Som några kanske märkt så har bloggen varit försvunnen ett tag. Uppdateringar i görningen och troligtvis hade den legat nere än utan en vänlig själ med bättre kunskaper än mina (urusla) i datorernas värld. Vad vore jag utan mina fina vänner?

Vi fortsatte vår insamlingsresa för några veckor sedan. Mitt var avklarat så då blev det en heldag med hans för att få hem de runda små gossarna.

Man brukar prata om ”Det svarta fåret”. I det här fallet får man nog prata om ”Den bruna kossan”! (och nej, det är inte jag som kört dit den!)

En tvärt avdankad vilodag (konstigt va?!) därefter och sen en skogspromenad för att fira mig själv i mors torp. Det var en fin present – att få komma till dukat bord utan att behöva engagera mig det minsta. Själva födelsedagen sen kan vi bara glömma med snorigt kalla vindar, övertrött jag som inte ville vara med (varför är man så usel på att lyssna på sitt hjärta istället för att göra det som man tror förväntas?!), hysteriskt nippriga ungar där en dessutom feberpeakade rejält. Nä, tur det är över!

Tre och ett halvt år efter skogsbranden spirar livet även i oktober!

Älgabacken tycks mest hållas med gris nu…

Snart behöver man veta att man ska titta efter kvarnbyggnaden…

Det har blåst nåt galet känns det som. Hösten kom fort och ruskade av träden rejält. Mer än en gång har jag önskat få göra Kissen sällskap där ovan, istället för att gå ut och jobba.

Jag har avslutat projekt Fönster!! (Återstår tvättstugan men med en tesked färg kvar i burken är jag inte sugen på att öppna en ny i höst!) Har dessutom frångått mina principer och ”putsat” dem alla själv. Känner att om någon ska råka sätta tummen i ett inte helt härdat kitt så är det jag… Till våren får väl nåt proffs komma och rätta till det, för ”jag” och ”bra” i samma mening som ”fönsterputs” är inte kompatibelt för fem öre. Men fönsterna är inte riktigt lika illa längre, och det får duga för nu! (Blivit rätt mycket ljusare inne…!)

Lagom tills den där dagen jag skulle lasta upp mina tjurkalvar kom en dam förbi och meddelade att hon blivit med djur. Några fler än de fyra hon var van vid… Kanske det var mina?! Ett tjugotal hereford?!…

Hm… Djurbilen rullar in inom fem minuter, jag kan inte göra ett skit åt det som eventuellt är mina djur – medans en nanomikroskopisk hopp sa att det INTE skulle kunna vara mina… Det tog knappt en timme att väga och få på de tjuriga småkalvarna. Förvisso tog det mindre än två minuter per djur, men jag kan meddela att det var den längsta timmen på evigheter…

Så fort sista kalven var uppe på bilen lyfte jag på hatten och stack. Mycket riktigt. Väl nere på gården jag besökt en gång tidigare för en tolv år sedan såg jag min svarta slaktkviga vänslas med deras inhyrda tjur, samt en annan kviga som också såg väldigt mycket ut som min… Resterande tretton då?! Ropade en gång eller två och långt borta från en stig i skogsbrynet kom de traskandes på rad… Jäkla kreatur… Men samtidigt lite roligt att ”få visa upp dem”. Sorry, men än en gång blir man allt lite stolt när de samlas kring mig. ”Vad ropade du efter dem?!” frågade damen. – Eh… Vet inte… Antagligen bara ”Kom då kossera!”

Drängen anslöt med kärran och så fick uslingarna, som simmat över kanalen och sedan gått typ tvåhundra meter, åka varvet runt på nästan milen, tillbaka till sin ursprungliga hages granne. När andra lasset åkt så fick tjuren fösas tillbaka till sina ordinarie damer och jag samla ihop min lilla samlingsfålla. – Sen fick jag ju snällt bita i det sura och stängsla hela kanalkanten… Eftersom jag nu – liksom de flesta som någon gång haft djur längs kanalen – fått hämta dem på andra sidan:)

Nåt annat som inte kändes helt bra var min partner sedan ganska exakt sex år – Navaran. Nästan så den sa Tack och God Natt bara så där och vi knappt höll på att ta oss hem uppför backarna. En lång lista med bra-att-veta från förra besiktningen så en svetsare vore ljuvligt glad för många veckors arbete, samt elfel på elfel sista månaden. Började kännas som väldigt många pengar ut… Istället provar jag nu en slitvarg som kallas Hilux – många pengar ut där också dock. Inte vad jag behövde precis nu varken för energi eller ekonomi, men sen när blir det som man tänkt sig? Miss i planeringen igen! Tur jag inte fick något tiostegs-program hos arbetsterapeuten…!

Selma måste missuppfattat det där med att sätta vinterpäls!

Något man ALLTID måste påpeka för en eventuell medhjälpare är att stängsla efter markförhållanden. Här var tråden hög i den gamla hästhagen – men när jag följde marken och klev ner i diket blev tråden HÖG. Krävs nog lite åtgärd innan jag släpper kossor längs länsvägen… Och nedan blev premiärturen med den nya bilen i arbete – än är man anonym, bland både folk och fä, men lär inte behövas många rassel med en spann från bilen innan kossorna fattar galoppen – på flera plan!

Dags att packa ihop dagen och krypa ner. Ibland mosas man ju mer än annars…