Ja jisses. Så många gånger jag tänkt sätta mig och skriva ner nåt. Men vet ni? – Tiden går ändå! Och med barnen på jullov är de inte helt begeistrade i att natta sig vid åtta, så då blir den egna kvällen så väldigt mycket kortare!

Som vanligt innebär det väldigt många bilder, då har jag ändå sållat på kring 430 sen sist jag skrev för ett par veckor sedan…

Jag har påbörjat projekt Klippa kor. Lite då och då i alla fall. Alltid lika spännande. Började med ett säkert kort – de gamla korna – då jag har alla lemmar i behåll så långt i alla fall. Femton återstår, och det går väl åtminstone hyfsat. Inga skador än, förutom att jag råkade sticka en ungko i armhålan med saxen – lagom tills jag övertygat henne om hur oerhört ofarlig den är…

Tre klara…

Vägrar hon ställa sig får jag väl sätta mig?!

Två halva ger en hel va?

Både skrämmande och häftigt att de hade samma färg innan jag klippte den vänstra!

Och jag har varit nervös för att klippa kvigor….

Men! Men! Vänta lite här nu va?! SOL???????? BLÅ himmel?????? (Bara i två minuter, men ändå!

Dags för spannmål också. Säljaren bytt kärra till nästan tredubbel storlek, så fick hejda hans lastning. Skulle baaara springa och spola av stövlarna innan jag hoppade i bingen och öste undan, men det fyllde för fort så motorskyddet löste ut. Och DÅ går sekunderna fort innan man hinner stänga luckan på kärran! Det sista var till att halvligga i bingen och ösa undan, takhöjden blev för låg, så tur jag inte fick fullt lass! Några ton till hade varit tufft alltså.

Firade jullov med att grilla korv i spisen. Dagen efter fick vi förfrågan om att följa med till vindskydd och grilla, så det gjorde vi!

En rotvälta från undersidan!

Sen blev det dags för julgran då. En sak som såg okej ut i skogen med helt anskrämlig inne! Så har vi provat det också:) Jag smet sedan en sväng själv till skogen. Stiftade bekantskap med extremt tät, snårig ungskog.

”Yeah, kyrkans mark och bra märke!” tänkte jag…. Nåväl, två försök på tre dagar förde mig inte närmre nån husgrund, men jordkällaren var på samma plats.

Nä, kantarellerna fick snällt stå kvar. De var rätt slemmiga! Knatade vidare och sprang på släkten. Missade ett torp och tog forsränningen hemåt. Lite vilse i vanlig ordning, och skymning på gång, men jag kom ut den gången också!

Rejäla bultar i stenen.

Maffig kvarngrund. Och alltså, tänk att få BO så här! En säljare som var här för några år sedan sa något jag tog vara på: ”Man får vara lite avundsjuk, men man får ALDRIG bli missunnsam!” Och ja, jag är nog lite avundsjuk på den där dammvallen alltså. Erkänner!

Morgon. Vaknade i magläge. Hår precis överallt och åtta kilo katt på ryggen… När jag väl lyckades få kroppen att fungera och jag kom över på rygg, kom Selma som en projektil…

Det var samma morgon som det var extremt segt att krossa spannmål. När jag fått bort stenen i utloppet så gick det betydligt bättre!

En hejdundrandes lång att-göra-lista på Lillejul och på mitten stod det lämpligt nog ”ANDAS”. Så revansch på torpet jag missat svänga in till, tacka släkten för rest skylt och guidning då GPS:en var rejält tokigt. Snoka vidare på åkrarna och hitta källaren, sen klättra upp på berget och fika med utsikt över Mormors barndomshem. Fika, lugn, tystnad, vindsus och älgskit. Kan man ha det bättre?

Vilken stenfot!! Och så muren mitt i, skapligt hel på ena sidan.

Okej. Dags för quiz: Vad gömmer sig om man dyker in mellan smågranarna?

Svar: Källaringången!

Råkade göra mig ärende att gå förbi den pampiga dammvallen igen, även om det innebar att jag ännu en gång kom från skogen och dundrade rakt in i någons trädgård mitt i julbordet… För att inte anmälas för stalkning tog jag vänster till en annan fin väg därifrån och litet fall:

Firade Lillejul med svägerskan och familj med grillat ute på altanen.

Julaftonsmorgon. Vaknade till sol och ljus! ”WOW, det är nog årets bästa julklapp!” utbrast sonen.

Trots mycket oro från stora flickan (”Vi har ju aldrig firat jul här! Tänk om tomten bara går till det vanliga stället!!”) så kom han i skymningen. Med ålderns rätt stannade han ute, och sen fick smånissarna i familjen hjälpas åt att dela ut det som tomtenissarna ställt i ordning under granen föregående natt. Till sist låg bara det bästa kvar:

Lillasyster summerade dagen då hon räckte mig vällingflaskan på kvällen ”Nu är det två som är slut! Både jag och vällingen!” <3

Juldagsmorgonen bjöd på sol och krispig frost, så vi packade med oss lunch och fika och tog en längre tur i socknens mer tätbetorpade områden:

Ett stort ställe som friköptes ganska tidigt. Skaplig lagård, en livfarlig brunn mitt på hygget (men det är ju fin stensättning i den!), en fantastisk ”fägata”, och så en utåt sett intakt jordkällare i ”mösakanten”:

Hörnstensfamiljen!

När molnen skiftar färg är det dags att dra sig hemåt.

4,5 timme i skogen och lika många kilometer i varierande terräng. Trött? Ingalunda! Dags att få krypa i sandlådan och leka!:

Sen smet jag iväg själv på annandagen. Ut! Till skogen.

Ännu ett ställe med snårig skog. Markberett och snörräta rader av träd… Kan inte mycket om skogsbruket, men uppskattade det till kring 20-årig plantering. HA! sa jag högt när jag snubblade på nästa skylt:

En tid att passa, och av någon anledning går ju tiden extra fort då, så för att spara lite på den skulle jag ta den utmärkta stigen genom skogen, över åkern och på nästa stig, över nästa åker och så torde jag hitta en backstuga där. Åkern ja… Det VAR nog åker en gång i tiden.

Tittade på den gamla kartan, den nya kartan och var jag var. Och insåg att jag nog höll kartan upp och ner eller nåt, för jag kom ut 150 meter från tallarna i kurvan där jag gick in! Ta-daa! Suck, genväg och senväg och allt det där… Fick snällt ta mig det långa varvet runt. Ingen backstuga hittade jag i en hast och det blev stressigt efter bilen. Stort minus på det.

Hem och fiska upp familjen och åka till barnens storkusin för födelsedagsfirande, garagelunch och en tall för maken att såga ner. Svågern visade att det kan bråka med skogskärra inte bara i skogen, utan även på slät asfalt:)

Det som var så ljust och fint fick ju inte vara kvar, så igår morse var det snorhalt istället. Snöglopp och halv storm. Innan vi åkte till kusinen hade barnen blivit lovade en tur precis bortom ”vår skog”, så när maken åkte tillbaka till systersonen för snickeri igår, klädde vi andra på oss och turistade på hemmaplan. Fika i en håla och så snabbt hem när kastvindarna tog i och det började knaka oroväckande i tallarna.

Idag försvann maken en liten sväng till skogen – med motorsåg – och när han kommit hem åkte jag och sonen till skogen på andra hållet. Med sällskap av ”mormors kusin” som hon presenterade sig när hon ringde. För jodå, det finns de som uppskattar mina bilder och turer, och faktiskt vill följa med!

Hon fick först visa ättestupan, och det grämer mig allt lite att den var så lättillgänglig! HUR har jag kunnat missa den i alla år?! Nu har jag ju aldrig varit i närheten av just den vägen, men jag trodde som sagt att det var långt ut, inte trettiotalet meter från en bilväg!

Hög var den! Sonen försvinner ju där jämte tallen! Eller kan det kanske ha ett samband med hans grågröna jacka…?! Häftigt mönster på berget, men istappar var det inte så många av.

Sonen önskade sedan ett besök på stengärdesgårdarnas Laxabo, så vi tog oss dit via Sandabäcken, (vars torpstuga jag lokaliserat dagens placering av nu ikväll!) Fika i total tystnad!

Jag vet att flera av er börjar vara oroliga för min hälsa, tror faktiskt inte det finns diagnoser för torparsjuka… Ju mer man tittar, ju mer ser man. Ju mer man ser, ju mer upptäcker man. Jag kan lugna mig och er med att det finns gott om ställen att besöka i socknen än. I Hembygdsboken har jag räknat till omnämnande av 126 torp och backstugor, exklusive alla industrier i bäckarna. Sen har vi ju inte så långt till grannsocknarna;P Ingen oro alltså, även om besökslistan växer stadigt sen den tog sin början i påskas.

Till nyår ska vi träffa familjen vi firat nyår med i många år. Vi ska grilla och fria 12:00-slaget, sen blir det lugn hemmakväll.

Nästa inlägg får nog bli en sammanfattning av 2020 – ohälsans år.

God Fortsättning och Gott Nytt År