En kamp mot klockan… Det är nog en bra sammanfattning av veckan som gått.

Några träd som trodde på vår som inte mått så bra av minusgraderna… Det hoppas jag inte att mördarsnigelgömman gör heller!

För att backa bandet ytterligare så hämtades två tjurar hem från sin vinterförvaring för en sista färd. Behöver byta ibland, de får döttrar som ska betäckas och besättningen behöver förnyas. Malte, född 2017, en kille som jag i flera år väntat på att han ska “mogna”. Men efter flera utfall gentemot mig och en egen känsla av att ALDRIG gå i närheten av honom utan livvakter, så brände han sin sista bro i höstas. Olyckor händer snabbt och lätt ändå – man behöver inte be om dem!

Sen har vi Rudolf då. Käre, store, fine Rudolf. Född på gården och fick det bästa av både mor och far. Tyvärr den enda korsningstjuren och dessutom med hornanlag, så nu blev det dags för honom. Helt enorm, och from som ett lamm. Född 2016 och säkert tre gånger så stor som Malte. Även om det värker i bröstet och saknaden är stor, ser jag med spänning fram emot att få en vikt på honom när avräkningen kommer i veckan. Inga måttband skulle räcka runt, och vågburen var för smal!

En liten blunder när slaktbilen kom och dessa herrar var lastade tillsammans med några kor och kvigor. Tjurarna i samma box i bilen. Chauffören var häpen över detta – extremt sällsynt att det går med så stora tjurar. Och jag pladdrade på om att åkeriansvariga L flera gånger frågade OM jag var säker på att det skulle gå att ta dem tillsammans.

Chauffören log lite, och sa sen: “Jo, jag vet det, det är jag som är L!

Åh! Bingo!

Sen var det halv panik med gödseln då. Sista november är sista körningsdag om man inte ska plöja ner det. Och, IGEN!!, spricker vacuumpumpen på tunnan! Den är 1,5 år gammal! Inga övriga skador, varken tekniskt sett eller synliga. Och givetvis vill ingen ta på sig ansvaret.

Inte får man tag i nån ny pump från Tyskland, får den ombyggd och på plats för att hinna köra ut 500 kubik flytgödsel på en vecka!?! Så det var bara att nyttja en livlina för att stilla den paniken – “ring en vän”.

Han kom måndag morgon och dundrade på här som aldrig förr. Det gick som tåget, enda till halv tolv-tiden. Exploderat däck… (“Jag visste inte att det bodde så mycket människor i byn, men de kom ju ut från varenda hus. Det small nog rejält!”)

Så där stod han mitt på vägen i närheten av korsningen. Tjugo meter längre bak tror jag ingen kunnat passera. Tjugo meter längre fram hade han stått tvärs över storevägen.

Återstod då att tömma tolv kubik gödsel, för att kunna lyfta upp tunnan…

Inte är det där något ledset gäng, så det kom några gubbar och inspekterade, en stack långt norröver för att få tag i däck och fälg. Ett par drog iväg för att svetsa på sitt “brandrör” och fixa slang, och sen gav de sig på topplocket på min tunna – som inte varit rört på över tjugo år.

Precis som i många andra fall i branschen har jag fysiken mot mig, så det kändes ganska bra när två stora starka karlar fick hjälpas åt att dra loss bultarna med järnspett. Det var inte bara jag som var klen i detta fallet! Man ska ju gärna undvika att ramla ner också!

Locket av, fram till den andra och i med slang och så börja pumpa över. Backa ner bakom lagården och koppla “lastningsslangen” och låta det rinna tillbaka ner i brunnen på självtryck. Som en av ungarna sa “Kör ni inte det där på fel håll??!”

“Och jag tycker att vår tunna har stora däck…” sa maken.

Tidig onsdag drog han igång igen och gödseln kom ut. Brunnen är redo för vinterns fyll.

Och jag? Tja, jag tröttnade en gång för alla på den där jäkla vacuumtunnan. 8 kubik, 15 minuters lastning – om man har tur, måååånga pengar i reparation med två nya pumpar på 1,5 år, och dåliga däck som snart behöver bytas. Många och långa funderingar, några diskussioner och ett gyllene tillfälle så åkte jag iväg i torsdags och hämtade en 10-kubikstunna med lastningskran – man bör inte behöva stiga ur traktorn förrän kvällen. Och den där mellanskillnaden i priset räknas ganska snart hem med ett par kubik mer skit i varje resa. Sen krävs det lite arbete kring brunnen för att det ska funka, men det blir projekt till våren. Just nu räcker det med en dyr julklapp.

En fredag med varvad sol och isande dimma tillbringades med att riva årets sista stängsel. Undrar hur många stolpar jag har egentligen?! Och undrar hur många mil det faktiskt blir varje år… Men fint blir det, där det varit stängslat!

I lördags avslutades projekt “Korridor” – mellanrummet mellan gamla övervåningen och det nya rummet på utbygget. Jag har fått min bokhylla äntligen, och vi har fyndat en hel del som varit nerpackat i minst tre år. Kanske, kanske är det nu det finns chans att få ordning på torpet. Kanske…

Torpet ja… Det var tanken igår – fika i vindskyddet sen gena genom skogen och fika igen vid ett torp och så gå vägen runt byn för att hitta bilen. Genväg kallas senväg osv…

Farligt att åka utsocknes. Jäklar i min byrålåda vad vilse vi blev! Visst kom vi upp på toppen av berget, men sen?!! Gammal liggande skog, snår och sly, raviner och berghällar. Jisses. Några minuter gick fort och det är väl synd att säga att vi var rejält kaxiga när klockan närmade sig fyra, dimman och mörkret rullade in och vi var ute i precis ingenstans. “Nu kommer vi snart ut ett par kilometer från bilen!” peppade maken då vi endast och allena satsade på att hitta nån form av väg innan det blev kolmörkt. Just det. Han gick rakt norrut. Jag gick österut. Och vi kom visst ut tillsammans rakt söderut från toppen, ungefär trehundra meter från bilen! Jag har sällan blivit så glad över att hitta nerväxt taggtråd att ta oss över och ut på ett gärde!

Det blev fika i bilen istället för på torpet – det ligger nog kvar för en revansch – från ett annat håll. Tacksam att vi hela tiden hade kontakt med internet – det är inga garantier i tassamarkerna annars. Det var ett äventyr! Heja barnen!

Snobben skulle vara överdomare i Grodspelet.

Flaggstången gick i vält för en ny lina.

Adventsputs med kommentar: MEN MAMMA! Man får inte sitta på bänken!

“….Jag kan sitta på bänken med dig!”

Lite lagom uttråkad en dag så blev det rimstuga. Mössens Julafton kallas originalet. Det var så Den Store Dirigenten i byn blev inspirerad och bidrog med vers 2.

Erkänner. Ska sluta kalla mig rakhårig…

När man sätter sig i soffan ska alla vara med!

Kattens Dag igår, blev jag upplyst om. Kanske syskonen visste om detta, då de för ovanlighetens skull var tillräckligt sams för att ligga samtidigt på mitt bröst när jag vaknade.

Ha en go vecka!