Hade en häftig mån-stigning en kväll här ute!

När man kommer ut på jobb, ska riva stängsel och öppnar där bak… Då är det bara att vända hem igen… Livsfarligt att låta maken hitta nyckeln

På fullaste allvar. Bortsett från tjurarna som rullades ur hägnet nyligen så minns jag verkligen inte när jag behövde kalla på assistans för att få in förrymda djur sist. 113 där ovan, krävde två man extra, massa stängsel och över en timmes arbete. Hej hej slaktlista!

Nu gick det inte längre – dags att kalla på servicebilen. Han hittade också problemet – ett dolt vacuumrör. Får man ens kalla det rör?

Jag satt i söndags kväll i bilen utanför “vår lilla byaverkstad” och skrev en lapp. “Lampa, skrap i höger fram, oljebyte?…” och vad var det mer…?! Det var verkligen nåt… Aja, pratade ju med innehavaren när jag fick tiden, och så la jag till oljan, då bilen inte servades i våras pga sjukdom på samme verkstad. Men vad var det?…

Det tog över natten, så trillade polletten ner; När jag och minstingen gick mot lagården och jobbebilen på väg mot dagis. Hon sa “Jag har inte klättrat i din bil mer, mamma!” Visst fasen! Batteriet var det ju! Måste ringa och påminna!

Gjorde jag det? Nope, polletten trillade bort. Ringer tisdag morgon och dubbelkollar!? Nope, helt väck! Kom dock på det och ringde fem minuter före stängning i eftermiddags. “Din bil är klar! Lampa är bytt, olja och filter, bromsbackar runt om och så batteriet! Men det hade du minsann glömt att skriva upp på din lista! Det var originalet som satt där (från 2007). Ska jag lägga ut nyckel?”

Med dagis stängt en dag påbörjade maken “korridoren” på andra våning. Det kanske finns hopp om att även den blir klar på sikt.

Varför höst = schal. Nedan en fin liten åkerlapp några dagar senare… Jag säger nolltolerans mot vildsvin! Var så goda och välj – gris eller lantbruk?

Kanske, kanske kan även minstingens doptavla bli klar på sikt. Den skulle ju sys på kvällarna framför TV:n där under den sista månaden av graviditeten… Jag blev snuvad på den! – Och hon på sin doptavla! Men klar ska den bli. Hon ska få sin, precis som sina syskon. Nån gång…

Får väl påstå mig själv som på god väg uppåt, om någon undrar. Livet gungar för fullt på vissa plan, men det är hyfsat stabilt på några andra, så det går att klamra sig fast. Typ.

“Kan du plocka ihop alla filmer du dragit ut?!” – – – – (De kom faktiskt in i skåpet allihop sen hon samlat ihop dem på rad!) Nedan är det gos med “min bästa kompis”

I övrigt är det – som alltid vid denna tiden på året – stängsel, stängsel och åter stängsel. Sätta stängsel, riva stängsel, flytta stängsel. Laga stängsel och justera efter viltolyckor…

Det är oerhört tacksamt när man får samtal om icke-befintligt stängsel innan kreaturen upptäcker det!

En kväll med massaker av gamla hönor och en dag med städning av hönshus samt ihopsläppning av unghöns, tupp och kvarvarande gamla. Väldigt fint att komma ut på morgonen efter och alla var blandade.

En söndagsmiddag hos “di gamle” gav en spark i ändan att börja rensa bort mina lämnade grejer så de kan “dödsstäda”. Tja, jag hittade väldigt mycket jag inte för mitt liv kan förstå varför jag sparat, men de försvunna Kulla-Gulla-böckerna kom till rätta till sist.

Bortskämd, och sjukt Tacksam!

I flera år har jag sagt att jag önskat Morfars pipa! Det må låta konstigt, men det finns inget som är så mycket Morfar för mig, som just den. Möjligen blå hängselbyxor då. (Pipan är ersatt med cigaretter och de blå byxorna är numera grå.) Men Pipan! Den inramad och en bild på Morfar sittandes på en stubbe i skogen bakom. Påpekade detta i söndags och svaret? “Den gamla skiten har vi slängt!” Tackar… Där rasade världen ihop rätt ordentligt (sa att jag var något mindre låg – inte att jag var stabil!) Så istället frågade jag efter hans första par skor, om jag fick tinga dem?! “Ta dem bara, medan de finns, men de är nog dammiga!”

Ok, tack. Så nu står de tillsammans med svärmors första par på den gamla chiffonjen i vardagsrummet.

Sällskap på gårdsplan! Och vilken mastodontlarv där nere!

Naturligt konstverk! – Regn på en kobajs.

En stolt tjej fick en “ny” stol i jobbebilen. I den har hon åkt framåt ett tag, men nu byttes stolen ut. Gjorde hon anspråk på liknande stol i finbilen? Nix, tvärtom önskade hon stolen från “jobben” där, så hon kan få åka (baklänges) fram, jämte mamma.

Måååååste ju bara få plocka några! Man kanske aldrig får chans till så här extremt röda ristuvor nån mer gång i livet! Barnen plockade dock hellre “blåbär till en paj”!

Ikväll har jag gjort något jag inte är helt stolt över. Jag har “uppmuntrat” ett av mina barn att slåss. Sicken mamma va!? När skolglädjen över en natt har ersatts av förtvivlan och tårar. – Hur mycket skit ska man tåla? När åtskilliga tillsägelser från flera håll inte biter, utan verbal elakhet fortsätter, liksom beskyllningar, långfingrar, knuffar och slag. Man ska vara snäll och man ska gå undan. Men man ska inte tåla hur mycket skit som helst.

“Som man somnar får man vakna…!?!”

God natt