Vi försökte maxa jullovet med utflykter och jag tycker vi lyckades väldigt bra. Väl inrökta men med många timmars ljus och luft.

Vacker frost på bilen!

Vatten är kul! (Och blött!)

Värmeslingan funkar numer!

Jag är så tacksam att våra barn vill vara ute. Tycker man hör överallt ifrån att ungarna bara vill sitta med sina skärmar. Frågar vi våra barn om utflykt blir det ett unisont, jublande JAAA! Och väl ute är det full fart på vad som finns. Bäckar, kojor, klätterstenar, bågskytte, eller bara sitta ner och elda.

Kritiskt läge i slutskedet…

Blev avsläppta ett par byar bort för att gå genom skogen till Mormor och Morfar. Sonen följde med mig medan maken och flickorna körde runt. Det var en otroligt solig, fin dag. Och jag såg flertalet vackra vyer jag inte tänkt på vid tidigare rundor. Bland annat ett helt otroligt porlande vattenfall längs ett av bergen.

Dimman låg tät en morgon när jag skulle riva lite mer tråd för att underlätta för skogshuggarna som kom till andra gården. En knapp halvtimme senare hade det lättat!

Kring lucia fick jag ett samtal som jag också såg som en början på ett slut. Sjukdom hade kopplat ett rejält grepp och ett par dagar in på detta året fick jag ett nytt samtal, från ett okänt nummer. Ett dödsbud.

Jag visste att jag skulle få det, har aldrig tvekat på det. Men jag trodde Aldrig att det skulle vara hans dotter som ringde. Mitt i allt det sorgliga, har de även tänkt på MIG, ett före detta grannbarn. Letat reda på mina uppgifter för att de ville att jag skulle få veta.

För mig känns det väldigt betydelsefullt, för någonstans måste det väl ändå vara ett tecken på att de inte bara betytt väldigt mycket för mig`?! Utan en ömsesidighet?!

Jag tackade för samtalet, för att de tänkt på mig, och till svar: ”Ja, men vi såg det som självklart, du har ju alltid varit här!” (Och under mina drygt trettio år tror jag inte jag träffat dessa barn mer än att jag kan räkna det på mina fingrar!) Redan dagen efter fick jag begravningsdatum, så det blev en Skånetur ganska kort därefter.

På eftermiddagen sen tog jag en strosande promenad, bland annat längs en gammal banvall. Knappast den typen av terräng jag är van vid, med kilometerlång sikt på platta slätten. Jag brukar följa djurstigar. Denna dag blev det ”stridsvagnsstigar”. I ett soligt men vinterstormigt Skåne. Men det var välbehövligt. Nittiofem procent av tiden tror jag att jag lät tankarna flyga, minnas och gråta. Ännu en stabil trygghet från barndomen är försvunnen. De övriga fem procenten satt jag lutat mot ett staket, dold från allmänheten högt ovanför banvallen med mössan intrasslad i en taggtråd. Hyfsat lä, sol och fika. Och tacksam att jag inte tänkt köra hem samma dag.

Fikautsikt

Dagen efter en liten tur i tjock dimma innan det begav sig hemåt.

Där var den! Platsen och skylten jag letade efter i många varv innan jul. Satt på en stubbe och fikade ca tjugo meter ifrån, med blicken åt skylten. Syntes inte. Däremot hade stormen uppgraderat trestegs-grenen till att även omfatta häcklöpning.

En sjö full av krossad is

Ponsse och Melker poserar!

De som följer mig på Instagram kanske även minns episoden med foder. De tre ton pellets som levererades. Till det som numer är ett förråd med diverse. Pellets i halva ladan! Tjoho! Allt på grund av en feltryckning hos orderläggaren på Lantmännen… Tre ton på fel ställe är mycket!

Ett par minuter efter sex i lördags morse rullade en foderbil in på gården. Med sug för att ”helt enkelt” dammsuga upp fodret. Taskigt läge att förrådet ligger långt in i lagården, otillgängligt, så han endast räckte in en halvmeter i rummet med sina slangar. Långt att suga också, så dålig fjutt i rören. Det där med att det är roligt att dammsuga när det rasslar i slangen fick sig en helt ny innebörd! Det kanske inte är lika roligt att ösa fram två och ett halvt ton till munstycket, som den stackars chauffören fick göra.

Han var klar lagom tills solen gick upp, jag har det mesta av fodret i containern där det ska vara, och jag hade precis dukat fram frukosten och skulle sätta mig när maken ringde och behövde ha ner bilen med motorsåg. De hadde krabblat!

Så med björkar kloss intill bakhjulet, och mellan hytten och framhjulet så kom han inte så långt… Björkar är farliga saker. Har för mig att vi träffades på ett liknande sätt… När någon trasslat in en björk mellan traktorn och slåtterkrossen… Och se hur det gick… Då fick han rädda mig, och nu fick jag rädda honom. 1-1.

”Öppna upp lite vid sjön” är väl en definitionsfråga… Nog blev det sjöutsikt alltid!!

Nallat av det som skogshuggarna fällt, så är det ett tempo mindre. Årets ved är hemma och det behöver vi ligga i med. Lagerna börjar sina.

Livsfarligt, så man får välja mellan att övervaka barnet, eller vända ryggen till och njuta av utsikten…

Det blev en söndagsutflykt på vandringsled och skogvägar i området, efter att den minsta önskat lunchfika vid Farmors Soffa. Det var sväll-is lite överallt, så några backar var rejält spännande.

Någon som vill räkna årsringar? Detta var ingen ung tall!

Jag har en stengärdesgård, och en jordkällare, men ingen som verkar veta nåt om det…

Vår runda slutade på ungefär 5,5 km. Väl hemma stack flickorna ut för att leka en timme till i mörkret. När de kommit in, så kom snart-femåringen nerför trappan: ”Mamma! Jag är stel! I mina ben! Tror du jag suttit still för mycket?!”

När arbetsveckan drog igång blev det dags för att ta itu med det förhatliga kontoret. Förra året skulle avslutas och ett nytt påbörjas, dessutom påstår någon att det snart är ny månad igen – hur är det möjligt?! Selma hejade på flitigt, men tröttnade snabbt. Önskar jag kunde gjort det samma…