sedan. Då det varit en ganska tuff tid med bebis och bygge. Det är faktiskt på dagen tre år sedan vi flyttade in i köket. Detta fina hus vi fick tillbyggt och som vi inrett till ett älskat hem – det ger mig ingen trygghet och glädje.

Det blev väldigt tydligt efter vår lilla semestertripp förra veckan – Jag ville inte tillbaka hem! Och jag har ju för fasen hemlängtan om jag åker och handlar på vårt lokala Ica! Fick liksom ångest när vi närmade oss länsgränsen, för jag ville verkligen inte tillbaka hem. Det skämmer mig, nåt enormt, för hjärtat har alltid varit i Småland.

Det enda jag önskar är att få bryta upp. Lämna familj, hem, jobb, vänner. ALLT. Och börja om. Femtio eller femhundra mil bort – spelar ingen roll. Jag orkar inte vara här, bland alla krav och förväntningar.

De senaste dygnen har jag spenderat gråtandes. Den bästa stunden på dagen är nu – strax före läggdags då jag äntligen får rymma från allt – och (tyvärr) vakna igen till en ny dag. Låt mig sätta livet på paus nåt år. Törnrosasömn. Låt mig få landa.

Och så inskolning på nytt dagis där lillflickan tog tvärslut efter ett par timmar då hon inte kan äta på morgonen. Grät för att hon inte fick vara hos syskonen trots de är i samma byggnad. Och så häxan till mamma, som måste klargöra att hon visst måste stanna på denna sidan grinden, i fängelset, och njuta av friheten på avstånd. Ta hand om en gråtande treåring som inte vill tillbaka och sedan inte heller kan äta då magen varit för tom för länge – och gråter för det. Spiken i kistan eller vad?

Idag hade det gått bättre med pappa. 20 milliliter av en flaska välling (i ett försök att få i henne något hon älskar) och sex havrefras blev frukosten. Många och långa timmar före lunchen, som hon inte kunde äta med alldeles för tom mage. Och energireserven på minus.

Hon är morgontrött och kan inte äta på morgonen. En timme minst behöver hon vara vaken för att få i sig nåt – i praktiken väckas vid halv sex för att kunna äta en timme senare med oss andra. Och då har hon ju inte på några vis sovit klart. På gamla dagiset startade det med frukost, då hon varit vaken ungefär en timme. På det nya dagiset finns det ingen chans att lämna till den betydligt tidigare frukosten, så där har vi ett enormt problem om hon ska orka – för det gör hon inte fastade i fem timmar! Visst löser detta sig på sikt, men jag orkar inte se framåt. Bara morgondagen är som ett Mount Everest för ett kvalster.

Det är bra att jag har mycket ensamarbete – det är ingen som har ont av att jag sitter i traktorn och gråter. Och inte har jag ljugit för nån heller – alla frågar hur det är; Det rullar på. Det måste gå. Och det går!

Så länge ingen frågar hur jag mår, behöver jag inte gå in på det. Jag träffar tillräckligt lite folk för att svida om till masken som förväntas. Bakom lyckta dörrar kan sanningen vara en annan.

Mer om Skåne kommer. Nångång. Kanske.

Jag håller mig rätt mycket offline – vill vara ifred. Skärma av mig. Och de som verkligen bryr sig eller vill veta, de hittar mig ändå.

En skrämmande upplevelse jag aldrig varit med om tidigare infann sig tidigare idag – kopplade av strängläggaren för att drägen skulle få traktorn. Lossade allt och fällde ner stödbenet. Klättrade in och startade upp traktorn. Konstaterade nöjt att kulorna lossnade från hydraularmarna. La i växel och rullade framåt. Ser i backspegeln att strängaren stod kvar. Vad i helvete!! Vad har hänt nu?? Tvärnitade och vände mig om. Blev sittandes i några sekunder, nån minut, jag vet inte, men det gick liksom inte in att den inte hängde efter traktorn – trettio sekunder efter att jag kopplat ifrån…

Likaså kan jag meddela att bilen inte rullar bakåt trots backen var i. Det räcker tydligen inte att bara sticka nyckeln i tändningen – man behöver vrida runt den också. Vilken aha-upplevelse. Jag tror i alla fall att jag stängslade innan jag flyttade djuren. Det var nog inte anledningen till att sonens 95:a var ute ikväll, för tredje gången sen fyratiden igår. Hon ligger pyrt till nu!

Nu ska jag fly in i mörkret. Den befriande sömnen, och vara medveten om att jag med allra största sannolikhet har ännu ett berg att bestiga imorgon. Det kallas press. I dubbel bemärkelse, för nu ska den här jäkla utdragna förstaskörden äntligen få sitt slut.