Ja. Först ska jag be om ursäkt för mitt lilla utspel i förra inlägget. Säkert trampade jag någon på tårna, o inte minst mig själv när jag sansat mig o läst igenom vad jag egentligen skrev. Dra alla över en kant är något jag försöker förkasta i möjligaste mån, men misslyckades med i detta fall.

Vad jag menar är i alla fall snarare: I min värld ska kyrkan stå för något fint. Medmänsklighet och värme. Och det gör den i väldigt många fall!

Sen kommer det ett budord – där du skall älska din nästa. Detta tolkar jag (möjligen helt fel) att man ska se personen o acceptera för det den är.

Då är det väldigt svårt för mig att förstå hur man kan påstå sig vara en trogen guds tjänare, genom att vägra befatta sig med andra!? Jag vet de som inte går på gudstjänst (jag vägrar kalla det möte) för att det sker samarbete med en annan inriktning inom kyrkan. Jag vet de som vägrar befatta sig med personer pga härkomst, eller sexuell läggning. Jag vet de som vägrar tala till, eller svara på tilltal av, de som inte är med i ”rätt” församling. Och jag vet de som kan bete sig som riktiga svin – och komma undan med det för att de ”är med i församlingen”…

Sug på den lite. Vad hände där med den lilla människan och det stora alltet? När man plötsligt besitter rätten att klargöra hur bra jag är o hur fel du är, som inte delar samma livssyn, värderingar och tro.

Jag försöker vara gränslös. I en god bemärkelse. Hur jag lyckas vet jag dock inte. Men för mig spelar det inte så noga roll på vem du är, så länge jag gillar dig. Är du 15, 50 eller 85. Man eller kvinna. (Eller älskad gubbe…) Vad säger att jag måste umgås med jämngamla? Eller bara med bönder?

Vid en tillställning för ett antal år sedan konstaterade en gäst att det stod allt möjligt på åkern som vi nyttjade som parkering. En rostig gammal Volvo, en splajs ny Porce, några motorcyklar o det mesta där emellan. Jag förstår fortfarande inte kommentaren. Var det inte ”fint” nog eller var det bara opassande att blanda ”klasserna”?

Mångfalden är bra, tycker jag, även om min umgängeskrets är ganska begränsad till vardags o definitivt mindre, precis som för alla andra, just nu.

Jag har flertalet vänner som är ateister ut i fingerspetsarna. Och jag har nära vänner som är totala motpoler. Just den acceptansen o när man kan se personen under fasaden är den bästa sorten. När det inte hänger på en liten detalj utan man kan se förbi den till helheten.

Det är precis det jag menar med att få utöva sin (min) egen tro, utan påverkan från andra, på en stubbe i skogen. Eller torpgrund, för den delen. Utan inblandning och dömande av andra. Inte på en speciell plats vid ett förutbestämt klockslag.

Så, förlåt för de jag tanklöst kränkte. Jag är inte ofelbar, och jag erkänner det.

Jag kan även erkänna att jag känner stor tacksamhet för alla aktiviteter som anordnas för barnen inom kyrkorna. Inte så jättemycket annat att välja på då vi bor mitt i bibelbältet men på nåt sätt känns det som ”bra” värderingar och en önskan om att barnen skyddas från den grymma värld som väntar utanför. Med ett samhälle som blir hårdare och hårdare känns varje dag man kan hålla barnen undan från eländet som florerar bara bra. Och så fint många i trakten har ställt upp för att sprida hopp och glädje i tiden som råder. Från julklappar och ljus i brevlådan till hästskjuts genom samhällen.

In i dimman!:

Avsaknaden av snöpinnar var påtaglig igår morse!

Tjuvstartat julen lite. Fick mig en ny gummiklubba i julklapp av drängen och fru – den andra har blivit för mjuk. För många spjut islagna i balar…

Jag smet ut från det totala kaoset. Trodde jag. Kaoset följde efter mig ut istället! Så snopen jag blev när jag kikade över axeln och såg två barn med varsin skrapa. Ett tungt jobb men de genomförde det!

Åter till vardagen så var det där projektet att ta in djuren (bara massa merjobb inne…) betydligt värre i tanken än i praktiken. Det känns så bra att korna är inne, och de verkar inte må dåligt av det. Senaste dagarnas konstanta regnande har gjort mig oerhört tacksam att jag har lättat på trycket ute i hagen.

I kväll gjordes sista delen av storstädning av huset, så nu återstår en ”vardagsstädning” så är vi redo för julen sen.

Wow! Är det så kyl och frys ser ut!? Rensade visst bort en del…

Tre stjärnor i fönstret

Pepparkakshus är inköpt efter ett par missöden med det vi bakade själva, monterat och pyntat av barnen idag. Friden är på väg att lägga sig med andra ord. Det känns väldigt konstigt att sitta ensamma på julafton, men ack så skönt det ska bli att slippa all stress som byggs upp. Även om vi brukar sitta still så är det en massa hets och passande för att det och det ska hinnas med innan de åker och de kommer. Bästa stunden på julafton brukar vara att komma hem kring sju halv åtta till ett utkylt hus, med sovande barn, tända i spisen och sätta sig i mörkret i soffan. Nu kanske hela dagen blir så!?

Märk väl den klumpiga tomten som tappat både paket och vante innan han fastnade i skorstenen!

Alla små projekt man kan bocka av är dessutom guld värda. Djuren är inne. De andra är i sin vinterhage. Julklappar mm är klart sen många veckor (!!!! Vad hände där liksom??) Huset är städat, idag har jag och drängen renoverat hage – där djuren är – så nåt vettigt känns utfört. Maken har klippt tre barn ikväll… En go känsla.

Jag undrar ibland hur hon hamnar där… Hon måste ju krypa intill under natten och sen håller jag om… Svårare än vanligt att ta sig upp vid dessa tillfällen.

Ha det bra där ute. Lev förnuftigt och var rädda om er.