Årets första trana sista dagarna i februari!

Kalvarna ploppar ut i en stadig och hittills ganska lagom takt. Peppa peppa har det hittills även gått bra, både med förlossningar och acceptans. Det underlättar.

Till slut hittade jag strömtjuven – ligghallen…

Några kalvar har det ju blivit genom åren. Började på 0001 en gång med kvigor…

Jag kan inte sluta förundras över att mina barn är hundrädda…

Förra veckan var sonen hemma – denna vecka är det två flickor. Ingen av de är sjuka, men är det nolltolerans så är det ju. Man kan ana en viss nästäppa på morgonkvisten, och hade inte stora flickan haft sin astma i bakgrunden hade hon säkert inte behövt harkla sig en gång i timmen heller. Men men. Det ryktas om ett trevligt utbrott av Covid på skolan, så lika bra att ta det säkra före kanske. Hålla lite längre distanser till de gamla på gården och så.

Igår kände jag mig vass i halsen, men det har gått över tills idag.

När sonen tränade fotboll i söndags tog jag mig en tur på vandringsled, för att ta mig åt hemsocknen och kika lite. Tjugo minuter dit, tjugo minuter där och tjugo tillbaka lät som en rimlig ekvation. Tänkte jag…!

Insåg ganska snart att jag fick ta plan B då klockan gick fortare än jag – ett torp tidigare (Torp? Jaså, det var så va?!) Tjugofem minuter dit gav lite mindre tid där till att snoka på hygget, men tio minuter är ju ingen tid när man snöat in på något, så det blev en rejält raskt tur tillbaka när det återstod en kvart av träningen. Och så in i myllret av stigar på friluftsområdet… Satsade på elljusspåret för att komma rakt på sporthallen, men troligtvis kom jag väl på den på fel håll…! Till sist hittade jag i alla fall parkeringen, och bilen där sonen suttit i tjugo minuter och väntat. *ohps*

Det var lite halt en bit…

Jag vet inte vad ni säger, men jag ser i alla fall en grund, troligtvis från en lagård av storleken att döma. Den var inte omnämnd, men däremot hittade jag varken källare eller brunn (hann inte hitta kanske är närmre sanningen.)

Ja… Vad säger man i övrigt då? Sluta läsa här och nu!

Det har väl varit lite för mycket lite för länge. Lite för mycket stänk från alla håll i bägaren, från alla plan och det har helt enkelt runnit över. Eller så sprack hinken och dränerades totalt.

Så känner jag mig i alla fall. Tji på det mesta, less och ledsen. Och trött. Trött på att alltid vara spindeln i nätet, ligga fem steg före alla andra. Delegera, se till, planera, kommunicera.

Ensamheten känns så enormt tung, vilket sedan toppas av samvetet – för inte fasen är jag ensam?!! HUR skulle jag rimligtvis kunna känna mig ensam med så fina människor omkring mig? Jag kanske inte så många vänner i kvantitet, men ack sån kvalitet när det gäller! Till och med flera som både frågar hur jag mår OCH som lyssnar. Utan motkrav. Dagligen.

Men, jag har nosat på det tidigare och jag vet att det finns ett bra gäng som också känner igen sig – det mörkar överskuggar snabbt och obarmhärtigt, medan förnuftet kämpar på som fasen och dränerar ytterligare lite energi.

En förlupen kommentar om att det inte är bra för att jag “inte är på topp” swischar blixtsnabbt till öronen för att på kontoret kopplas ihop till “Du duger inte när du inte presterar!” BAAAAM sa det också i allt annat då jag inte ORKAR prestera just nu. Totalt värdelös alltså!

Det satt långt inne, innan jag tog en kontakt. Responsen var “Nu är du bara dum!” BAAM BAAM! Jag är inte bara värdelös – jag är dum också!

Och så kommer det kära förnuftet in där någonstans. “Värdelös? Lilla gumman! Se dig omkring. Vad har du åstadkommit hittills i ditt liv? Vad har du omkring dig? – En stor jäkla generalstab av hejarklack (och några andra men det är ju inte mitt fel att de är avundsjuka tänker jag!) En jäkligt fin familj med helt fantastiska barn. En bra bit över hundra djur som dyrkar mig (ursäkta skrytet!) Flera vänner som varje dag kräver ett livstecken och en statusuppdatering. En enormt bred kunskap inom väldigt många ämnen. Så värdelös? Knappast!

Dum? Ja, ibland. Men sällan korkad!”

Har tillbringat två dagar i konstanta tårar – skitsmidigt med två barn hemma som är som hökar. Samtidigt är det kanske bra att de är hemma så jag inte grottar ner mig totalt.

Natten som gick är den första på många veckor där jag både somnade och sovit någorlunda. Piggheten tog slut ungefär halvvägs genom lagårdspasset, men man kan ju inte få allt.

Flickorna sköter sig själva, smidigt att ha två hemma och de dessutom håller sams merparten av tiden, så är det inte alltid!

Men ännu en gång handlar det väl om att ta några steg tillbaka från klippkanten, förhoppningsvis utan att förlora fotfästet totalt och befinna sig i fritt fall. Även hoppas att någon annan tar över den avbrutna åran på hangarfartyget, sova en stund med gosekatten och komma igen.

“Jag har inte skrämt några barn! Hon smög förbi mig och jag hälsade, men fick inget svar och inga tårar heller!” – Så kan det gå när inspektören kommer mitt i lagårdspasset och fyraåringen är själv inne efter att ha fått sova ut.

Flyttade henne när jag kom ut till lagården. När frukostgröten var klar var hon det också. Sista rycket i lagården var att flytta en kviga, och nu ska hon få en tillsyn, sen börjar det kanske bli dags att tänka på någon lunch.

Ha det gott