ons, oktober 21, 2020 – En ung bondes vardag

Precis som rubriken antyder är det just vemod som rullat in här på gården. Först och främst för att jag tagit beslut att för första gången nånsin sälja större delen av mina tjurkalvar. Dessa åkte till en jättegård österut igår. Grät större delen av kvällen. Sålt mina fina bebisar! Ropade hejdå efter bilen och det muade till svar där inne. Svårare än att sälja direkt till slakt faktiskt. Då vet jag hur de haft det enda till slutet. Nu är de bara väck. (Även om transportören sa att det var en fröjd att köra djur till mottagningsgården – fina stallar, bra människor och bra omsorg. Får försöka lita på det) Detta till trots då jag inte själv känner fullt ut att jag kan stå för den uppfödningstyp jag själv kan erbjuda tjurarna. Det blir som att skicka favoritkossan på slakt – man får sörja ett tag, och sedan sopa av knäna och gå vidare.

Två blåmärkta som får stanna här, tillsammans med två andra små.

Ja, och så hade det hela förstås varit lite lättare om man haft stöd i beslutet. Jag känner mig så inihelvetes motarbetad för detta beslut så det finns inte. ”Kan ju inte sälja ungarnas kalvar….” ”Ingen gödsel till hösten om lagården står tom…” ”Inga intäkter nästa höst…” ”Har massor av foder…”

Men precis! Lagården blir (förhoppningsvis) tom nästa sommar. Ett halvår utan lagårdstvång, bara det!

Jag kan/kommer plocka in merparten av mina kvigor i vinter! Perfekt så jag kan få lite relation med vildbasarna. (Orättvist! Tamare djur skulle vilja bo i köket och DÄR går gränsen!!)

Fullt fart i äggerian! Och nedan var ju ganska lagom backat!

Framtiden känns osäker. Kanske blir det till att satsa fullt ut och dra på igen. Kvigor har jag att lägga på så det är bara att maxa apångtjurarna i så fall. Kanske blir det till att bryta upp helt och pröva vingarna på annat håll. Kan lika gärna börja minska nu som senare. Det är inte lättare då! Vi får väl se – värsta uttrycket i mannaminne… Väntan… Ovisshet… Och sådant man snällt bara får lägga i andras händer…

Antingen knäcker det mig, eller så tar det livet av mig. Vet inte vilket som är att föredra. Förändring måste till. NU.

Ännu en dag i utgödslingen slutade med spolbil. Längesen utgödslingen gick så bra som senaste dagarna, så kanske har stoppet varit på gång länge...

Alla kalvar har kommit hem de senaste veckorna. Lite pysventiler i den tysta skogen. Lite pysventiler i den otysta skogen med familjen som sällskap. En tvåmilavandring utfördes sista ”chansen” före älgjakt – med en halkning på hal spång över bäck som drog till knät på mig. Perfekt – inte! När knät kokat upp på mig, jag övervägde att kasa på rumpan ner för yttertrappan och jag insåg efter två växlingar att jag inte klarar att trampa ner kopplingen på bilen… Jag har en hög fysisk smärtgräns, och jag är tjurig som fan men då blev det ett läkarbesök. En hygglig prick!; ”Kan du gå är det inget trasigt! Avvakta ett par tre veckor och kontakta sjukgymnast om det behövs! Hej då”.

Torp med brunn.

Torp med lagård! Fantastiskt att den fått stå kvar och gråna. Stugan låg där också, röd och grann. Mitt i Skogen.

Ekorrn satt i granen! Och nedan mina fötter när jag kom hem. Efter första kilometern var jag fuktig om fötterna, efter två rann det mellan tårna, så sen blev det ju inte värre.

Med andra ord kunde det kvittat! Och eftersom jag dessutom fick order att göra det jag ”måste”, så var det att rasta prao. Med dagssnitt på över 13000 steg ville det till att INTE stanna upp, kan jag säga. DÅ exploderade knät.

Det där att göra vad man måste… Om jag MÅSTE ut i skogen en sväng, då är det ju i kategori OK? Rundan var dessutom en familjetur sen tidigare.

Plötsligt var det långt ner till bäcken!

Vet ni? Det gick uppåt:)

En stackars torpares slit som planteras igen. Och nedan är ett praktexempel på hur jag tycker att skog INTE ska se ut! Fördelen med modernt skogsbruk är dock att det oftast finns spår efter skogsmaskiner man kan följa ut om man går vilse. De ansluter i de allra flesta fall till en väg;)

Tillbaka på VÄGEN!!

Lite läskiga morötter som växte i landet!

Men vilken prao jag hade! En tyst iakttagare. Satte starttid halv nio, då jag lämnar efter åtta på dagis, ska ta mig hem och komma igång. Mötte honom tjugo över åtta på tisdagen. Han var då på väg ut i ladan efter avslutad utfodring av djuren. Jag tror aldrig jag legat så bra i fas som nu vid denna tiden. Älgjaktsvecka och hämtning på dagis att passa till trots!

Redo för livets första älgjakt. Och hela dagen var hon med. Det tror jag ingen trodde på!

Även om det var riktigt roligt, givande och effektivt, var jag väldigt glad och lättad på fredag eftermiddag! – Det är alltså inte smidigt att hålla fullt fokus hela tiden och hitta på uppgifter. Det är inte läge att ta en fika extra, eller bara stanna upp sittandes i bilen en kvart extra, dricka lite vatten och scrolla på telefonen när någon väntar på order.

Det var lite tjock dimma en morgon. Både sjön och skogen var borta!

Dåliga vibbar att hitta stänget obefintligt… Korna följde med fint från sin fina, olovliga åker, och in igen efter spannen.

Köpte ett värmande linimentstift jag inte vågade använda efter denna reaktionen. Visade sig vara chili i, för värmens skull. Så det kör jag nu varje morgon längs axlar och nacke före underställ och schal. Har inte haft spänningshuvudvärk sen dess! Axlarna dras inte upp i kurande. Perfekt.

Har vetat ett tag att denna ville ha en större kruka…

Lite fullt i sängen! Självklart jag i botten. Tur katterna är först, så håller maken sig på kanten.

Lite piggare i knät efter helgen, så jag och drängen fixade stängsel. Haft en hel del dåligt här hemma så ut med traktor och skopa och trycka ner stolpar. Gick som en dans, tills troschocken kom. Typ… Gick på slät och fin åker, då benet bara försvann på mig. En jättefåra/slukhål mitt i allt. Troligen efter fibergrävningen förra hösten, att nåt har satt sig nu…

Benet försvann i alla fall i full marschtakt, reflexen blir ju att kompensera/förhindra fallet så under den halva sekunden det tog så rasslade det som spräckt bubbelplast längs hela ryggen från bäcken till huvud! O jäklar i min byrålåda vad jag haft skallebank sen. Givetvis var det ju det ömma benet som försvann, så det möblerades väl om också. Haft smärtan mestadels på utsidan om knäskålen och nu går den runt hela. Det där att smörja in det är ett kapitel för sig, då hela skålen är som ett fett blåmärke. Men men, slutat knapra piller i alla fall. Det gör ont ändå och magen håller bättre utan.

Jag fick ju en runda till Skåne med, för några veckor sedan. Anmälde mig aldrig till minnesstunden, utan kände att det fick räcka med kyrkan. På onsdagen ringde änkemannen och lät helt bedrövad; ”Kommer du inte på begravningen?”

Fantastiskt vacker psalm. Och passande. Tänker hur hon mer och mer stängdes in i sin kropp, med reumatism, någon åkomma som förkortades CP som åt upp brosk mellan benen tror jag, synskada, covid-19 och till sist cancer. Hur hon inneslöts i en puppa, men i döden fick befrielsen att flyga.

Usch vilket tvivel som grep tag i mig. Men jag kunde ju lugna honom och säga att jag skulle komma, även om jag skippade minnesstunden! Prästen höll nog det finaste tal jag hört i en kyrka, med innehåll från allt kring faderns oro för dotterns val av fästman – en sån med motorcykel!! – till omsorgen kring de sina, och grannbarnen. Jag kände mig oerhört träffad där. Kanske har inte bara de betytt mycket för mig.

Ringde den gamle mannen några dagar senare och pratade länge, länge, med både tårar och skratt. Det kändes så fint!

Blev ensam hos mor på kvällen. Efter en runda för att rensa skallen lite i regnet stod fredagsmys framdukat till boken.

Nu befinner vi oss vid den där tiden på året när det är som bäst!; Den långa projektlistan kan börja bockas av. Saker avslutas. Maskinerna tvättas och stallas in. Kalvarna är avvanda och korna gnager i sig det sista gröna på åkrarna. Alla djur är inom ”mitt” område. Bina är matade och nattade för vintern. Honungen är omhändertagen.

Nu återstår egentligen lagårdstvätt och reparationer av den samme – boxarna är ju tomma för omväxlings skull.

Mjölkekossan nedkom med en kalv helt plötsligt flera veckor för tidigt. Med födelsedagsgäster inom en timme och ett väntande pass i lagården blev det till att lägga i räserväxeln. Kalven var kritisk de första dagarna, men sen vände det och hon är nu piggare än det mesta man kan tänka sig.