Någon roar sig med att klättra runt i bilen och sedan lämna med inte helt stängda dörrar… Morgonen efter en heldag med laddning var det segstartat och dagen efter stendött igen. En nattlig promenad för maken resulterade i att han anade sig glorande lampor inne i bilen också… Så ett nytt försök nu. Nästa vecka ska den på service och få ett nytt batteri. Tur man har en bil till som räddar situationen.

Vissa perioder är det väldigt svårt att se det fina och vackra omkring en. Då den där trygga, överdrivet lugna rösten (jag är villig att dänga en gödselgrep i nacken på innehavaren mer än en gång för att få bladet från munnen), med precis lika obestämbar dialekt som mig själv slutar eka i huvudet; “Det är lätt att vara ärlig med dig”. Istället ersätts den med den andra rösten, tvättäkta småländska “Det brukar vara skönt att ha en soptunna på lagom avstånd där man kan hiva av sig skiten och så är det ur världen!”

“I nöden prövas vännen” och ännu en gång har man fått svart på vitt vilka som passar in på vitt, och passar sig jäkligt noga långt ifrån svart. Det är tragiskt. Alltid lika tragiskt. Man tror sig kunna få igen något om man är en bra vän och lyssnare när andra behöver, men ännu en gång står man där med insikt om vem och vilka som verkligen finns. Både i svart och i vitt.

Tidigare i veckan blev jag avbruten i mitt provmålande av ett fönster. Hej hopp, här kommer jag! Lägg undan penseln och sätt dig i trädgårdssoffan så pratar vi en stund. Gråt om du vill men först en kram!

Jag kan säga att det är den goaste kramen jag fått på åratal! Värmen i att nån släppte sina planer för att åka till MIG. Och inleda ett samtal med “Är det nåt som värst, eller är det bara allt som hopat sig?!” Det kändes som en själsfrände nästan. Äntligen nån som fattar att det inte behöver vara deeeen ynkans mikrokoordinaten som spökar, utan det kan rätt och slätt vara ALLT. Utan vidare förklaring.

Veckan har passerat med en till två sovstunder per dag, mängder av piller för det stackars huvudet och nattning runt nio på kvällen. Andraskörden är igång mellan skurarna och djur är flyttade till andra bete. Livet stannar inte för att jag hade önskat eller behövt det.

Huset på andra gården börjar bli klart i den mån det kommer bli klart i höst. Dit har gått jäkligt många timmar extra, utöver allt annat som händer och behöver göras. Visst har det blivit fantastiskt fint, men det har sitt pris.

Sexåringen älskar skolan och surar varje lördag för att hon måste vara hemma en hel söndag också innan hon får åka dit igen.

Treåringen har kommit in i rutin både hemma och på nya dagiset och skuttar glatt in varje morgon, och lika glatt hem.

Makens växande knöl är väl i stort sett avblåst som helt ofarlig – där enormt många timmars oro och ångest för min del plötsligt lättat.

Med andra ord kan tempot trappas ner, och håller man inte farten uppe så kommer ångvälten/flodvågen ikapp, och det med besked. Igen…

Jag känner mig ständigt otillräcklig gentemot mina barn (kanske var förälders lott?!) Känner att de är ensamma mycket och tar ett ganska stort ansvar för sig. Samtidigt är alla tre väldigt trygga och förnöjda i sig, och det kanske inte går hand i hand med att de är “osedda”?! Kanske skulle sänka garden där, hålla med de som säger att vi tillbringar rätt mycket tid med våra barn och faktiskt försöka lita på det?

I brist på närvarande föräldrar får man krama vällingflaskan hårt!

Men allvarligt. En sak som retar mig lite! Varenda en jag har nämnt någonting för gällande mitt mående de senaste veckorna är skitnoga med att poängtera att jag har tre barn. TRE barn! Jo, tackar som påminner men jag har ju både tillverkat, producerat och fött fram dem, alla tre faktiskt! Jag har inte glömt!

Helgen inleddes med ett dödsbesked. Man ska inte önska livet ur någon, men hon hade verkligen inget värdigt liv de sista åren. Min fina granne, som var en av få tryggheter i Skåne. Åtskilliga kakor och timmar av kortspel genom åren. Hon som var lastgammal och skröplig när jag var liten – nu nästan 83. Med en cancer så elak i kroppen att hon gick sönder vid beröring.

Jag är så tacksam att jag trotsade allt och tog mig dit för några veckor sedan när vi var neråt. Och värmen när jag såg det välbekanta telefonnumret i displayen (hör hennes röst när hon alltid svarade med det samma) då maken ringde mig igår morse för att berätta, och “välkomna” mig till begravningen.

Så blir det en första begravning i denna vackra kyrka. Vars torn jag tittade på varje dag över fältet, och där jag konfirmerades. Dock fick jag aldrig nåt dop där då delar av innertaket rasat ner vid tidpunkten.

En tung sorg, en klippa som alltid har funnits har försvunnit, samtidigt en sån lättnad då jag inte önskar min värsta fiende hennes lidande.

Igår ringde goda vänner för att meddela att de tänkte hämta ägg – och hade “råkat” köpa med sig pizza till hela gänget. Idag kom Mor och B på middag och fika.

Maken fick rycka ut för fjärde gången på lika många dagar med vattenstrul på föräldragården så jag och barnen gick en sväng. Eller, den minsta vände efter trehundra meter och gick hem, sonen tog cykeln på andra hållet och storflickan hängde med mig. Näästan en familjerunda alltså…!

Man har ju jäkligt fina människor (och kor) omkring sig – man måste bara upp över dyn för att kunna se det.